nöjenas spira, när den en gång blefve ledig eft Grefvinnan Wetterstedt. I egenskap af General-Adjutant för krigshäre till lands bebodde Björnstierna ena våningen kronans hus på Drottninggatan, hvaraf Landshö dingen i Stockholms län, som den tiden var Bz ron Edlecreutz, innehade den andra midt emc Brahes hus. Vid en lysande tillställning hos Ge neralen, hade han bjudit flera gäster, än han våning kunde rymma för aftonmiltiden, och der före lånat Edelereutzs matsal. Sådant gaf qvick hufvudet General Wrede anledning, att, hänsy! tande på Landshöfdingens mer än indragna lef nadssätt, yttra: att detta vore säkert första gån gen Baron Edelcreutzs matsal blifvit smittad me matlukt ). Läsaren torde opåmint inse att det är vid lef nadssättet i endast ett och annat af de begg högre kretsarnas hus vi, som hastigast, fästat upp märksamheten. Ett ännu större antal, än det v anfört, skulle kunna åberopas, der gästfrihet bör de till dagens ordning. Till och med Justitie Stats-Ministern Grefve Gyllenborg förde, ehuri ogift och utan egentlig förmögenhet, ett gansk artigt hus, hvilket i allmänhet ansågs tillhöra all chefer, ja! alla af en viss rang, civile som mili tärer. Justitie-Råden gåfvo i detta afseende inger annan efter, för att ej tala om de rike, i vår dagar öfver all rang, och matadorerne af handels klassen, hvilkas praktfulla boningar, dyrbara hus geråd, kräsliga bord och ståtliga åkdon få blanc de högst uppsatta i staten mäktade härma, och ingen kunde öfverträffa. Annu måste vi låta läsaren blicka in i ett för. mak, det mest förföriska, om också icke det mes! lysande af alla, Stockholm den tiden hade at! bjuda på. Ni ser rummet öfverfyldt af folk och dörrarna dertill från de angränsande belägrade a! hufvud vid hufvud, tåspets sträckt vid tåspets Ni ser alla orörliga på sina platser som bildstoder, med hänryckningen likväl målad i sina anleten, och återhållande andedrägten, för att ej gå miste om någon ackord, som värdinnans vackra fingrar framtrollar ur harpan, hvilken hvilar mellan hennes knän, — ej förlora någon af de smältande toner som, med onämnbart uttryck, sväfva fram öfver hennes läppar. Och hvilka läppar sedan! Och hvilket småleende! Och hvilka lockars natti — för att tala med skalden — Och hvilka ögons ljungeldar! Och huru hon visste att slunga dem! Och huru röst och blick, allt efter hennes godtfinnande, kunde blifva smäktande som turturn, skalkaktiga som Astrild, vredgade som en retad charit! Och hvilken fin skepnad! Och hvilken luftig gång! Och huru hon, med öfverlägsen beräkning och oöfverträfflig framgång, snanare försvannn, än gick, när hon slutat den tidens omtyckta sällskapssång: Jag drömde att jag henne såg. Och hvilken tomhet i de öfverbefolkade gemaken sedan hon försvunnit! ... Nej, en nordens tärna, vore hon ock skönare än söderns, förstår ej att fängsla, som hon. I den konsten hade Italiens dotter, Mathilde Orosca — som i sitt andra gifte ägde OÖOfverste Montgommerie Cederhjelm — kunnat hålla föreläsningar, dem icke ens Ungdoms-Fursten skulle försmått att hedra med sin höga närvaro. Lagerbjelke bemedlade som diplomat skönhetstvisten mellan Fruarna Dedel och Montgommerie, utan ait afgöra den. Han skildrade, med snillets pensel, begges företräden, utan att tillerkänna det åt någondera. aLune et UVautre, fingo den hyllning begge, ur skiljda synpunkter, tillkom. Han smickrade båda och stötte ingendera. Han fann, att Konungen hade rätt i sitt tycke, och Thronföljaren icke orätt i sin smak: något, som hvar och en fann, äfven utan att som Grefve Lagerbjelke vara fin hofman och slug diplomat., ) Historiskt.