ter, för ögonblicket representerade genom åtskilliga utmagrade och spatthalta krakar, hvilka, mer delst obarmhertiga ryckningar i tyglarne, tvingas resa sig på tvenne ben, då fyra imedlertid synas vara det minsta, hvarmed de skulle kunna draga sig fram i verlden. Den kungliga svenska åkaren är, liksom den kejserliga ryska kossacken, mycket lättfödd. Den ena lefver på ett par grodor, den andra på några supar om dagen. Det spirituella ligger således öfvervägande på svenskens sida. Åkaren är, i kraft af sitt kall, icke i tillfälle att hålla några ordentliga måltider. Han tar derföre då och då en sup; supen blir vana, och måltiden. stannar vid supen. Han evigt grundlägger, men bygger aldrig: fullt. Häraf skulle kunna göras en gåta. Men gåtornas tid är förbi. Det upplysta nittonde seklet vill icke veta af dylikt kram. Utredningsmän i åtskillige åkar-sterbhus försäkra sig der ha öfverkommit de mest vidunderliga räkningar på förtäring — endast och uteslutande våta varor — ingen fast punkt att ett ögonblick hvila vid — bland annat, på en dag och för en erson, tolf supar och tre glas öl. Någon egentligen kraftfull generation får man således icke vänta sig bland åkarne. Hvad de annars ha mage till, men följderna af ett sådant-lefnadssätt ha de icke mage att emotstå. De falla derföre oftast i blomman af sina dagar, och en ålderstigen åkare torde höra till undantagen. I likhet med många andra uppbördsmän, hafva åkarne ej sällan för sed att debitera sina kunder något öfver hvad lag och författningar bjuda Detta sker dock med mycken humanitet, och i bland är åkaren sjelf den förste, att föreslå er