lutea tt RR Lä - oo Oo
I mästaren Krausneck, svarade H. M. Konungen
derpå följande:
Jag har förunnat magistraten i Berlin temligen
lång tid att betänka sig öfver detta steg. Jag ut-
fäste det vilkoret, att jag skulle mottaga adressen
blott i det fall, att den blefve af magistraten sjelf
överlemnad till och uppläst inför mig. Jag hyste
den förhoppningen, att magistraten skulle vinna en
annan åsigt af sitt åliggande, och till slut finna det
besynnerligt att i min närvaro, och ansigte mot an-
sigte med mig uppläsa en lång teologisk afhandling.
Jag medgifver gerna den första autoriteten i min
födelsestad, hvad jag skulle förneka andra. De tän-
kesält af sann kärlek till konung och fädernesland,
med hvilka magistraten städse föregått innevånarne,
förklara detta företräde. J hafven talat — jag har
hört — jag vill nu svara, så godt jag efter adressens
afhörande är i stånd dertill.
Magistraten ådagalägger stort intresse för kyrko-
angelägenheterna; jag måste sålunda förutsätta, att
den noga känner den evangeliska kyrkan i vårt land
och hennes rättsställning; den måste veta att, när
kyrkan genom reformationen lösgjorde sig från sin
förra styrelse, kyrkan och reformatorerne sjelfve upp-
drogo denna åt landsherren. Detta tillhör min krona
och tynger henne betydligt; det ålägger mig tunga
pligter, men det gifver mig obestridlig och obestridd
rätt att ingripa i kyrkans formväsende.. Men detta
gör jag icke; fem år af min regering bevisa det
tydligen, och märken detta M. H., ty det är sjelfva
kärnan i mitt svar: Jag gör det icke emedan jag
följer en oföränderlig grundsatsats, att låta kyrkan
utbilda sig genom sig sjelf.
Den aflidne konungen har gifvit kyrkan en dyrbar
skänk i synoderna. Ecklesiastikdepartementets förra
förvaltning var icke benägen för denna inrättning
och försummade densamma. Under den närvarande
ministern, hvilken skyr offentligheten och ljuset lika
litet som jag sjelf, hafva de blifvit på nytt väckta
och lifvade. Synoderna äro de organer, som äro be-
rätligade att uttala kyrkans opinion. Om väckelsen
till en ombildning af kyrkan utginge från dem, skulle
jag gerna lägga handen vid verket och välsigna den
dag, på hvilken jag åter kunde lemna kyrkomakten ,
i rätta händer. Men om icke första steget tages af
de rättmätiga organerna, skall jag ingenting göra.
Jag mäste frånkänna magistraten all juridisk be-
fogenhet att impulsgifvande eller verksamt ingripa i
evangeliska kyrkans ombildning inom landet. Gerna
skullo jag deremot tilierkänna densamma en moralisk
befogenhet, om magistraten i någon eminent grad
uppfyllt sina patronatsskyldigheter och i lika mån
visat sitt intresse för kyrkosaker vid andra tillfällen,
om den hållit den protestantiska broderskärlekens
band synnerligen heligt. Med handen på hjertat,
M. H., det är mig i sanning icke möjligt att till-
erkänna magistraten denna moraliska befogenhet.
Kasta en blick på kyrkotillståndet i vår stad! Icke
i någon stad — den vare stor eller liten — uti vårt
land står det så illa till med möjligheten af en själa-
värd, som det gör här. En omständighet måste syn-
nerligen uppmärksammas; så otroligt det låter, så
sannt är det, att under Fredrik Wilhelm I, då sta-
den räknade meilan 50—70,060 invånare, själasör-
jarnes antal, icke proportionsvis, utan till siffran,!
var betydligt större än i närvarande ögonblick, då
Berlin räknar nära 400,000 menniskor.
Till afhjelpande af detta tillstånd hafva många för-
sök blifvit gjorda af privatpersoner, af kommunen,
af den aflidne konungen och af mig. Men dessa be-
mödanden hafva alltid råkat emot så bedröfliga svå-
righeter, att några blifvit genomdrifna blott med stor
möda och tidsspillan, andra förblifvit fullkomligen
fruktlösa. Den protestantiska broderligheten har
ännu i sednaste tid blifvit sårad på det mest smär-
tande sätt, då mogistraten helt torrt afslog de en-
gelska protestanternas begäran att tidtals få begagna
en af de många patronatskyrkorna, i samma ögon-
blick den erbjöd tvenne kyrkor ät dissidenterna från
romerska kyrkan, detta, såsom jag tror, till och med
oombedd. Vid sådana företeelser är det mig thyvärr
omöjligt att kunna inrymma magistraten den mora-
liska befogenhet, jag så gerna skulle vilja tillerkänna
densamma.
Det allramest smärtande i adressen måste jag till
slut vidröra. Magistraten kallar de kyrkligt rättrog-
na medlemmarne af Evangeliska kyrkan för ett parti;
detta har smärtat mig. Den går längre; den beskyl-
ler, om än i förtäckta ord, likväl tydligt, min re-1
gering för avt gynna ell parti. Denna sista punkt
går jag, M. H., i känslan af min egen och mina
myndigheters värdighet, förbi med den förolämpades
tystnad; om den andra vill jag tala. Magistraten
glömmer sig i sin ifver ända derhän, att den upp-:
gifver ett namn och nämner detta såsom banerförare :
för .en mening, hvilken lugna iakttagare, såsom sär
kerligen en hvar; af er, M. H., och jag sjelf. skullel!
kunna anklaga för blott alltför mycket nit i uppfyl-
landet af besvurna pligter och dessas alltför inskränkta
uppfattning. Deri skulle jag kunna fullkomligt in-
stämma. J anklagen dessa män inför mig vid enj:
tid, då vår kyrka bedröfvas och kränkes af sådana, l:
som aflagt samma dyra eder på vår bekännelse som
de förra; detta frivilligt, otvunget, högtidligt inför
Guds altare, och hvilka kringgå denna ed, predika
affall, dervid begagna olagliga medel, sätta folket i
rörelse och utskrifva folkförsamlingar. Af dessa näm-
nes icke något namn i adressen; mot detta förekom-
mer der icke något ord af billig harm. Hela Euro-
pa har ögonen riktade på oss och på rörelserna il
vår kyrka. Hvad skola de främmande bekännelserna,
ja, de opartiska i dem, tänka om vär kyrkas till-
stånd, när Berlins magistrat i sin konungs närvaro
framträder med så hårda klagomål mot de för myc-
ket lrogna; men icke har något enda klagomål mot
de andra, hos hvilka man icke saknar ett enda kri-
terium på det, som betecknar ett parti, till och med
elt ganska farligt. Detta har djupt kränkt mig. Jag
beklagar det som en olycka och måste inför er, M.
H., uttala mitt hjertliga ogillande deraf.
Den äkta vännen talar sanning. Jag har i detta
hänseende erlagt min skärf, då jag efter bästa vett
och samvete sagt min mening åt er, hvilka jag gerna
kallar mina vänner. Mellan vår stad och vära fur-
star har sedan 400 år bestått ett skönt band af kär-
lek och förtroende, hvilket ofta och mycket verkat
välsignelserikt. Med den tillförsigt, att mina väl-
menande ord skola biott stärka och befästa detta
band, läter jag i nåder eder härmed taga afträde!