åtskilliga smärre uppträden och dialoger mellan
Konungen och personer af hans omgifning, samt
åtskilligt om framl. presidenten baron Fock. Det
99:d;a, ett möte mellan Spinoletta och abb de
Gridaine. Det 253:dje, om ettsällskap på Finspång.
Det 24:de, om en gammal läkare vid namn Brandt,
och bars förbållande till excellensen Brahe. I
det 23::e finnes bland annat en matsedel såsom
prof på anrättningen för Konungens dagliga bord;
det handlar för öfrigt om öfverceremonimästaren
von Hauswolff, som målas ganska lefvande. Det
96:te, en historia om Konungens rädsla för Gu-
stavianska stämplingar, samt om polisåtgirden
emot det Schwerinska debatterande sällskapet,
och framl. presidenten baron Ehrenborgs förbål-
lande dervid. Det 27:de, generaiauditören Forelii
och revisionssekreteraren Wåhlins samt landshöf-
dingen baron Nieroths historia. De båda förstnömn-
des är ett hemskt blad ur historien om den tidens
umgängeshf och de gängse höga spelen i vissa kret-
sar. Det 28:de, några smärre anekdoter, berättade i
ett samtal emellan grefvarne Jacob De la Gardie
och Robert von Rosen. Det 29:de, en mycket
lång och nistan öfverflödigt detaljerad, men väl
gjord skildring af Götha kanals öppnande på West-
göthalinien. Det 30:de kapitlet ändtligen, som
är det sista, nämner i korthet om Kronprinsens
återkomst från den utländska resan år 1822, samt
den glädje som dervid rådde; men har ock en li-
ten apostill i en monolog af abb Gridaine, som
är af den riktigt gittiga sorten i anseende till de
insinuationer, som deri utkastas emot ett par
då i Sverge ännu icke befintliga personer.
Eiter denna korta resumå, för att gifva ett
ungefärligt, ehuru högst ofullständigt begrepp om
denna brokigt sammansatta, men onekligen myc-
ket underhål!ande andra del, sluta vi med att!
meddela ännu ett kapitel, det tredje, hvari förf.,
såsom vi nämnt, på ett ganska målande sätt be-
skrifver salongslifvet i de högre kretsarna. Detta
kapitel utgör också mera en afslutad episod för
sig sjel, och egnar sig sålunda väl till ett utdrag:
cHofvet i Stockholm antog på en gång skick
och ton af sin nya beherrskare. Det var icke!
mer jagtäfventyren i Fredrik Es tid; icke detu-
sentals omvexlande tidsfördrifven i Lovisa Ulri-
cas (ty hon, och icke Adolph Fredrik, var själen
i den regeringens både förmak och kabinett);
icke de srjrittande, skiftande nöjena i Gustaf III:s;
icke den stela, majestätiska regelbundenheten i
Gustaf IV Adolphs; icke ens det muntra, obe-
svärade umgängeslif, som Hedvig Elisabeth Char-
lotta vidmakthöll så länge spiran tillhörde Carl
XIII: det var något split!ernytt, sammansatt afl:
hågkomst-r från nära och fjerran, — Napoleons
stora middagar, Ludvig XV:s smårums aftongil-
len, Gustaf III:s utflygter till lustslotten, lägrens
sporrar på de bonade golfven, som från Carl XII:s
tid, och hofmännens inställsamma språk vid va-!
penöfningarna som i Ludvig XIV:s. A part un
certain appareil militaire — skrifver en utländ-
ning, efter en uppvaktning hos Carl XIV Johan
— Bernadotte ne mavait semble, å vrai dire,
qwun homme daffaires dans le palais dun roir)-
Det fanns likväl en hofkrets och den erböd ej
sällan tillfällen åt uppmärksamheten. Kungen
sjelf älskade praktfulla tillställningar, i hvilka han
var den lysande värden, eller det firade föremå-
let, och dessemellan utgjorde samspråken i en
mindre cirkel hans älsklings tidsfördrifs och så
föga tillgänglig ban var för folket, så många om-
gångar det erfordrades för att hos honom slippa
in till företräden; så obesvärad var han sjelf och
tillät andra att vara, med hvilka han inlät sig i
samtal, ofta sittande bredvid honom i soffan, el-
ler under ett mellan-fyra-ögon, om samtalsämnet
var upplifvande, spatserande med honom fram
och tillbaka på gollvet.
Den högsta kretsen var i början af Carl XIV:s
regering ingalunda att försmå. Minnet af den
roll, Sverige nyss spelat och kunnat spela i det
stora befrielsedramat, för hvars sista uppträde S:t
Helena blef skådeplats, hade föranlåtit utländska
makter att skicka till Stockholm sändebud, som
uppburo sina befattningar öfver och icke under
deras sannskyldiga betydenhet. Österrike upp-
hörde väl med Carl XIII:s regering att förse
Sveriges hufvudstad med sina utmärktheter af
första ordningen sådane, som då vi här sågo en
Grefve Neipperg, sedermera hemligen förmäld
med Napoleons enka, samt tillika Hertigdömet
Parmas sannskyldige regent, och en Grefve Fic-
quelmont, slutligen Fältmarskalks-Löjtnant och
Ambassadör hos alla ryssars sjelfherrskare. Men
äfven Grefve Woyna, ehuru icke af det skrot
och korn, som fordrades, för att blifva måg åt
Fursten Metternich (hvadan ock denne, för att
bringa honom i glömska hos sin dotter, som för-
älskat sig i honom, fästade honom vid Österrikes
beskickning i Sverige,) var något att bjuda på
för Stockholms umgängeskretsar, der han förstod
att upptina isen i mången nordisk tärnas hjerta.
Kort efter General Fiecquelmont lemnade Lord
Strangford den svenska huvudstaden, som i Mi-
lady förlorade ett fruntimmer af behag och verld.
Lordens efterträdare Sir Fitz Gerald gjorde väl
egentligen les honneurs för det engelska köket;
men gjorde det så grundligt, så en grand seig-
neur, att det som ett afbrott i Stockholms öf-
riga förnäma umgängeslif den tiden bidrog att
öka dess omvexling och förlustelser. Det var
hkväl ett hus endast för det kraftiga könet. En
a
Roenue de Paris 1830, unpnsatsen- Ine visile au