tvintern. Det nästa stora arbete, som tillämnas, skal
företagas med Regeringsgatan, som sannerligen också
Thehöfver en föryngring. En fråga, som är af vigt
lärer just nu i afseende derpå vara under ventila-
tion: huruvida gatan skall få trottoirer eller icke
Gatuförvaltningen har hitintills icke kunnat komme:
längre än att tillvägabringa s. k. bårdschichtp, el-
ler trottoirer lagda af samma sorts materialier med
sjelfva gaten. Detta utgör visserligen redan en gan:-
ska nyttig och behaglig förbättring; men något län-
gre, eller till verkliga trottoirer, åtminstone vid de
större och mest besökta gatorna, kunde man egaan-
Ispråk att komma; och fråga lärer just vara, huru
vida den förbättringen icke skulle kunna åstadkom-
mas vid Regeringsgatan. Förslaget härom synes imed-
lertid vilja stranda mot en mängd huscgares obenä-
genhet att inågon måtto bidraga till den ökade kost-
naden, som skulle bestå uti anskaffande af huggna
kanter eller infattningar till trottoiren samt i s. k.
tuktad sten till sjelfva beläggningen; arbetet med
läggningen vill förvaltningen bekosta.
Detta motstånd lärer härleda sig dels från fruktan
för kostnaden, ehuru denna icke stiger till 3 rdr för
hvarje aln af trottoirens längd och säkerligen vore
på en gång gjord för ett sekel, dels från missför-
stånd om sjelfva åtgärdens natur och sannolika följ-
der. Man synes nemligen icke hafva förmått fatta,
hvad en trottoir rätteligen vill säga, och hvartill den
tjenar; och i allmänhet torde kunna sägas, att hos
Stockholms innevånare finnas föga utvecklade begrepp
om hvad i andra stora städer länge sedan är erkändt
såsom bidragande till nytta, spygghet och trefnad.
En resande, som sett andra curopeiska hufvudstäder,
Constantinopel och Lissabon kanske undantagna, har
tillfälle att.i Stockholm förundra sig öfver många-
handa brister, och kanske mest öfver de föreställ-
ningssätt och begrepp, som föranleda dessa brister.
Man behöfver icke hafva sett mer än Götheborg, för
att dela denna förundran. Hufvudstadens styrelse
har att kämpa en rätt hård kamp, så snart någon
förbättring skall åstadkommas i sådant, som för så
ansenlig tid tillbaka är annorstädes förbättradt, att
dess qvarstäendeisitt gamla historiska skick skulle
der blifva ett föremål för förvåning. Stockholms in-
nevånare äro i allmänhet icke kända för snålhet,
utan tvärtom har mången trottsig ega anledning till
straffpredikningar mot ett handlöst hbortslöddrande
af betydliga belopp på det, som lyser; men då det
gäller stadens prydnad och beqvämlighet, då tyckes
en hushällsaktighet inträda, som med en sorts för-
tviflan knyter handen om hvarje runstycke.
Winterbladet innehåller äfven en ganska för-
tjenstfull artikel, kallad hvad är bildning.
Den är skrifven till deras tjenst, som ständigt
kämpa för bildningens öfvervägande anspråk i fråga
om politiska rättigheter; hvarvid Winterbladet
visar att hvar och ea gör sig upp sin egen före-
ställning om ordets betydelse, utan att de fleste
så noga veta hvad de egentligen mena dermed.
Han visar att många anse bildningen medfödd,
och tro sig försvara dess rätt då de endast strida
för rågra familjers, d. v. s. bördens anspråk.
Härvid berättas bland annat följande roliga a-
nekdot:
Under rabulisterierna år 4838 kom författaren af
dessa rader händelsevis att höra ett samtal mellan
några till det yttre synnerligen eleganta män, hvilka
undersökte frågan, hvem det egentligen kunde vara,
som hade något att anmärka emot sakernas lyckliga
skick; och det befanns, att det är några skrifvare
och läsvurmar och dylika, men icke några af den
högre bildningen,. Ordagrant så föll sig uttrycket.
Slutligen förklarar Winterbladet sjelf bildningen
sålunda:
Om vi skulle väga en definition, så vore det ett
förstånd, som af vetenskaper och verldskännedom
blifvit renadt och lösgjordt från jargon och slendrian
och fördom cch förmår följa och pröfva ett logiskt
raisonnement och ge skäl och taga skäl. Derhän
kommer ingen, utan att lära sig känna sitt lands
institutioner och äfven några andras, utan en all-
männare öfversigt öfver gångan af mensklighetens
öden, slutligen ingen utan praktisk beröring med
verlden. Den högsta vetenskapliga bildningen, hos
samma person förenad med denna praktiska, är myc-
ket sällsynt; men då hon finnes, mäste hon styra
verlden. Hon kan dock icke göra det ensam; hon
måste omgifvas och understödjas af den praktiska
bildnipgen af andra rangen. Denna är den enda,
som kan utgöra någon massa af bildning; och den
massan förmår mycket, ty hon förmår fatta, hvad den
högsta bildningen menar.
EET UTRESA
— Radaktsanan har hlifvt anmadad att lamna