al dessa byggnader hade oregelbundna torn, som tycktes vara i äldre tider uppförda. En tjock rök uppsteg härifrån, och snart ifrån alla de öfriga. Schamyl hade låtit påtända alla bränbara ämnen, då han såg att vär kolonn framryckte. De lithauiske jägarne besatte före solnedgången den öfvergifna byn. Natten var redan inbruten, då generalstzben kom fram till Dargo, och lät der uppslå sina tält. Elden från de brinnande husen utgjorde vår bivuak-eld. Man måste tillstå, att denna fiendens beslutsamhet alt vägra underkasta sig, att steg för steg försvara sina fäders jord, och endast lemna åt ryssarne rykande ruiner till segertecken, innebär en vild storhet, som aftvingar ecnhvar beundran, om än fiendtliga öfverhufyudet icke är annat än en fanatisk barbar. Den 49 Juli blef sedan en het strid. Schamyl höll, med 60C0 man, besatt ett högt berg nira Dargo, som beherrskade vår position. Derifrån besköt han till och med vårt läger med kanoner, ehuru kulorna icke på det afståndet gjorde synnerlig skada. De voro G-pundige, och säkert voro kanonerna desamma, som Echamyl tagit från ryssarne, då han eröfrade Unzula. Det har sedan blifvit sagdt, att de serverades af ryska öfverlöpare och renegater; men de begagnas sällan, antingen emedan man är rädd att förlora dem, elier för det att man vill spara krutet. Öfverbefälhafvaren framskickade general Labinzoff med 3 bataljoner infanteri och hela den beridna kaukasiska milisen, för att jaga fienden ur sin ställning och söka borttaga dess artilleri. Våra tiraljörer uppklättrade bastigt för berget, men måste snart draga sig tillbaka på våra bataljoner, emedan bergsboerne försvarade sig krafiigt. Slutligen intogos likväl höjderna af våra trupper med bajonetten, men då voro kanonerna redan försvunna i den tjockaste skogen. Som hela kolonnen endast hade med sig fem dögars proviant, som icke kunde räcka för den ef öfverbefälhafv.tillämnade vidare operationen nerrut, sändas sex bataljoner under general Klucke och Klugenow till höjderna vid Retschek, för att eskortera en provianttransport, scm väntades ifrån Andy. Under det att denna kolonn, utgörande nära hälften af hela vår qvarvarande styrka, marcherade tillbaka på den samma väg, som vi framryckt, blef den på alla sidor krvingsvärmad af bergsfolket, som genom väl rigtade skott åter tillfogade den stora förluster af manskap; men anfallen skedde egentligen först med verkligt raseri vid kolonnens återmarche till Dargo. Enhvar, som känner den svåra marken i Daghestans berg, kan lätt föreställa sig de ofantliga svårigheter, som skulle uppstå för framförandet af en vagntransport, som intog en svensk fjerdedels mils längd, öfver branta berg, genom trånga pass och tjocka skogar. Fienden fann lätt på en så lång linie flera svaga punkter, der eskorten kunde med öfyermakt och fördel af terräng anfallas. Hittills hade fienden inskränkt sig till en väl rigtad gevärseld; men nu hade han erhållit förstärkning af den efter byte lystna befolkningen från stora Tschetschnaja, och så stormade han nu fram på den olyckliga kolönnen, med Schaschka och Kinschäl. Måhända hade blodhämnden fanatiserat bergsboerna, ty under de förra dagarne hade äfven de gjort stora förluster, och som man vet, har hvarje fallen Kaukasier sin hämnare, som efter gammal sed icke skall hvila förr än han genom en fiendes blod hämnat sin broder eller vän; kanske likväl verkade ännu mera åsynen af de lastade vagnarne. Nog af: officerare, som varit med vid denna olyckliga transport-kolonn, hafva intygat, att de a!drig förut sett fienden ådeagalägga en sådan oförskräckthet och sådant raseri. De störtade sig i tälta massor, genom transport-betäckningen; de rusade genom flankörerne in på kolonnen. Schamyl med sina Märiter, som utgöra kärnan af hans här, var äfven nu närvarande och ledde personligen angreppet. Två af våra dugligaste generaler, Wiktoroff och Passek, dogo här hjeltedöden, icke såsom general Fock några dagar förut under kulregnet, utan genomborrade af kaukasiska svärd. Deras lik qvarblefvo i skogarne; kanske lyckas det, att få dem utiemnade af fienden emot betalning, för att kunna begrafva dem i en rysk fästning. Då general Klucke insåg omöjligheten att skydda hela transporten, gar han en del deraf till pris åt fienden, och äfven en kanon gick förlorad. Kolonnen drog sig mera tillsamman, för att kunna bättre motstå fienden; men en del af tiraljörerne föll vid denna rörelse i ett bakhåll, ty fienden hade tillfångatagit några ryska trumpetare, som de tvungo att gifva signaler i det inre af skogen, så atten stor del af våra flankörer togo en falsk rigtning. . I det beklagansvärdaste tillstånd uppnådde denna olyckliga kolonn Dargo. Öfver 1300 döde voro qvarlemnade i skogarne. Fiendens byte blef en hop vagnar och öfver 300 lastade mulåsnor och hästar. Väderleken fortfor att vara missgynnande; det regnade dagligen, men detta hindrade icke fienden, att ständigt svärma omkring oss; och det värsta var, att lifsmedlen började tryta. Soldaterne kunde blott få halfva portioner, och kavalleriet äfvensom trossen måste låta sina hästar och åsnor beta, emedan hela hafreförrådet fallit i fiendens händer. Den 25 Juli lemnade vi Dargo, och anträdde marchen genom Aksaidalen. Öfverallt funno vi nya barrikader anlagda, hviika ofta alldeles uppfyllde den trånga stigen emellan flodbädden och bergsväggarne, och som gåfvo mycket att göra åt jägarne, hvilka, i spetsen af kolonnen, hade att uthålla fiendens första salfvor. Då vi beträdde den tätare delen af skogen, bief striden utomordentligt häftig, och våra jägare måste flera gånger erhälla förstärkning, för att ej allde!es öfverväldigas af fiendens öfvermakt. I samma skog, på venstra stranden af Aksai, hade general Grabbe ir 4842 lidit det bekanta nederlaget, och chefen för vår stab, general Trosskin, måste här varit bestormad af bittra känslor, ty här hade hans tappre broder, öfverste Trosskin, då utandats sin sista suck. Vid dessa fortsatta, blodiga fäktningar, som fienden ständigt kunde förnya med friska trupper, var vår största olycka att våra transportmedel icke räckte till att medföra de sjuke och sårade. Nästan alla kossackhästar voro upptagne af blesserade officerare och soldater, och kayvalleristerne mäste marchera till fots; men allt detta var ej tillräckligt. Den, som hade lätta blessyrer, släpade sig med till fots, så godt han kunde, men alla, som hade fått blessyrer i benen, voro förlorade. Afven mänga sjuke och uttröttade efterliggare föllo i den grymma fiendens händer, som utan skonsamhet nedhögg dem. Detta föranledde vår Menskliot oginnade öfvarhefälhafvare. att!