0 Te rn ER fe re är en liten svensk bokhandelsnyhet! — sade mi vän, — jag passar på tillfället att lemna dig den du kan vid läglighet ögna genom den, och vill du sedan kanske äfven nämna ett par ord on densamma, så .... Jag kom hem från Tivoli; och jag tog fran min present. Det var en liten grön bok, tryck i Lund med herr Berlings vackra typer på Klip Pans vackra papper. Öfverskriften som ofvan! Herr Afzelius tillhör, så vidt jag vet, den al dra yngsta skolan af vårt fiderneslands poeter Denna skola är icke fåtalig, men om man skull vara mycket sannfärdig, svarar qvaliteten ickt fyllest opp emot qvantiteten. Kritiken har, — och, som det synes, med rätta, — anmärkt mot de fleste af dessa unga vitterlekare en märkbar brist på originalitet, ett onaturligt slöseri med poesi i ord vid sidan af ett bedröfligt armod .: fråga om poesi i sak, en sjuklig och pjunki stämning i stället för ett friskt, manligt mod, sådant som anstår ungdomen och framför allt der unga skalden. Det är sannt att några vackra undantag från denna allmänna kategori förefinnas äfven bland de aldra nyaste vitterlekarne inom vårt land. Är herr ÅA. J. Afzelius ett sådant? Jag önskar att för besvarande af denna fråga få begagna en bekant stor tänkares förträffliga method att anföra icke blott hvad som kan vara att å ena sidan taga i betraktande, men äfven hvad som å den andra låter sig säga. Herr Afzelius har ett stycke, som heter: Vid Carl d. 14:des död. Deri säges det bland annat: Gnistrande stjernor sju, J bröder med hans klara hjelteöga! Hos eder sitter han nu, En stjerna bland de andra stjernor höga, Och vakar öfver sitt land, Att friit det blir så länge vågen svallar Mot klippig nordanstrand Och stänker skum på kustens gamla tallar; Hos eder sitter han nu, kung Carl, som var Vår far! Det vore vågadt att kalla detta annat än elt uppkok af en gammal underdånig slendrian; en legio äldre och nyare poeter hafva med ungefär samma sköna ord sagt ungefär samma sköna tanka. Några hafva till och med sagt den på ett ännu vackrare sätt. Herr Afzelius har ett annat stycke, kalladt Till min Mor. Det ligger utan tvilvel mycken innerlig barnshg kärlek till grund för denna utgjutelse, men just derför att så är, hade skalden handlat bäst i att utesluta all den ordståt, Kvilken isynnerhet i begynnelsen af poemet öfvervuxit sjelfva tanken. Inom några få rader har man icke blott friskt sköna sagor, och Floras tärnor på smaragdegrunden, aZefyr, Rosa, daggdiamanter, och liljekalkar,, men lifvets källa, som serafiskt sjunger till eherubers harporol Detta är i sanning något af dessa språkets gulddiamanter, — för att taga ett ord ur den gamla folkvisan, -— som alltsedan fosforismens tid tjenat det svenska poeteriet till en så tvetydig sirat. På andra ställen i boken finner man sefirblå tiljan, azur), purpur och ambradoft i nog stor mängd. Alven något litet af toner I Herr Afzelius har också ett stycke, som öfverskrifves: På en graf, Herr A. sitter här på kullen De es 0 so vv . Och Svärmar, försöker jaga bort den hemska liklukt som ångar kring mig ifrån jord och himmel, som andas ur mitt eget unga hjerta, som gycklar för mig tusen skräckgestalter, etc. I ett annat poem Till Elise, är skalden icke mindre sorgbunden och ber den hulda lida med honom och se till hans dunkla, onämnbara smärta,; i ett tredje beklagar han sig på ett rörande sätt öfver året 1842 och utropar: Degwiijeae ir du gamla Mara, du gerna kunnat din malört spara! LE, SR TE Hvarafl allt det skulle tyckas, som vår man vore mägta melankolisk och nästan liksom en smula sentimental. Detta, som här blifvit anmärkt, ingår obestridligen och ögonskenligen under de allmänna anklagelsepunkter, dem kritiken, enligt hvad jag ofvanföre antydt, ofta tagit sig friheten att göra emot den yngsta svenska vitterheten. Men p,å andra sidan) finner man mycket hos herr Afzelius, som gör honom förtjent af en uppmärksamhet framför mängden af-hans poetiska medbröder; Vi skola förbigå hans tillfällighetsstycken vid Carl den 44:des och domprosten Hellstenii bår, såsom ganska vanliga svaghetssynder hos en helt ung diktare, vi skola tillgifva honom hans rhetoriska olitterguld, såsom icke sällsynt hos våra störstå poetiska snillen, vi skola icke fästa oss uteslutande vid den något missmodiska ton, hvilken i några svärmiska måinskensstunder klingar från hans lyra, och vi skola anse den i slla fall vittnande om en känslofull själ. Vi skola gå vidare och läsa hans Sommarnaltltenn, — en liten erotisk utgjutelse af glad och varm ungdomlighet, — hans ,Julafton i kemmetn, — ett småtrefligt tycke idyll af särdeles god hållning, — hans Lojagt,. — en jagtscen af mycket lif och raskvet, — hans Studentvisar, På Unionens däckpy, Den 1:sta Maj,, m. fl. uttalande en frisk och larögd verldsåskådning. Kärleken i kloster är n något längre komposition i trenne romanser; len är en af de bäst lyckade, man i denna art ett från nyare band; striden på hafvet mellan Talfmånan och Korset är isynnerhet tecknad med -AA AA UN — -— fr fr TV Br är Jr