destomindre af öfverståthållareembetet qvarhölls i
häktet ännu någon tid efter det han blifvit af
domstolen frikänd. — Den ifrågavarande skriften
lyder sålunda:
Till Redaktionen af Aftonbladet!
Enär tit. funnit det rätt och tillständigt, att i går-
dagens tidning, efter en i Dagbladet införd skrifvel-
se, sysselsätta sig med min person och vandel, upp-
kallas jag, ehuru obehagligt det än är, att anhålla om
plats för följande.
Må ingen lägga mig till last, att jag i första rum-
met vänder mig mot polisen. Må man besinna hvil-
ka försakelser, hvilket arbete, hvilka stränga mödor
till så kropp som själ erfordrats för att under sju
års tid godtgöra en ungdomsförvillelse, hvartill så
många utom mig gjort sig skyldiga, och må man se-
dan säga om det är rätt, ädelt, ens försvarligt af en
auktoritet att, för sitt fredande för en af sednare ti-
ders händelser mot mig alstrad hämndsjuka, inför
allmänheten framträda med en vanställd berättelse
om min vandel, deri man inför en icke omdömet
mäktig allmänhet lägger mig brott till last, för hvil-
ka jag aldrig kännts skyldig? Enhvar må afgöra detta
efter sin egen öfvertygelse; hvad mig beträffar, så hy-
ser jag den tron, att om jag verkligen gjort mig för-
vunnen till något fel, så har jag fått gälda detta öf-
ver och icke under hvad tillbörligt varit, och att
från den stund en domstol frikännt mig från ett
brott, hvarföre jag blifvit oskyldigt anklagad, ifrån
samma stund är jag återigen medborgare, bör inför
rättvisans tolkare njuta lika rättigheter med hvilken
annan som helst.
Och huru beskaffadt är det brott jag begått? Jag
bar vid ett tillfälle kommit på en balans i redovis-
ningen å ett mig af enskilta personer anförtrodt la-
ger — se der allt. Jag vill ej tala om de många o-
lyckliga likar jag eger bland de offentliga personer,
som förvalta statens medel, och i likhet med mig,
genom hjelpsamhet och oeftertanka, råkat i enahanda
bryderi; men hvad jag kan säga är, att brottet icke
var af svårare natur, än att det godtgjordes medelst
återgäldandet af hvad förskingradt blifvit. Men
saken fär ett annat utseende då jag upprepar, att,
efter hvad målets slutliga utredning visar, jag frikän-
des från något slags ansvar, icke på grund af mina
slägtingars mellankomst, utan emedan anklagelsen å-
terkallades såsom varande gjord i första hettan och
således förhastad. Beviset för denna uppgift finnes i
Dagligt Allehanda för April månad 1839, hvilken tid-
ning egnade detta mål sin synnerliga uppmärksam-
het. Under sådana förbällanden frågar jag ännu en
gång: är det rätt eller försvarligt af en auktoritet —
en lagskipande auktoritet, att på nytt inför allmän-
na opinionen brännmärka mig för en förhastad och
återtagen anklagelse? År detta rätt af en lagens tol-
kare i ett land, der jargonen är sådan, att den an-
klagad blifver, han är äfven skyldig!
Det torde tillåtas mig anföra följande attestat af
mina dåvarande vederparter:
Jag Carl Johan Lundberg förklarar härmedelst
öppet och frivilligt, att jag met hr Mouritz Cramåers
person, affärer eller öfriga förhållanden så under det
förflutna, som det närvarande icke har ringaste skäl
till anmärkningar, ehvad namn och beskaffenhet så-
dana må benämnas; att jag till honom står i ett full-
komligt vänskapligt. förhå!lande, och att jag aldrig
ämnar, eller får tillåta mig,att mot honom eller hans
familj, enskildt eller offentligt, brista i den aktning
och uppmärksamhet, som hvarje person, med anspråk
på urskiljning och förstånd är skyldig den andra;
tilläggande jag vidare: att om jag mot denna min
öppna och frivilliga förklaring bryter, jag då genast
underkastar mig allt hvad moralisk och juridisk lag
pröfvar skyldig hvarje vettlös och mindre aktnings-
värd menniska; hvilket allt härmedelst med mitt
egenhändiga namn försäkras och bekräftas. Stock-
holm d. 4 Juni 1845. C. J. Lundberg,
Skräddaremästare.
Att skräddarmästaren C. J. Lundberg inför mig i
nedanskrifne vittnes närvaro erkänt innehållet af of-
vanstående handling samt denssmma egenhändigt un-
dertecknat, betygar. Stockholm som ofvan.
Såsom vittne Notarius Publicus
Carl Feusk. Svante Jacob Callerholm.
(Sigill.)
Uti ofvanstående förklaring instämmer underteck-
nad till alla delar. L. Lundqvist,
Skräddaremästare.
Angående nu sednare ifrågavarande sak, så Söker
polisen försvara mitt utvisande från arkivrummet
dermed, att någon gjort den uppmärksam på att jag
vore samma person, som för sju år tillbaka var i
polisen ställd under tilltal för den ofvannämnde för-
bryte!sen. Jag invänder att jag innan detta tillfälle
mångfaldiga gånger såsom åhörare besökt polisen;
att jag derunder uppehållit mig såväl i detta som
andra rum, varit sedd och bemärkt af så den ena
som andra, utan att den nu angifna finkänsligheten
uppblossat hos någon; men detta allt äfven innan
jag var bekant som skriftställare. Och för att sist
möta den af Aftonbladet framkastade insinuationen
alt jag bordt af pligtkänslan finna mig uppmanad
ingå på den af min motpart äskade ersättningen,
svarar jag, att jag äfven så gjort, om. fordran derpå
varit rättmätig, om den varit stödd på annat än van-
ligt prejeri.
Dessa punkter äro de enda jag anser behö? va be-
Lan MaA