ler lofvade, att, efter egarens gifna bifall till eftergö randet, vid sin mekaniska verkstad framdeles låta för färdiga dylika såningsmachiner. Klockan V, 4 hade de täflande slutat profplöjnin gen: Priserna tilldömdes följande plogmän: M 2 rättaren Sven Olsson från Guttarne under Krokstac egendom i Wermland, högsta priset, ett-hundrad riksdaler banko; Wermlands plog, efter engelsk mo dell. JM 4: rättarelärlingen L. G. Hedström frär Degeberg, född i Wermland, andra priset, fyratio rd b:ko; engelsk plog, tillverkad på Degeberg. JM 3 Engelbrecht Andersson i Björke uti Bohuslän, tredj priset, tjugefem rdr b:ko; Bohusläns plog af vanlig sort, egen tilliverkning. Medborgaren yttrar: Med Just och punktlighet inställde man sig på ut satt tid, oaktadt det svåra väglaget och visstickean genäma vädret: med spänd uppmärksamhet åsåg mar instruktionsplöjningen, och likaledes åhörde herr direktören och riddaren E. Nonnens förklaringar der vid: dessa praktiska förtydliganden liksom slukade: af den tätt kringstående massan af landtbrukare; med varmt intresse följdes, om aftonen af den i salen packade massan af åhörare, förhandlingarne vid kongl sällskapets allmänna sammankomst, och bland dessa med märkligaste deltagandet, herr Nonnens föredrag om dikning: ett ämne, som sällskapets utskott i sina promemorior till ombuden särdeles förordat. I sam. manhang härmed föredrog herr Nonnen en praktisk afhandling om täckta diken, som vann allmän upp: märksamhet. Att denna metod, af så högt värde fö! vår ort, icke der är alldeles okänd, vittnade på et! glädjande sätt så väl herr öfversten och riddaren v. Heidemanns, som Erik Jonassons på Hinsbacka, Foss socken, muntliga föredrag om hvad de i denna väg utfört; men i alla fall böra de sakrika underrättelser om dessa diknings-metoder, som herr Nonnen med största beredvillighet och tålamod meddelade, anses såsom särdeles förtjenstfulla och nyttiga för sakens större allmängörande. Märkeliga och fägnande för ordningsvännen, fvoro den talrika samlingens lugn, sämja och särdeles beröraliga hållning hela dagen igenom; så mycket mera, som vi tro oss med visshet veta, att hela polisen på stället var, då länsmannen i distriktet af tjenstärender hindrades att vara närvarande, af landshöfdingen uppdragen blott åt 2:ne kronorättare, hvilkas tillsägelser — t. ex. under täflingsplöjningen, då ingen på vissa afstånd fick nalkas fältet — utan ringaste svårigheter efterkommos. Att täflingsplöjarnes antal var inskränkt, må ej förundra. Betänkom att saken här var alldeles ny; ett annat år få vi nog glädjas åt ett större. Den subskriberade middagen på Lilla Edet, hvaruti mellan 60 och 70 personer deltogo, var god, enkel och glad. Första skålen egnades, som sig borde, Konungen. Sedan tömdes flera, föreslagne än af den ema, än af den andra medlemmen i sällskapet; såsom för Göteborgs och Bohusläns välgång, för prisdomarne, för de talrika fremmande gästerne, för general Löwenhjelm, för första upphofsmannen till detta landtbruksmöte, herr ÅA. Otterdahl, m. fl. Efter några muntra sånger åtskiljdes laget, då genast derefter kongl. hushållningssällskapets allmänna sammankomst på Ström börjades. Diskussionerna voro af interesse och fördes med allvar, lugn och urbanitet., i Här följer slutligen det omnämnda brefvet, innehållande en anekdot, som är ganska kuriös på sitt vis: Sedan dea annonserade profplöjningen samt exposition af kreatur och redskap egt rum, sammanträdde på eftermiddagen länets husbållssällskap under ordförandeskap af landshböfdingen, den välbekante grefven C. G. Lövenhjelm, hvilken förut uppmanat ech inbjudit de närvarande från alla län att, så långt utrymmet medgaf, öfvervara sammanträdet, men vid detsammas öppnande tillät sig herr grefven att i nog bittra och hånfulla ordalag utfara mot en af ortens tillstädesvarande dannemän. Jag, som vid detta tillfälle icke var inne i rummet, utan befann mig utanför den öppna dörren i samtal med någon, underrättades genast om hvad som förelupit. Nyfiken att få utröna orsaken till herr grefvens förfarande och om detta var ändamålet med hans dervaro och sammanträdet, gick jag in, då jag erfor att en annan person, som jag vid efterfrågan fick veta vara öfversten baron Åkerhjelm (grefve Lövenhjelms beställsamma echo här på orten), fått ordet och hörde honom i hög ton yttra: Det är ganska ledsamt att se er här, det säger jag, och står för hvad jag säger Troende att här var fråga om någon af Lilla Edets hamnbusar, som tilläfventyrs inträngt bland den hedervärda samlingen, förundrade jag mig öfver att man ej utan att såmedelst expostulera kunde bli en dylik passagerare qvitt, synnerligast som tillräcklig kronobetjening fanns på stället, men min förundran stegrades ej litet då jag fick höra att utbrottet af de ofvan besagde högvälborne personernes dåliga humör var rigtadt emot f. d. riksdagsmannen från Bohus län, Lars Rassmusson, hvilken gjort sig känd för en hederlig och rättskaffens man, samt jemväl på förståndets vägnar fullt ut så god som hr Åkerbjelm. Jag forskade efter anledningen till den onåd som riksdagsmannen sålunda fått röna, då en del påstodo det vara derför, att icke Lars Rassmussen under riksdagen uppvaktat herr grefven och landshöfdingen, andre åter att han skulle uppbära smälek för det .han vid riksdagen haft sina kommittenters bästa till föremål och författat satser, de der icke varit förenlige med grefve Lövenhjelms åsigter. Jag känner icke huruvida Lars Rassmusson är medlem i hushållssällskapet, men han hörer till ortens jordbrukare samt röner allmän aktning och samhällets förtroende; att han således skulle förmenas inträde vid ett sammanträde, det han, synnerligast vid betraktande af inbjudningens lydelse, hade största skäl att öfvervara, förefaller en hvar förundransvärdt. (Insändt.)