toner mitte undandraza sig jesuiternas inflytande. En petition hade för jesuiternas fördrifvande, kort före storrådets sammankallande, cirkulerat och vunnit 10,000 underskrifter, och den meningen var allmän, att de konservativa i Zärich stodo i förbund med luzernerpartiet i denna sak; också var det naturligt att de förre, som i politiken följt bemäide partis riktning, icke kunde uppträda med kraft mot d-tsamma ijesvitfrågan. Den 235 Juni sammanträdde urtima förbundsdagen och diskuterade fråvan, huruvida en edsförbundets intervention i Wallis vore nödvändig och befogad under närvarande förhållanden: den besvarzsdes a! pluraliteten, nemligen Zärich, Uri, Freiburg, Unterwalden, Schwytz, Luzern, Zug, Wallis, Tessin, Neuenburg, Appenzell, Innerrkoden, Baselstadt, S:t Gallen och Waadt med nej. Men den 530 Juni firades vid Basel fjerde sekularfesten af slaget vid S:t Jacob an der Birs, och följande dagen öppnades på samma gång lagtima förbundsdagen och edsförbundets stora skyttfest vid Basel. Förbundsdagen uppsköt likväl sina sessioner under skyttveckan. Bland kantonernes skyttsäl!skaper uteblef det från Wallis helt och hållet. Folkets sinnesstämning uppenbarade sig snart. En transparang aftonen före festen, då staden var illuminerad, drog folket oupphörligt till sig, och uppfinnaren, d:r Brenner, helsades med vivstrop. Den hade till underskrift: Ett Tells-skott i våra dagar, och föreställde en skytt i modern diägt, som stod triumferande på en. bergshöjd, och nedanför hvilken syntes en af skottet tröffad jesuit, uppridande på en drake, men färdig att störta tillbaka i afgrunden, från hvilken djeflarne uppstego att mottaga honom. Antalet af skyttar från Bern, Waadt och Neuenburg skattades ensamt till 3C00, och under det skyttsäll-kaperne dagligen ankommo eller aftågade, voro dock zlltid 5 till 6000 närvarande, till ojemförligt största delen bestående af ung:chweitzare eller liberala. Vid middagen, första dagen, uppträdde doktor Pfyffer från Luzern i tribuoen, och uppmanade folket att skydda den republikanska friheten genom jesuiternas fördrifvande. Kantonen Wallis och jesuiternas fördrifvande voro sedan bhufvudföremål för talen under festen, men sensstionen steg till sin höjd, då ifrån Wallis arkommo, icke dess skyttsällskap, utan tre altselweitzare med en rmilitärfau2, och anförarn, advoketen Pererig, uppstod och höll ett tal, som syftade på att Oberwallis eröfrat Uuterwallis. Talet mottogs med stormande ovilja; man ropade: ;ned med Oberwallis; talare besvuro walliserregeringens rcpresertanter att upphäfva undentagsdomstoarne och utfirda en allmän amnestli; på eftermiddagen sköts en kula genom walliserfanan, och den skulle blivit nedrifven, om skyttkommitten ej för-äkrat, alt walliserne följande dagen skulle draga dädan. Festens centralkommitt uppmenade alla skyttsällskaperna att samla bidrag för de ol; ckliga walliserne. Under festen höllo de nationales chefer en konerens rörande medlen att göra ända på intrigerna i Luzern och tillvägabrings jesuiternas fördrifvande; beslut fattades icke då, men tankan på en beväpnad intervention röjde sig öfverallt. Vid förbundsdaten föreföllo saker, som gåfvo denna tanka Dy näring. vv Ae Förortens (Luzeins) förhållande i Walliserfrågan hade kommit under diskussion och ogillades mot en minoritet af blot 7 röster, tillhörande Sarnerligan. Deref:er förekom frågan om edsförbundets kommissariers handiingssätt i Sitten. Den ofta omnämnde Brnhard Meyer uppsteg dåil presidenistolen och höll ett häfiigt försvarstal för sina och förortens åtgärder. Dervid erkände han att truppernas samlande icke varit ett verk af tillfället, utan redan under de föregående åren förberedt. Han yttrade trotsigt, bland annat, att utgången (nederlaget på unterwaliliserne). rättfärdigat förevarande åtgärder, bröstade sig öfver att hafva varit med och sifvit goda råd, och besvarade förebråelsen att bafva gjutit borgerligt blod med det skamlösa svaret: Jag skyr icke alt visa mina blodiga händer; jag vill visa dem för hela schweitziska folkelw. Man kan föreställa sig hvilken vedervilja dessa uttryck skulle väcka. Den väckta frågan afgjordes imedlertid icke, och för jesuiternas utdrifvande röstade blott Baselland och Aargau, eller halfannan röst. Flera demonstrationer för och mot jesuiterna skedde imedlertid, synnerligast inom Freiburg, der de hade sitt tillhåll och sitt kollegium. Men d. 24 Oktober beslöt storridet i Luzern, med 70 röster mot 24, jesuiternas inksllende i den kantonen, och befullmäktigade regeringen att begagna en utomordentlig kredit till lugnets upprättbållande vid detta steg. Motståndarne deremot förklarade det för ett förräderiv mot fosterlandet och en grundlagskränkning,, och dessa ord blefvo nu lösen för de frisinnade i Luzern och de nationala i allmänhet. Beslutet förkastades af hela staden Luzerns kommun, och regeringen lät derföre hökta flera personer; landtkommunerne röstade i allmänbet för bifall: Derpå föjde nu jesniterkriget, som friskarorne började