men blitvit uppryckt med rötterna, tycktes han
genom sin egen tyngd hålla sig uppe.
— Mine herrar, sade Mirabeau till sina vän-
ner; — jag har den äran att för er presentera
markisipnan de La Fare, som haft den artigheten
att hedra mig med ett besök. Markisen, som
haft samma godhet, synes något bestört öfver att
se sig förekommen åf sin fru, något förvånad öf-
ver att finna henne på detta ställe. — Detta var
en öfverraskning, som jag beredde er och som
jag länge sparat åt er, min herre, — tillade han,
vändande sig till förste konsuln. — Ni har ute-
slutit mig från eder församling och från eder
kast. Ni ser alt det varit mig lätt att ändå in-
komma der, i det jag gick genom er egen familj
— men jag ville det icke. Den plebejske grel!-
ven tycker mer om att till älskarinna ha en en-
kel plebejsk flicka, än en adelsmans kyska maka,
— tillade han med ett eldigt utrop, i det han
lade sin breda hand på den unga Christines axel.
Den beklagansvärde gamle markisen hörde hvad
han sade, utan att uppfatta det; Mirabeaus vän-
ner klappade händerna och ropade Bravo! —
Chevaiier de Vorbelles deremot, som ditkommit
i afsigt att roa sig, stod krossad af häpnad och
samvetsqval, fästande sin blick, full af fasa och
ånger, på markisen och Ermelinda.
Småningom hemtade sig denna och började att
i följd af Christines trägna omsorger återlå sans-
ningen. Då hon öppnade ögonen, mötte hon
markis de La Fares skarpa blick. Ett gällt skri
undfoll henne härvid, ett af dessa fasansfulla, sön-
derslitande rop, som tillkännagifva en inre för-
störelse, en ohbjelplig kullstörtning af hela varel-
sens inre lif och styrka. Detta skri kom håren
att resas på Rudolis hufvud,i detsamma det åter-
gal markisen sina sinnens bruk, så att han bör-
jade att med ögonen söka Mirabeau, liksom för
att af honom begära redogörelse för denna rys-
liga hämd. Men Mirabeau hade redan, tillika
med Christine och sina vänner, dragit sig undan