och originalitet, och som har ett ganska effekt
fullt ackompagnement af manskören. 1 dett:
nummer förekommer ock en zigenarkör, som
ehuru saknande karakteristisk färg, dock är a
mycken drastisk verkan. Duetten (som utgö
början af finalst) i samma akt är graziös, oci
sjelfva finalet anse vi för det måbända bäst ar
betade cch intressantaste i operan. Här före
kommer en vacker kör i katolsk kyrkostyl af dt
till munkar förklädde falskmyntarne, hvilken se
dan vidare utvecklas genom varierande instru
mentation och solostämmornas deltagande, till er
del i lätt figurerad styl. Skada blott att hymner
togs i ett allt för fort tempo! — Uti 2:dra akter
(vid festen hos grefve Campo Mayor) utmärke
sig ensemblenumret med den briljanta tvåstäm.
miga Buleron och Catharinas bravurvariationer
der hon på ett högst komiskt sått bortskämta:
den bekymrade älskarens farhågor. Afven finale
i denna akt är väl genomfördt och erbjuder täcka
melodier. Deremot innehålla de båda duelterns
alitför klena motiver, belst den första, hvari vals
lusten tycks ha fått nog mycken makt med för
fattaren. Sista akten erbjuder, utom qvintetten—
eitlilgt och välordnadt konversationsstycke — inte
af synnerligt intresse. Terzetten är visserligen e
utan effekt, men den magra sopranarian och fina:
jet (om hvilket vi ofvan ordat) utgöra utan tvil-
vel operans svagaste sidor. Författaren har så-
ledes haft det missödet — förmodligen till följd
al brådska — att lyckas minst uti den sednare
delen af sitt verk; han tycks imedlertid hafva
boppals räddning af de muntra dansmelodierna
— och äfven bar den verldskleke mannen ej
missräknat sig.
Om utlörandet kan man billigtvis i allmänhet
endast säga boröraligt. Mil Fundin gaf Catha-
rina med micken lifghet och behag, både hvad
sång och spel vidkommer, ehuru ref. ej kan för-
tiga hennes äfven nu stundom för höga intona-
tion; imedlertid hoppas vi, att denna olägenhet,
som i alla fall nu var mindre märkbar än förr,
småningom skall helt och hållet förlora sig. För
öfrigt böra vi anmärka hennes ökade färdighet i
hvarjesanda svåra koloraturer, den hon i syn-
nerhet i S:åra akten hade rikligt tillfälle att åda-
galägga. Afven hr Strandberg röjde lika mycken
ledighet i sitt spel, som Hf och uttryck i sin
sång, och visade genom sin uppfattning af det
hela, på huru god väg han är att realisera de
förhoppningar, hvartili hans vackra naturgåfvor
berättiga. Fru Liedborg lyckades förträffligt i
Donna Dianas roll, hvaruti hennes muka fylliga
röst, helst i mellanregistret, tog sig synnerligen
väl ut. Uu Boleron i 2:dra akten utmärkte kon
jemte rmll Fundin sig ganska fördelaktigt; en-
dast vilja vi härvid erinra fru Liedberg, att ej
låta andbemtningen förleda sig till att pausera
vid förhållningen, emedan den harmoniska effek-
ten derigenom går förlorad. Hr L. Kinmanson
gaf Reboiledo med den blandning af förslagen-
het och djerihet, som rollen erfordrar, och ge-
nomförde denna med sin vanliga tonseqvens.
Äfven brr Wallin och Hoffman böra nämnas med
beröm, ehuru visserligen ännu mycket, helst i
afseende på scenisk rutin, för dem står att för-
värfva. Ir Wallins sång bevittnade vackra fram-
steg; hvad hans spel vidkommer, skulle vii den-
na roll önska något mera värdighet och mindre
bonhommie.
Pjesens uppsättning är vårdad, dekorationer
och kostymer smakfulla; dock måste vi göra ett
imndantag vid krönings esten, som påtagligen be-
visade, alt droitsingen åtminstone ej bortslösade
nkomsten för de sålda juvelerna på sin hofstat,
varibland vi tyckte oss varsebliftva mer än en
nedlem af det Colibradosska huset.
För öfrigt är vår tanka om det hela, att styc-
et, oaktadt dess brister, ändå skall lyckas bibe-
vålla sin publik och förmågan att bereda den
UWminstone en mera lifvande underhållning, än de
vida underlägsna Bellini-Donizettiska produkterna
näkta åstadkomma. —U—
fInsändt )