tvintern. Det nästa stora arbete, som tillämnas, skal företagas med Regeringsgatan, som sannerligen också Thehöfver en föryngring. En fråga, som är af vigt lärer just nu i afseende derpå vara under ventilation: huruvida gatan skall få trottoirer eller icke Gatuförvaltningen har hitintills icke kunnat komme: längre än att tillvägabringa s. k. bårdschichtp, eller trottoirer lagda af samma sorts materialier med sjelfva gaten. Detta utgör visserligen redan en gan:ska nyttig och behaglig förbättring; men något längre, eller till verkliga trottoirer, åtminstone vid de större och mest besökta gatorna, kunde man egaanIspråk att komma; och fråga lärer just vara, huru vida den förbättringen icke skulle kunna åstadkommas vid Regeringsgatan. Förslaget härom synes imedlertid vilja stranda mot en mängd huscgares obenägenhet att inågon måtto bidraga till den ökade kostnaden, som skulle bestå uti anskaffande af huggna kanter eller infattningar till trottoiren samt i s. k. tuktad sten till sjelfva beläggningen; arbetet med läggningen vill förvaltningen bekosta. Detta motstånd lärer härleda sig dels från fruktan för kostnaden, ehuru denna icke stiger till 3 rdr för hvarje aln af trottoirens längd och säkerligen vore på en gång gjord för ett sekel, dels från missförstånd om sjelfva åtgärdens natur och sannolika följder. Man synes nemligen icke hafva förmått fatta, hvad en trottoir rätteligen vill säga, och hvartill den tjenar; och i allmänhet torde kunna sägas, att hos Stockholms innevånare finnas föga utvecklade begrepp om hvad i andra stora städer länge sedan är erkändt såsom bidragande till nytta, spygghet och trefnad. En resande, som sett andra curopeiska hufvudstäder, Constantinopel och Lissabon kanske undantagna, har tillfälle att.i Stockholm förundra sig öfver mångahanda brister, och kanske mest öfver de föreställningssätt och begrepp, som föranleda dessa brister. Man behöfver icke hafva sett mer än Götheborg, för att dela denna förundran. Hufvudstadens styrelse har att kämpa en rätt hård kamp, så snart någon förbättring skall åstadkommas i sådant, som för så ansenlig tid tillbaka är annorstädes förbättradt, att dess qvarstäendeisitt gamla historiska skick skulle der blifva ett föremål för förvåning. Stockholms innevånare äro i allmänhet icke kända för snålhet, utan tvärtom har mången trottsig ega anledning till straffpredikningar mot ett handlöst hbortslöddrande af betydliga belopp på det, som lyser; men då det gäller stadens prydnad och beqvämlighet, då tyckes en hushällsaktighet inträda, som med en sorts förtviflan knyter handen om hvarje runstycke. Winterbladet innehåller äfven en ganska förtjenstfull artikel, kallad hvad är bildning. Den är skrifven till deras tjenst, som ständigt kämpa för bildningens öfvervägande anspråk i fråga om politiska rättigheter; hvarvid Winterbladet visar att hvar och ea gör sig upp sin egen föreställning om ordets betydelse, utan att de fleste så noga veta hvad de egentligen mena dermed. Han visar att många anse bildningen medfödd, och tro sig försvara dess rätt då de endast strida för rågra familjers, d. v. s. bördens anspråk. Härvid berättas bland annat följande roliga anekdot: Under rabulisterierna år 4838 kom författaren af dessa rader händelsevis att höra ett samtal mellan några till det yttre synnerligen eleganta män, hvilka undersökte frågan, hvem det egentligen kunde vara, som hade något att anmärka emot sakernas lyckliga skick; och det befanns, att det är några skrifvare och läsvurmar och dylika, men icke några af den högre bildningen,. Ordagrant så föll sig uttrycket. Slutligen förklarar Winterbladet sjelf bildningen sålunda: Om vi skulle väga en definition, så vore det ett förstånd, som af vetenskaper och verldskännedom blifvit renadt och lösgjordt från jargon och slendrian och fördom cch förmår följa och pröfva ett logiskt raisonnement och ge skäl och taga skäl. Derhän kommer ingen, utan att lära sig känna sitt lands institutioner och äfven några andras, utan en allmännare öfversigt öfver gångan af mensklighetens öden, slutligen ingen utan praktisk beröring med verlden. Den högsta vetenskapliga bildningen, hos samma person förenad med denna praktiska, är mycket sällsynt; men då hon finnes, mäste hon styra verlden. Hon kan dock icke göra det ensam; hon måste omgifvas och understödjas af den praktiska bildnipgen af andra rangen. Denna är den enda, som kan utgöra någon massa af bildning; och den massan förmår mycket, ty hon förmår fatta, hvad den högsta bildningen menar. EET UTRESA — Radaktsanan har hlifvt anmadad att lamna