nöjenas spira, när den en gång blefve ledig eft
Grefvinnan Wetterstedt.
I egenskap af General-Adjutant för krigshäre
till lands bebodde Björnstierna ena våningen
kronans hus på Drottninggatan, hvaraf Landshö
dingen i Stockholms län, som den tiden var Bz
ron Edlecreutz, innehade den andra midt emc
Brahes hus. Vid en lysande tillställning hos Ge
neralen, hade han bjudit flera gäster, än han
våning kunde rymma för aftonmiltiden, och der
före lånat Edelereutzs matsal. Sådant gaf qvick
hufvudet General Wrede anledning, att, hänsy!
tande på Landshöfdingens mer än indragna lef
nadssätt, yttra: att detta vore säkert första gån
gen Baron Edelcreutzs matsal blifvit smittad me
matlukt ).
Läsaren torde opåmint inse att det är vid lef
nadssättet i endast ett och annat af de begg
högre kretsarnas hus vi, som hastigast, fästat upp
märksamheten. Ett ännu större antal, än det v
anfört, skulle kunna åberopas, der gästfrihet bör
de till dagens ordning. Till och med Justitie
Stats-Ministern Grefve Gyllenborg förde, ehuri
ogift och utan egentlig förmögenhet, ett gansk
artigt hus, hvilket i allmänhet ansågs tillhöra all
chefer, ja! alla af en viss rang, civile som mili
tärer. Justitie-Råden gåfvo i detta afseende inger
annan efter, för att ej tala om de rike, i vår
dagar öfver all rang, och matadorerne af handels
klassen, hvilkas praktfulla boningar, dyrbara hus
geråd, kräsliga bord och ståtliga åkdon få blanc
de högst uppsatta i staten mäktade härma, och
ingen kunde öfverträffa.
Annu måste vi låta läsaren blicka in i ett för.
mak, det mest förföriska, om också icke det mes!
lysande af alla, Stockholm den tiden hade at!
bjuda på. Ni ser rummet öfverfyldt af folk och
dörrarna dertill från de angränsande belägrade a!
hufvud vid hufvud, tåspets sträckt vid tåspets
Ni ser alla orörliga på sina platser som bildsto-
der, med hänryckningen likväl målad i sina an-
leten, och återhållande andedrägten, för att ej gå
miste om någon ackord, som värdinnans vackra
fingrar framtrollar ur harpan, hvilken hvilar mel-
lan hennes knän, — ej förlora någon af de smäl-
tande toner som, med onämnbart uttryck, sväfva
fram öfver hennes läppar. Och hvilka läppar
sedan! Och hvilket småleende! Och hvilka loc-
kars natti — för att tala med skalden — Och
hvilka ögons ljungeldar! Och huru hon visste att
slunga dem! Och huru röst och blick, allt efter
hennes godtfinnande, kunde blifva smäktande som
turturn, skalkaktiga som Astrild, vredgade som
en retad charit! Och hvilken fin skepnad! Och
hvilken luftig gång! Och huru hon, med öfver-
lägsen beräkning och oöfverträfflig framgång, sna-
nare försvannn, än gick, när hon slutat den ti-
dens omtyckta sällskapssång: Jag drömde att jag
henne såg. Och hvilken tomhet i de öfverbe-
folkade gemaken sedan hon försvunnit! ...
Nej, en nordens tärna, vore hon ock skönare
än söderns, förstår ej att fängsla, som hon. I den
konsten hade Italiens dotter, Mathilde Orosca —
som i sitt andra gifte ägde OÖOfverste Montgom-
merie Cederhjelm — kunnat hålla föreläsningar,
dem icke ens Ungdoms-Fursten skulle försmått
att hedra med sin höga närvaro.
Lagerbjelke bemedlade som diplomat skönhets-
tvisten mellan Fruarna Dedel och Montgommerie,
utan ait afgöra den. Han skildrade, med snillets
pensel, begges företräden, utan att tillerkänna det
åt någondera. aLune et UVautre, fingo den
hyllning begge, ur skiljda synpunkter, tillkom.
Han smickrade båda och stötte ingendera. Han
fann, att Konungen hade rätt i sitt tycke, och
Thronföljaren icke orätt i sin smak: något, som
hvar och en fann, äfven utan att som Grefve La-
gerbjelke vara fin hofman och slug diplomat.,
) Historiskt.