MP EE SOT At cd
na finna i öfverensstämmelse med sitt innersta väser
de,fsitt förnuft; men vi misskänna icke derföre de:
djupare grund, det positiva behofvet af Kristlig fri
het, behofvet att ega sanningen säsom andens -allra
egnaste besittning, och följaktligen i sanning.
I det vår tid befinner sig på denna utvecklings
punkt, uppträder nu såsom reaktion mot dess sträf
vanden i vår kyrka ett parti, som fruktar, att me
förlusten af de heliga kärlen äfven deras innehå
skall försvinna, med bokstafven äfven andan, me
dogmen äfven tron, det kristliga sinnelaget och dei
kristliga kärleken samt med religionen i partiets upp
fattning äfven staten gå under. För att undkomm
denna fara, tror det sig i kyrkodogmen finna dei
enda räddningen och omfattar denna såsom sin för
hoppnings ankare. Det identifierar dogmen och kri
stendomen, bokstafven och andan, formen och väsen
det. Ben kristliga sanningen anser det såsom någo
en gång för alla i skriften och de symboliska böc
kerna gifvet, hvilket menniskan blott behöfver erkän
na och antaga, och detta kallar det tro. Den ief
vande tron på Christum, den i de sinas bjerta och
ande evigt lefvande, gör det till en tro på kyrkan.
bekännelse. Såsom rättrogna, sanna medlemmar a
kyrkan och dennas uteslutande representanter anse
det icke dem, som äro uppfyllda af Christi anda sam
bevisa detta genom sitt lif och sina handlingar, uta
dem, som lifvas af deras kyrkas anda och bevisa
detta derigenom, att de bekänna kyrkans bekännelse
Med tillbakasättande af all kristlig kärlek, har de
ingen försyn att beteckna de annorlunda tänkand:
såsom själar, hvilka äro ulrotude ur sitt folk, och
att förklara dem, som angripa kyrkans bekännelse
rent.af för fräcka hädare, hvilka kyrkan, blott i följe
af sin djupa förnedring, äfven till det yttre måste
tåla ibland sig. Det bekämpar icke blott det urar
tade, utan äfven alla ädlare rörelser och sträfvanden
hvilka hafva sin rot i frihetens princip och syna:
farliga för dess autoritets tro; dem, som det förkla
rat för hädare, angifver det för kyrkostyrelsen, fö!
att straffas af denna.
Detta partis organ är professor Hengstenbergs E
wangelische Kirchen-Zeitung.
Detta parti erbjuder samma företeelse som juden-
domen vid kristendomens inträde i verlden ech som
romerska kyrkan vid reformationen. Fjettradt af sin
grundvildfarelse, att den kristliga sanningen innehål-
les uteslutande i den traditionela formen, och att
den är blott ett yttre objekt för tron, icke menni-
skans innersta och sanna vä ende, förlorar det san-
ningen och erhåller i dess ställe form och sken, i
stället för friheten träldom, i stället för evangelium
dogmer, i stället för protestantismens princip, katoli-
cismens princip såsom sin lott.
Det är långt ifrån oss att vilja fördöma männen
af denna rigtning såsom sådana, utan vi erkänna i
dess ställe gerna, att äfven de kämpa för sanningen.
Men deras princip motsäger kristendomens väsende,
äfvensom vär tids bildning och medvetande. Det fö-
refaller oss derföre icke förvånande, att den offent-
liga meningen förklarat sig emot dem, och att deras
praktiska sträfvanden framkallat öppna protestationer.
Vi erkänna inför E. K. M. i djupaste underdånig-
het, och med den öppenhet, hvilken vi äro aHerhögst-
densamme skyldige såsom trogna undersåter och re-
presentanter af hufyudstadens borgerskap, att dessa
protestationer och de med dem förenade rörelserna
tyckas oss förtjena alivarligt öfvervägande. En dog-
matisk åsigt och rigtning allena kan i vår tid väl
framkalla litterära strider, men icke, såsom här blif-
vit händelsen, sysselsätta tidningspressen och sätta
massan i rörelse. Fastmer synas oss dessa rörelser
hafva sin grund i det bekymmer och den opinion,
att de statens avtoriteter, åt hvilka kyrkostyrelsen
är anförtrodd, handla i det partis anda, mot hvilket
protesterna äro rigtade, och att de hysa benägenhet
för att:efterkomma dess mångfaldiga uppmaningar
att motarbeta den friare uppfättningen åf kristendo-
men. Det sistnämnda skulle, så litet vi ock från vår
sida hysa bekymmer derför, när vi ihäågkomma det
beskydd, E. K. M. sjelf alltid och rikligen låtit till-
falla tros- och samvetsfriheten, — det sistnämnde
skulle vara högeligen att beklaga, icke allenast i och
för sig, utan äfven med anledning af de betänkliga
följder, gom derifrån skulle kunna härleda sig. Kri-
stendomen och den evangeliska kyrkan behöfva icke
något yttre skydd, för att bibehålla sin läras renhet,
och icke kunna de heller medgifva något sådant.
Utan den fullkomligaste frihet i forskning, öfverty-
gelse och meddelande förlorar religionen sitt innersta
väsende, sin sanning och sin kraft, består blott isken
och formler samt leder till hyckleri. Blott i. ständig
strid och seger öfver all villfarelse och all ogudak-
tighet vinner och tillbringar kyrkan sitt sanna lif.
Men denna punkt är rent andelig, och evangeliska
kyrkan eger i sin djupa princip, men likväl blott i
denna; makten att segerrikt bestå denna strid. Hvem
skulle också förmå att upphäfva sig till domare öf-
ver sanningen ien kyrka, som icke: erkänner något
annat öfverhufvud än Christus och icke inrymmer
ofelbarheten åt någon dödlig? Skall symbolen döma
öfver sanningen? Men symbolen är hemtad ur Guds
i bibeln uppenbarade ord; och det bibliska ordet be-
höfver ju utläggning, och härtill erfordras den upp-
lysande andan. Bibeln sjelf omtalar att hon icke är
någon lag för tron, Blott Jesu Christi anda är do-
mare öfver allt, och, vore det tänkbart, att kyrkan
någonsin kunde öfvergifvas af denna anda, skulle hon
redan vara: fallen i ruiner, Uti urkunderna öfver
sin stiftelse och förflutna tid har hon den Ariadne-
tråd, som leder henne ur de menskliga villfareiser-
nas labyrinth, och: rättesnöret; för sina: läroformer;
— men Christi anda, hvilken mäste lefva i henne,
om hon skall vara hans kyrka, är hennes egentliga
ledare samt domaren öfver henne och dem, som henne
tillhöra. Och för att gifva denna anda rum, dertill
behöfver kyrkan onekligen en form och författning,
som sätta hennes särskilda mediemmar istånd att på
elt ordnadi sätt blifva lofvande medarbetare vid Her-
rans tempel. Ehuru kyrkan befinner sig i staten och
står i den mest mångfaldiga vexelverkan med folkets
och statens lif, är hon likväl till sitt väsende icke
något staisinstitut. Men i följd af sin historiska bild-
ning har vår evangeliska kyrka erhållit formen af ett
statsinsiitut, hvilken form icke medgiver henne att
kraftfullt utveckla sitt hela lif.
Vi våga icke nu föredraga våra oförgripliga önsk-
ningar och böner öfver sättet och formen för denna
författning. Men att den evangeliska kyrkan, om
hon med ny kraft vill sträfva till sin höga bestäm-
mala hah äftan Anm nar förnfaftnring ana UnAaR fö
2 VV OR