al dessa byggnader hade oregelbundna torn, som tyck-
tes vara i äldre tider uppförda. En tjock rök upp-
steg härifrån, och snart ifrån alla de öfriga. Scha-
myl hade låtit påtända alla bränbara ämnen, då han
såg att vär kolonn framryckte. De lithauiske jägar-
ne besatte före solnedgången den öfvergifna byn.
Natten var redan inbruten, då generalstzben kom
fram till Dargo, och lät der uppslå sina tält. Elden
från de brinnande husen utgjorde vår bivuak-eld.
Man måste tillstå, att denna fiendens beslutsamhet
alt vägra underkasta sig, att steg för steg försvara
sina fäders jord, och endast lemna åt ryssarne rykan-
de ruiner till segertecken, innebär en vild storhet,
som aftvingar ecnhvar beundran, om än fiendtliga öf-
verhufyudet icke är annat än en fanatisk barbar.
Den 49 Juli blef sedan en het strid. Schamyl
höll, med 60C0 man, besatt ett högt berg nira Dar-
go, som beherrskade vår position. Derifrån besköt
han till och med vårt läger med kanoner, ehuru ku-
lorna icke på det afståndet gjorde synnerlig skada.
De voro G-pundige, och säkert voro kanonerna de-
samma, som Echamyl tagit från ryssarne, då han er-
öfrade Unzula. Det har sedan blifvit sagdt, att de
serverades af ryska öfverlöpare och renegater; men
de begagnas sällan, antingen emedan man är rädd
att förlora dem, elier för det att man vill spara kru-
tet. Öfverbefälhafvaren framskickade general Labin-
zoff med 3 bataljoner infanteri och hela den beridna
kaukasiska milisen, för att jaga fienden ur sin ställ-
ning och söka borttaga dess artilleri. Våra tiraljö-
rer uppklättrade bastigt för berget, men måste snart
draga sig tillbaka på våra bataljoner, emedan bergs-
boerne försvarade sig krafiigt. Slutligen intogos lik-
väl höjderna af våra trupper med bajonetten, men
då voro kanonerna redan försvunna i den tjockaste
skogen. Som hela kolonnen endast hade med sig fem
dögars proviant, som icke kunde räcka för den ef öfver-
befälhafv.tillämnade vidare operationen nerrut, sändas
sex bataljoner under general Klucke och Klugenow till
höjderna vid Retschek, för att eskortera en proviant-
transport, scm väntades ifrån Andy. Under det att
denna kolonn, utgörande nära hälften af hela vår
qvarvarande styrka, marcherade tillbaka på den sam-
ma väg, som vi framryckt, blef den på alla sidor
krvingsvärmad af bergsfolket, som genom väl rigtade
skott åter tillfogade den stora förluster af manskap;
men anfallen skedde egentligen först med verkligt
raseri vid kolonnens återmarche till Dargo. Enhvar,
som känner den svåra marken i Daghestans berg,
kan lätt föreställa sig de ofantliga svårigheter, som
skulle uppstå för framförandet af en vagntransport,
som intog en svensk fjerdedels mils längd, öfver
branta berg, genom trånga pass och tjocka skogar.
Fienden fann lätt på en så lång linie flera svaga
punkter, der eskorten kunde med öfyermakt och för-
del af terräng anfallas. Hittills hade fienden in-
skränkt sig till en väl rigtad gevärseld; men nu ha-
de han erhållit förstärkning af den efter byte lystna
befolkningen från stora Tschetschnaja, och så stor-
made han nu fram på den olyckliga kolönnen, med
Schaschka och Kinschäl. Måhända hade blodhämn-
den fanatiserat bergsboerna, ty under de förra da-
garne hade äfven de gjort stora förluster, och som
man vet, har hvarje fallen Kaukasier sin hämnare,
som efter gammal sed icke skall hvila förr än han
genom en fiendes blod hämnat sin broder eller vän;
kanske likväl verkade ännu mera åsynen af de la-
stade vagnarne. Nog af: officerare, som varit med
vid denna olyckliga transport-kolonn, hafva intygat,
att de a!drig förut sett fienden ådeagalägga en sådan
oförskräckthet och sådant raseri. De störtade sig i
tälta massor, genom transport-betäckningen; de ru-
sade genom flankörerne in på kolonnen. Schamyl
med sina Märiter, som utgöra kärnan af hans här,
var äfven nu närvarande och ledde personligen an-
greppet. Två af våra dugligaste generaler, Wikto-
roff och Passek, dogo här hjeltedöden, icke såsom
general Fock några dagar förut under kulregnet,
utan genomborrade af kaukasiska svärd. Deras lik
qvarblefvo i skogarne; kanske lyckas det, att få dem
utiemnade af fienden emot betalning, för att kunna
begrafva dem i en rysk fästning. Då general Klucke
insåg omöjligheten att skydda hela transporten, gar
han en del deraf till pris åt fienden, och äfven en
kanon gick förlorad. Kolonnen drog sig mera till-
samman, för att kunna bättre motstå fienden; men
en del af tiraljörerne föll vid denna rörelse i ett bak-
håll, ty fienden hade tillfångatagit några ryska trum-
petare, som de tvungo att gifva signaler i det inre
af skogen, så atten stor del af våra flankörer togo en
falsk rigtning. .
I det beklagansvärdaste tillstånd uppnådde denna
olyckliga kolonn Dargo. Öfver 1300 döde voro qvar-
lemnade i skogarne. Fiendens byte blef en hop vag-
nar och öfver 300 lastade mulåsnor och hästar. Vä-
derleken fortfor att vara missgynnande; det regnade
dagligen, men detta hindrade icke fienden, att stän-
digt svärma omkring oss; och det värsta var, att lifs-
medlen började tryta. Soldaterne kunde blott få
halfva portioner, och kavalleriet äfvensom trossen
måste låta sina hästar och åsnor beta, emedan hela
hafreförrådet fallit i fiendens händer.
Den 25 Juli lemnade vi Dargo, och anträdde mar-
chen genom Aksaidalen. Öfverallt funno vi nya bar-
rikader anlagda, hviika ofta alldeles uppfyllde den
trånga stigen emellan flodbädden och bergsväggarne,
och som gåfvo mycket att göra åt jägarne, hvilka, i
spetsen af kolonnen, hade att uthålla fiendens första
salfvor. Då vi beträdde den tätare delen af skogen,
bief striden utomordentligt häftig, och våra jägare
måste flera gånger erhälla förstärkning, för att ej
allde!es öfverväldigas af fiendens öfvermakt. I sam-
ma skog, på venstra stranden af Aksai, hade gene-
ral Grabbe ir 4842 lidit det bekanta nederlaget, och
chefen för vår stab, general Trosskin, måste här va-
rit bestormad af bittra känslor, ty här hade hans
tappre broder, öfverste Trosskin, då utandats sin si-
sta suck.
Vid dessa fortsatta, blodiga fäktningar, som fien-
den ständigt kunde förnya med friska trupper, var
vår största olycka att våra transportmedel icke räckte
till att medföra de sjuke och sårade. Nästan alla
kossackhästar voro upptagne af blesserade officerare
och soldater, och kayvalleristerne mäste marchera till
fots; men allt detta var ej tillräckligt. Den, som
hade lätta blessyrer, släpade sig med till fots, så godt
han kunde, men alla, som hade fått blessyrer i be-
nen, voro förlorade. Afven mänga sjuke och uttröt-
tade efterliggare föllo i den grymma fiendens hän-
der, som utan skonsamhet nedhögg dem. Detta för-
anledde vår Menskliot oginnade öfvarhefälhafvare. att!