MP EE SOT At cd na finna i öfverensstämmelse med sitt innersta väser de,fsitt förnuft; men vi misskänna icke derföre de: djupare grund, det positiva behofvet af Kristlig fri het, behofvet att ega sanningen säsom andens -allra egnaste besittning, och följaktligen i sanning. I det vår tid befinner sig på denna utvecklings punkt, uppträder nu såsom reaktion mot dess sträf vanden i vår kyrka ett parti, som fruktar, att me förlusten af de heliga kärlen äfven deras innehå skall försvinna, med bokstafven äfven andan, me dogmen äfven tron, det kristliga sinnelaget och dei kristliga kärleken samt med religionen i partiets upp fattning äfven staten gå under. För att undkomm denna fara, tror det sig i kyrkodogmen finna dei enda räddningen och omfattar denna såsom sin för hoppnings ankare. Det identifierar dogmen och kri stendomen, bokstafven och andan, formen och väsen det. Ben kristliga sanningen anser det såsom någo en gång för alla i skriften och de symboliska böc kerna gifvet, hvilket menniskan blott behöfver erkän na och antaga, och detta kallar det tro. Den ief vande tron på Christum, den i de sinas bjerta och ande evigt lefvande, gör det till en tro på kyrkan. bekännelse. Såsom rättrogna, sanna medlemmar a kyrkan och dennas uteslutande representanter anse det icke dem, som äro uppfyllda af Christi anda sam bevisa detta genom sitt lif och sina handlingar, uta dem, som lifvas af deras kyrkas anda och bevisa detta derigenom, att de bekänna kyrkans bekännelse Med tillbakasättande af all kristlig kärlek, har de ingen försyn att beteckna de annorlunda tänkand: såsom själar, hvilka äro ulrotude ur sitt folk, och att förklara dem, som angripa kyrkans bekännelse rent.af för fräcka hädare, hvilka kyrkan, blott i följe af sin djupa förnedring, äfven till det yttre måste tåla ibland sig. Det bekämpar icke blott det urar tade, utan äfven alla ädlare rörelser och sträfvanden hvilka hafva sin rot i frihetens princip och syna: farliga för dess autoritets tro; dem, som det förkla rat för hädare, angifver det för kyrkostyrelsen, fö! att straffas af denna. Detta partis organ är professor Hengstenbergs E wangelische Kirchen-Zeitung. Detta parti erbjuder samma företeelse som judendomen vid kristendomens inträde i verlden ech som romerska kyrkan vid reformationen. Fjettradt af sin grundvildfarelse, att den kristliga sanningen innehålles uteslutande i den traditionela formen, och att den är blott ett yttre objekt för tron, icke menniskans innersta och sanna vä ende, förlorar det sanningen och erhåller i dess ställe form och sken, i stället för friheten träldom, i stället för evangelium dogmer, i stället för protestantismens princip, katolicismens princip såsom sin lott. Det är långt ifrån oss att vilja fördöma männen af denna rigtning såsom sådana, utan vi erkänna i dess ställe gerna, att äfven de kämpa för sanningen. Men deras princip motsäger kristendomens väsende, äfvensom vär tids bildning och medvetande. Det förefaller oss derföre icke förvånande, att den offentliga meningen förklarat sig emot dem, och att deras praktiska sträfvanden framkallat öppna protestationer. Vi erkänna inför E. K. M. i djupaste underdånighet, och med den öppenhet, hvilken vi äro aHerhögstdensamme skyldige såsom trogna undersåter och representanter af hufyudstadens borgerskap, att dessa protestationer och de med dem förenade rörelserna tyckas oss förtjena alivarligt öfvervägande. En dogmatisk åsigt och rigtning allena kan i vår tid väl framkalla litterära strider, men icke, såsom här blifvit händelsen, sysselsätta tidningspressen och sätta massan i rörelse. Fastmer synas oss dessa rörelser hafva sin grund i det bekymmer och den opinion, att de statens avtoriteter, åt hvilka kyrkostyrelsen är anförtrodd, handla i det partis anda, mot hvilket protesterna äro rigtade, och att de hysa benägenhet för att:efterkomma dess mångfaldiga uppmaningar att motarbeta den friare uppfättningen åf kristendomen. Det sistnämnda skulle, så litet vi ock från vår sida hysa bekymmer derför, när vi ihäågkomma det beskydd, E. K. M. sjelf alltid och rikligen låtit tillfalla trosoch samvetsfriheten, — det sistnämnde skulle vara högeligen att beklaga, icke allenast i och för sig, utan äfven med anledning af de betänkliga följder, gom derifrån skulle kunna härleda sig. Kristendomen och den evangeliska kyrkan behöfva icke något yttre skydd, för att bibehålla sin läras renhet, och icke kunna de heller medgifva något sådant. Utan den fullkomligaste frihet i forskning, öfvertygelse och meddelande förlorar religionen sitt innersta väsende, sin sanning och sin kraft, består blott isken och formler samt leder till hyckleri. Blott i. ständig strid och seger öfver all villfarelse och all ogudaktighet vinner och tillbringar kyrkan sitt sanna lif. Men denna punkt är rent andelig, och evangeliska kyrkan eger i sin djupa princip, men likväl blott i denna; makten att segerrikt bestå denna strid. Hvem skulle också förmå att upphäfva sig till domare öfver sanningen ien kyrka, som icke: erkänner något annat öfverhufvud än Christus och icke inrymmer ofelbarheten åt någon dödlig? Skall symbolen döma öfver sanningen? Men symbolen är hemtad ur Guds i bibeln uppenbarade ord; och det bibliska ordet behöfver ju utläggning, och härtill erfordras den upplysande andan. Bibeln sjelf omtalar att hon icke är någon lag för tron, Blott Jesu Christi anda är domare öfver allt, och, vore det tänkbart, att kyrkan någonsin kunde öfvergifvas af denna anda, skulle hon redan vara: fallen i ruiner, Uti urkunderna öfver sin stiftelse och förflutna tid har hon den Ariadnetråd, som leder henne ur de menskliga villfareisernas labyrinth, och: rättesnöret; för sina: läroformer; — men Christi anda, hvilken mäste lefva i henne, om hon skall vara hans kyrka, är hennes egentliga ledare samt domaren öfver henne och dem, som henne tillhöra. Och för att gifva denna anda rum, dertill behöfver kyrkan onekligen en form och författning, som sätta hennes särskilda mediemmar istånd att på elt ordnadi sätt blifva lofvande medarbetare vid Herrans tempel. Ehuru kyrkan befinner sig i staten och står i den mest mångfaldiga vexelverkan med folkets och statens lif, är hon likväl till sitt väsende icke något staisinstitut. Men i följd af sin historiska bildning har vår evangeliska kyrka erhållit formen af ett statsinsiitut, hvilken form icke medgiver henne att kraftfullt utveckla sitt hela lif. Vi våga icke nu föredraga våra oförgripliga önskningar och böner öfver sättet och formen för denna författning. Men att den evangeliska kyrkan, om hon med ny kraft vill sträfva till sin höga bestämmala hah äftan Anm nar förnfaftnring ana UnAaR fö 2 VV OR