0 Te rn ER fe re
är en liten svensk bokhandelsnyhet! — sade mi
vän, — jag passar på tillfället att lemna dig den
du kan vid läglighet ögna genom den, och vill
du sedan kanske äfven nämna ett par ord on
densamma, så ....
Jag kom hem från Tivoli; och jag tog fran
min present. Det var en liten grön bok, tryck
i Lund med herr Berlings vackra typer på Klip
Pans vackra papper. Öfverskriften som ofvan!
Herr Afzelius tillhör, så vidt jag vet, den al
dra yngsta skolan af vårt fiderneslands poeter
Denna skola är icke fåtalig, men om man skull
vara mycket sannfärdig, svarar qvaliteten ickt
fyllest opp emot qvantiteten. Kritiken har, —
och, som det synes, med rätta, — anmärkt mot
de fleste af dessa unga vitterlekare en märkbar
brist på originalitet, ett onaturligt slöseri med
poesi i ord vid sidan af ett bedröfligt armod .:
fråga om poesi i sak, en sjuklig och pjunki
stämning i stället för ett friskt, manligt mod, så-
dant som anstår ungdomen och framför allt der
unga skalden. Det är sannt att några vackra
undantag från denna allmänna kategori förefinnas
äfven bland de aldra nyaste vitterlekarne inom
vårt land. Är herr ÅA. J. Afzelius ett sådant?
Jag önskar att för besvarande af denna fråga
få begagna en bekant stor tänkares förträffliga
method att anföra icke blott hvad som kan vara
att å ena sidan taga i betraktande, men äfven
hvad som å den andra låter sig säga.
Herr Afzelius har ett stycke, som heter: Vid
Carl d. 14:des död. Deri säges det bland annat:
Gnistrande stjernor sju,
J bröder med hans klara hjelteöga!
Hos eder sitter han nu,
En stjerna bland de andra stjernor höga,
Och vakar öfver sitt land,
Att friit det blir så länge vågen svallar
Mot klippig nordanstrand
Och stänker skum på kustens gamla tallar;
Hos eder sitter han nu, kung Carl, som var
Vår far!
Det vore vågadt att kalla detta annat än elt
uppkok af en gammal underdånig slendrian; en
legio äldre och nyare poeter hafva med ungefär
samma sköna ord sagt ungefär samma sköna tanka.
Några hafva till och med sagt den på ett ännu
vackrare sätt.
Herr Afzelius har ett annat stycke, kalladt
Till min Mor. Det ligger utan tvilvel mycken
innerlig barnshg kärlek till grund för denna ut-
gjutelse, men just derför att så är, hade skalden
handlat bäst i att utesluta all den ordståt, Kvil-
ken isynnerhet i begynnelsen af poemet öfver-
vuxit sjelfva tanken. Inom några få rader har
man icke blott friskt sköna sagor, och Floras
tärnor på smaragdegrunden, aZefyr, Rosa,
daggdiamanter, och liljekalkar,, men lifvets
källa, som serafiskt sjunger till eherubers har-
porol Detta är i sanning något af dessa språ-
kets gulddiamanter, — för att taga ett ord ur
den gamla folkvisan, -— som alltsedan fosforis-
mens tid tjenat det svenska poeteriet till en så
tvetydig sirat. På andra ställen i boken finner
man sefirblå tiljan, azur), purpur och am-
bradoft i nog stor mängd. Alven något litet af
toner I
Herr Afzelius har också ett stycke, som öfver-
skrifves: På en graf, Herr A. sitter här på
kullen
De es 0 so vv . Och Svärmar,
försöker jaga bort den hemska liklukt
som ångar kring mig ifrån jord och himmel,
som andas ur mitt eget unga hjerta,
som gycklar för mig tusen skräckgestalter, etc.
I ett annat poem Till Elise, är skalden icke mindre
sorgbunden och ber den hulda lida med honom
och se till hans dunkla, onämnbara smärta,; i
ett tredje beklagar han sig på ett rörande sätt
öfver året 1842 och utropar:
Degwiijeae ir du gamla Mara,
du gerna kunnat din malört spara!
LE, SR TE
Hvarafl allt det skulle tyckas, som vår man vore
mägta melankolisk och nästan liksom en smula
sentimental.
Detta, som här blifvit anmärkt, ingår obestrid-
ligen och ögonskenligen under de allmänna an-
klagelsepunkter, dem kritiken, enligt hvad jag
ofvanföre antydt, ofta tagit sig friheten att göra
emot den yngsta svenska vitterheten. Men p,å
andra sidan) finner man mycket hos herr Afze-
lius, som gör honom förtjent af en uppmärksam-
het framför mängden af-hans poetiska medbröder;
Vi skola förbigå hans tillfällighetsstycken vid Carl
den 44:des och domprosten Hellstenii bår, såsom
ganska vanliga svaghetssynder hos en helt ung
diktare, vi skola tillgifva honom hans rhetoriska
olitterguld, såsom icke sällsynt hos våra störstå
poetiska snillen, vi skola icke fästa oss uteslu-
tande vid den något missmodiska ton, hvilken i
några svärmiska måinskensstunder klingar från
hans lyra, och vi skola anse den i slla fall vitt-
nande om en känslofull själ. Vi skola gå vidare
och läsa hans Sommarnaltltenn, — en liten ero-
tisk utgjutelse af glad och varm ungdomlighet,
— hans ,Julafton i kemmetn, — ett småtrefligt
tycke idyll af särdeles god hållning, — hans
Lojagt,. — en jagtscen af mycket lif och rask-
vet, — hans Studentvisar, På Unionens däckpy,
Den 1:sta Maj,, m. fl. uttalande en frisk och
larögd verldsåskådning. Kärleken i kloster är
n något längre komposition i trenne romanser;
len är en af de bäst lyckade, man i denna art
ett från nyare band; striden på hafvet mellan
Talfmånan och Korset är isynnerhet tecknad med
-- AA AA - UN — -— fr fr TV Br är Jr