NN a
— Jag kommer just nu derifrån, svarade Ru-
dolf. — Han tar ej emot förrän i afton, klockan åtta.
— Klockan åtta? ... Hvad tänker ni på? ...
Klockan åtta i afton är ju omröstningsurnan redan
tom och valet längesedan försiggånget.
— Detta är, svarade Rudolf, en olycka, som
vi i går hade kunnat förekomma, men som vi i
dag måste finna oss uti.
— Ni tror således att våra bemödanden skola
bli fruktlösa? ropade gubben med nästan lika
stor elädje som den, hvarmed en fånge motser
sin befrielse.
— Nej, nej, min onkel! visst icke det; svara-
de Rudolf, som märkte denna hans sinnesrörelse;
utgången är mera oviss, det är sannt; men våra
pligter blifva icke derföre mindre maktpåliggande.
Var således god och vänta mig klockan åtta. Jag
skall vara på timslaget tillreds att följa onkel.
Och utan att ge markisen tid till ett svar el-
ler det ringaste inkast, bugade Rudolf sig djupt
och aflägsnade sig med yttersta skyndsamhet
Markis de la Fare var nu bunden, ty han hade.
obetänksamt nog, vidrört sin systersons hand, til
tecken af öfverenskommelse.
Återstod nu markisinnan. Men hepne sparade
Rudolf till sista stunden; så säker var han om
hennes samtycke.
Medan förste konsuln aflagt sitt sednaste besök
hos erkebiskopen, hade händelser tilldragit sig
hvarom han var alldeles okunnig och som föran
ledt Mirabeau att icke förr än kl. 8 på aftoner
emoltaga markisen.
Stadshuset hade varit skådeplats för stormig;
uppträden, hvilka andre konsuln, under den för
stes frånvaro, förgäfves sökt stilla och nedtysta
Polket hade, som vi redan hafva omnämnt, bull
rande trängt sig omkring municipalitetet. Någr
exalterade unga karlar hade, eldade af ett obe
tänksamt nit, trängt sig ända in uti valsalen, oc!