lutea tt RR Lä oo Oo I mästaren Krausneck, svarade H. M. Konungen derpå följande: Jag har förunnat magistraten i Berlin temligen lång tid att betänka sig öfver detta steg. Jag utfäste det vilkoret, att jag skulle mottaga adressen blott i det fall, att den blefve af magistraten sjelf överlemnad till och uppläst inför mig. Jag hyste den förhoppningen, att magistraten skulle vinna en annan åsigt af sitt åliggande, och till slut finna det besynnerligt att i min närvaro, och ansigte mot ansigte med mig uppläsa en lång teologisk afhandling. Jag medgifver gerna den första autoriteten i min födelsestad, hvad jag skulle förneka andra. De tänkesält af sann kärlek till konung och fädernesland, med hvilka magistraten städse föregått innevånarne, förklara detta företräde. J hafven talat — jag har hört — jag vill nu svara, så godt jag efter adressens afhörande är i stånd dertill. Magistraten ådagalägger stort intresse för kyrkoangelägenheterna; jag måste sålunda förutsätta, att den noga känner den evangeliska kyrkan i vårt land och hennes rättsställning; den måste veta att, när kyrkan genom reformationen lösgjorde sig från sin förra styrelse, kyrkan och reformatorerne sjelfve uppdrogo denna åt landsherren. Detta tillhör min krona och tynger henne betydligt; det ålägger mig tunga pligter, men det gifver mig obestridlig och obestridd rätt att ingripa i kyrkans formväsende.. Men detta gör jag icke; fem år af min regering bevisa det tydligen, och märken detta M. H., ty det är sjelfva kärnan i mitt svar: Jag gör det icke emedan jag följer en oföränderlig grundsatsats, att låta kyrkan utbilda sig genom sig sjelf. Den aflidne konungen har gifvit kyrkan en dyrbar skänk i synoderna. Ecklesiastikdepartementets förra förvaltning var icke benägen för denna inrättning och försummade densamma. Under den närvarande ministern, hvilken skyr offentligheten och ljuset lika litet som jag sjelf, hafva de blifvit på nytt väckta och lifvade. Synoderna äro de organer, som äro berätligade att uttala kyrkans opinion. Om väckelsen till en ombildning af kyrkan utginge från dem, skulle jag gerna lägga handen vid verket och välsigna den dag, på hvilken jag åter kunde lemna kyrkomakten , i rätta händer. Men om icke första steget tages af de rättmätiga organerna, skall jag ingenting göra. Jag mäste frånkänna magistraten all juridisk befogenhet att impulsgifvande eller verksamt ingripa i evangeliska kyrkans ombildning inom landet. Gerna skullo jag deremot tilierkänna densamma en moralisk befogenhet, om magistraten i någon eminent grad uppfyllt sina patronatsskyldigheter och i lika mån visat sitt intresse för kyrkosaker vid andra tillfällen, om den hållit den protestantiska broderskärlekens band synnerligen heligt. Med handen på hjertat, M. H., det är mig i sanning icke möjligt att tillerkänna magistraten denna moraliska befogenhet. Kasta en blick på kyrkotillståndet i vår stad! Icke i någon stad — den vare stor eller liten — uti vårt land står det så illa till med möjligheten af en själavärd, som det gör här. En omständighet måste synnerligen uppmärksammas; så otroligt det låter, så sannt är det, att under Fredrik Wilhelm I, då staden räknade meilan 50—70,060 invånare, själasörjarnes antal, icke proportionsvis, utan till siffran,! var betydligt större än i närvarande ögonblick, då Berlin räknar nära 400,000 menniskor. Till afhjelpande af detta tillstånd hafva många försök blifvit gjorda af privatpersoner, af kommunen, af den aflidne konungen och af mig. Men dessa bemödanden hafva alltid råkat emot så bedröfliga svårigheter, att några blifvit genomdrifna blott med stor möda och tidsspillan, andra förblifvit fullkomligen fruktlösa. Den protestantiska broderligheten har ännu i sednaste tid blifvit sårad på det mest smärtande sätt, då mogistraten helt torrt afslog de engelska protestanternas begäran att tidtals få begagna en af de många patronatskyrkorna, i samma ögonblick den erbjöd tvenne kyrkor ät dissidenterna från romerska kyrkan, detta, såsom jag tror, till och med oombedd. Vid sådana företeelser är det mig thyvärr omöjligt att kunna inrymma magistraten den moraliska befogenhet, jag så gerna skulle vilja tillerkänna densamma. Det allramest smärtande i adressen måste jag till slut vidröra. Magistraten kallar de kyrkligt rättrogna medlemmarne af Evangeliska kyrkan för ett parti; detta har smärtat mig. Den går längre; den beskyller, om än i förtäckta ord, likväl tydligt, min re-1 gering för avt gynna ell parti. Denna sista punkt går jag, M. H., i känslan af min egen och mina myndigheters värdighet, förbi med den förolämpades tystnad; om den andra vill jag tala. Magistraten glömmer sig i sin ifver ända derhän, att den upp-: gifver ett namn och nämner detta såsom banerförare : för .en mening, hvilken lugna iakttagare, såsom sär kerligen en hvar; af er, M. H., och jag sjelf. skullel! kunna anklaga för blott alltför mycket nit i uppfyllandet af besvurna pligter och dessas alltför inskränkta uppfattning. Deri skulle jag kunna fullkomligt instämma. J anklagen dessa män inför mig vid enj: tid, då vår kyrka bedröfvas och kränkes af sådana, l: som aflagt samma dyra eder på vår bekännelse som de förra; detta frivilligt, otvunget, högtidligt inför Guds altare, och hvilka kringgå denna ed, predika affall, dervid begagna olagliga medel, sätta folket i rörelse och utskrifva folkförsamlingar. Af dessa nämnes icke något namn i adressen; mot detta förekommer der icke något ord af billig harm. Hela Europa har ögonen riktade på oss och på rörelserna il vår kyrka. Hvad skola de främmande bekännelserna, ja, de opartiska i dem, tänka om vär kyrkas tillstånd, när Berlins magistrat i sin konungs närvaro framträder med så hårda klagomål mot de för mycket lrogna; men icke har något enda klagomål mot de andra, hos hvilka man icke saknar ett enda kriterium på det, som betecknar ett parti, till och med elt ganska farligt. Detta har djupt kränkt mig. Jag beklagar det som en olycka och måste inför er, M. H., uttala mitt hjertliga ogillande deraf. Den äkta vännen talar sanning. Jag har i detta hänseende erlagt min skärf, då jag efter bästa vett och samvete sagt min mening åt er, hvilka jag gerna kallar mina vänner. Mellan vår stad och vära furstar har sedan 400 år bestått ett skönt band af kärlek och förtroende, hvilket ofta och mycket verkat välsignelserikt. Med den tillförsigt, att mina välmenande ord skola biott stärka och befästa detta band, läter jag i nåder eder härmed taga afträde!