1iragavarande Dreivet Ifyder I OMgiNal OCH OY sättning sålunda: Cassel d. 24:sten September 1845. Geehrter Freund! Empfangen Sie den besten Dank fär die freund liche Mittheilung der neucn Lieder von Lindblad, ci wie die frähern von ihnen verdeutschten, bald Lieb lingslieder der deutschen Liedersänger seyn werden sobald ihnen erst durch eine Ubersetzung das Ver ständniss derselben erschlossen ist. Mir genugt schon die Ubersetzung der Uberschriften, um mic aufs höchste an ihnen zu ergötzen. Sie sind wi die fräöhern höchst originell in åer Form, in der Er findung und Harmoniebegleitung und entziäcken durc) eine ganz eigenthumliche Naivitet der Auffassung. — Wie war es nur möglich, dass sie unter den Lands leuten des Komponisten, dice stolz seyn sollten, eine! so hoch begabten Liedersänger zu besitzen, einen s missgunstigen Beurtheiler finden konnten?! — Ent Wweder muss es ihm ganz an dem Sinn und dem Ver ständniss fär die einfache Schönheit dieser Liedei fehlen, oder er verschliesst sich absichtlich dagegen Was um so wahrscheinlicher ist, da er sich an Ne bendinge hängt, harmonische Härten rägt, die e: grösstentheils nicht einmal sind, und dariöber da Wesentliche: die Auffassung, die Beherrschung de: Form, die Innigkeit der Melodien, die Rigenthämlich keit der Begleitung u. s. w. ganz unberäcksichtig lässt. Ich läugne nicht, die Art dieser Beurtheilun; hat mich indignirt und ich protestire feierlichst ge gen die Behauptung des Recensenten, als Wärde ic seinem Urtheile beipflichten. Ich finde im Gogen theil, dass dieses 6:te Heft der Lindbladschen Liedei den frähern, von ihbnen ibersetzten und in Deutschland längst als vortreflich anerkannten in nicht nachsteht und winasche, wie gewiss viele anders dass Sie uns recht bald mit ciner Ubersetzung der: selben beschenken mögten. Nochmals meinen besten Dank! Mit wahbrer Hoch achtung und Freundschaft ganz der Ihrige Louis Spohr. Cassel den 21 Sept. 18435. Arade vänl Emottag min bästa tacksägelse för det vänskapliga meddelandet af de nya sångerna af Lindblad, hvilka, likasom de förra af Er öfversatta, snart skola blifva älsklingssånger för Tysklands Vis-sångare (Liedersänger), så snart ena öfsersättning för dem uppenbarat sångernes rätta förstånd. För mig är redan öfversättningen af öfverskrifterna tillräcklig, för att på det högsta glädja mig åt dem. De äro, likasom de förra, högst originella i formen, i uppfinningen och harmoniackompagnementet, och hänföra genom en alldeles egendomlig naivitet i uppfattningen. Huru var det möjligt, att de bland komponistens landsmän, som borde vara stolta öfver att öga en så högt begåfvad Vis-sångare (Liedersänger), kunde finna en så ogynnande bedömmare? Antingen måste det beit och hållet felas honom sinne och uppfattningsförmäga för den enkla skönheten i dessa singer, eller ock tillsluter han sitt öra uppsåtligen för densamma, hvilket är så mycket sannolikare, som han fäster sig vid bisater, anmärker harmoniska hårdheter, som till större delen icke ens äro det, och lemnar deremot det väsendtliga: uppfattning, formens beherrskande, melodiernas innerlighet, egendomligheten i ackompagnementet m. m. utan alit afseende. Jag nekar det ej, arten af detta omdöme har indignerat mig, och jag protesterar på det högtidligaste deremot, såsom skulle jag instämma i hans omdöme. Jag finner ivertom, att detta 6:te häfte uti intet hänseende står efter de förra, i Tysktand längesedan såsom förträffliga erkända, dem Ni öfversatt, och önskar, likasom säkerligen flere andra, att Nirätt snart måtte begifva oss med en öfversättning af desamma Annu en gäng min bästa tacksägeise. Med sann högaktning och vänskap förblifver jag städse Eder Louis Spolhr. Det särskilda skälet till publicerande af ofvanstående är, att sedan cn afskrift af det Tyska origiaalet blifvit taget hos redaktionen, finne vi en öfversätlning deraf i gårdagens Posttidning införd, i öfrigt alldeles lik den här ofvan befintliga Svenska texten, men med den skilnaden, att den i slutet deraf med kursil stil satta mellanmeningen: i Tyskland längesedan såsom förträffliga erkända, är utesluten, hvilket vi ej betvifla skett af glömska, då öfversättningen annars samvetsgrannt återgifver originalet. Men dessutom, ehuru redaktionen hittills varit i den ställningen, att ej kunna eller vila fälla något omdöme i tvisten, kunne vi imedlertid, på grund af en mångårig personlig bekantskap med hr Lindblad, icke undgå alt protestera mot den vid brefvets införande i Posttidningen af recensenten tillagda insinuation, såsom skulle hr Lindblad, då han följde recensentens egen uppmaning att låta skicka sina sånger till br Spohr, hafva begagnat tillfället att söka förskaffa sig, genom vänner och väns vänner, såsom man säger, undsättning genom ett partiskt omdöme af den sednare, och härtill kommer ytterligare, att hr Lindblad och hr Spobr icke personligen känna hvarandra, ens genom någon brefvexling. Det är till och med otroligt, att en man mod den auktoritet och det namn, som Spohr, skulle en om ett sådant försök blifvit giordt, vilja blottställa detta namn och denna auktoritet genom att uttrycka annat än sin öfvertygelse, beist då han al recensionen i Posttidningen kunnat se, attanmärkaren vädjat till hans opartiskhet. Vi anse oss härigenom icke vik: ur den neutrala position, som red. i denna sick bordt iakttaga, då det i musiken bkasom i andra vetenskaper kan gifvas myck i uppfaltuingar och tycken, irvilkas rätts de invigde. , Under devon: r Winterblakel, hvarur