ter, för ögonblicket representerade genom åtskil-
liga utmagrade och spatthalta krakar, hvilka, mer
delst obarmhertiga ryckningar i tyglarne, tvingas
resa sig på tvenne ben, då fyra imedlertid synas
vara det minsta, hvarmed de skulle kunna draga
sig fram i verlden.
Den kungliga svenska åkaren är, liksom den kej-
serliga ryska kossacken, mycket lättfödd. Den
ena lefver på ett par grodor, den andra på några
supar om dagen. Det spirituella ligger således
öfvervägande på svenskens sida. Åkaren är, i
kraft af sitt kall, icke i tillfälle att hålla några
ordentliga måltider. Han tar derföre då och då
en sup; supen blir vana, och måltiden. stannar
vid supen. Han evigt grundlägger, men bygger
aldrig: fullt. Häraf skulle kunna göras en gåta.
Men gåtornas tid är förbi. Det upplysta nitton-
de seklet vill icke veta af dylikt kram. Utred-
ningsmän i åtskillige åkar-sterbhus försäkra sig
der ha öfverkommit de mest vidunderliga räk-
ningar på förtäring — endast och uteslutande
våta varor — ingen fast punkt att ett ögonblick
hvila vid — bland annat, på en dag och för en
erson, tolf supar och tre glas öl. Någon egent-
ligen kraftfull generation får man således icke
vänta sig bland åkarne. Hvad de annars ha ma-
ge till, men följderna af ett sådant-lefnadssätt ha
de icke mage att emotstå. De falla derföre of-
tast i blomman af sina dagar, och en ålderstigen
åkare torde höra till undantagen.
I likhet med många andra uppbördsmän, hafva
åkarne ej sällan för sed att debitera sina kunder
något öfver hvad lag och författningar bjuda
Detta sker dock med mycken humanitet, och i
bland är åkaren sjelf den förste, att föreslå er