1iragavarande Dreivet Ifyder I OMgiNal OCH OY
sättning sålunda:
Cassel d. 24:sten September 1845.
Geehrter Freund!
Empfangen Sie den besten Dank fär die freund
liche Mittheilung der neucn Lieder von Lindblad, ci
wie die frähern von ihnen verdeutschten, bald Lieb
lingslieder der deutschen Liedersänger seyn werden
sobald ihnen erst durch eine Ubersetzung das Ver
ständniss derselben erschlossen ist. Mir genugt
schon die Ubersetzung der Uberschriften, um mic
aufs höchste an ihnen zu ergötzen. Sie sind wi
die fräöhern höchst originell in åer Form, in der Er
findung und Harmoniebegleitung und entziäcken durc)
eine ganz eigenthumliche Naivitet der Auffassung. —
Wie war es nur möglich, dass sie unter den Lands
leuten des Komponisten, dice stolz seyn sollten, eine!
so hoch begabten Liedersänger zu besitzen, einen s
missgunstigen Beurtheiler finden konnten?! — Ent
Wweder muss es ihm ganz an dem Sinn und dem Ver
ständniss fär die einfache Schönheit dieser Liedei
fehlen, oder er verschliesst sich absichtlich dagegen
Was um so wahrscheinlicher ist, da er sich an Ne
bendinge hängt, harmonische Härten rägt, die e:
grösstentheils nicht einmal sind, und dariöber da
Wesentliche: die Auffassung, die Beherrschung de:
Form, die Innigkeit der Melodien, die Rigenthämlich
keit der Begleitung u. s. w. ganz unberäcksichtig
lässt. Ich läugne nicht, die Art dieser Beurtheilun;
hat mich indignirt und ich protestire feierlichst ge
gen die Behauptung des Recensenten, als Wärde ic
seinem Urtheile beipflichten. Ich finde im Gogen
theil, dass dieses 6:te Heft der Lindbladschen Liedei
den frähern, von ihbnen ibersetzten und in Deutsch-
land längst als vortreflich anerkannten in nicht
nachsteht und winasche, wie gewiss viele anders
dass Sie uns recht bald mit ciner Ubersetzung der:
selben beschenken mögten.
Nochmals meinen besten Dank! Mit wahbrer Hoch
achtung und Freundschaft ganz der Ihrige
Louis Spohr.
Cassel den 21 Sept. 18435.
Arade vänl
Emottag min bästa tacksägelse för det vänskap-
liga meddelandet af de nya sångerna af Lindblad,
hvilka, likasom de förra af Er öfversatta, snart skola
blifva älsklingssånger för Tysklands Vis-sångare (Lie-
dersänger), så snart ena öfsersättning för dem uppen-
barat sångernes rätta förstånd. För mig är redan
öfversättningen af öfverskrifterna tillräcklig, för att
på det högsta glädja mig åt dem. De äro, likasom
de förra, högst originella i formen, i uppfinningen
och harmoniackompagnementet, och hänföra genom
en alldeles egendomlig naivitet i uppfattningen. Huru
var det möjligt, att de bland komponistens landsmän,
som borde vara stolta öfver att öga en så högt be-
gåfvad Vis-sångare (Liedersänger), kunde finna en så
ogynnande bedömmare? Antingen måste det beit
och hållet felas honom sinne och uppfattningsförmäga
för den enkla skönheten i dessa singer, eller ock
tillsluter han sitt öra uppsåtligen för densamma,
hvilket är så mycket sannolikare, som han fäster sig
vid bisater, anmärker harmoniska hårdheter, som
till större delen icke ens äro det, och lemnar der-
emot det väsendtliga: uppfattning, formens beherr-
skande, melodiernas innerlighet, egendomligheten i
ackompagnementet m. m. utan alit afseende. Jag
nekar det ej, arten af detta omdöme har indignerat
mig, och jag protesterar på det högtidligaste der-
emot, såsom skulle jag instämma i hans omdöme.
Jag finner ivertom, att detta 6:te häfte uti intet
hänseende står efter de förra, i Tysktand längesedan
såsom förträffliga erkända, dem Ni öfversatt, och ön-
skar, likasom säkerligen flere andra, att Nirätt snart
måtte begifva oss med en öfversättning af desamma
Annu en gäng min bästa tacksägeise. Med sann
högaktning och vänskap förblifver jag städse Eder
Louis Spolhr.
Det särskilda skälet till publicerande af ofvan-
stående är, att sedan cn afskrift af det Tyska
origiaalet blifvit taget hos redaktionen, finne vi
en öfversätlning deraf i gårdagens Posttidning in-
förd, i öfrigt alldeles lik den här ofvan befintliga
Svenska texten, men med den skilnaden, att den
i slutet deraf med kursil stil satta mellanmeningen:
i Tyskland längesedan såsom förträffliga erkän-
da, är utesluten, hvilket vi ej betvifla skett af
glömska, då öfversättningen annars samvetsgrannt
återgifver originalet.
Men dessutom, ehuru redaktionen hittills va-
rit i den ställningen, att ej kunna eller vila fälla
något omdöme i tvisten, kunne vi imedlertid, på
grund af en mångårig personlig bekantskap med
hr Lindblad, icke undgå alt protestera mot den
vid brefvets införande i Posttidningen af recen-
senten tillagda insinuation, såsom skulle hr Lind-
blad, då han följde recensentens egen uppmaning
att låta skicka sina sånger till br Spohr, hafva
begagnat tillfället att söka förskaffa sig, genom
vänner och väns vänner, såsom man säger, und-
sättning genom ett partiskt omdöme af den sed-
nare, och härtill kommer ytterligare, att hr Lind-
blad och hr Spobr icke personligen känna hvar-
andra, ens genom någon brefvexling. Det är
till och med otroligt, att en man mod den auk-
toritet och det namn, som Spohr, skulle en
om ett sådant försök blifvit giordt, vilja blott-
ställa detta namn och denna auktoritet genom att
uttrycka annat än sin öfvertygelse, beist då han
al recensionen i Posttidningen kunnat se, attan-
märkaren vädjat till hans opartiskhet. Vi anse
oss härigenom icke vik: ur den neutrala posi-
tion, som red. i denna sick bordt iakttaga, då det
i musiken bkasom i andra vetenskaper kan gif-
vas myck i uppfaltuingar och tycken,
irvilkas rätts
de invigde.
,
Under devon: r Winterbla-
kel, hvarur