och originalitet, och som har ett ganska effekt fullt ackompagnement af manskören. 1 dett: nummer förekommer ock en zigenarkör, som ehuru saknande karakteristisk färg, dock är a mycken drastisk verkan. Duetten (som utgö början af finalst) i samma akt är graziös, oci sjelfva finalet anse vi för det måbända bäst ar betade cch intressantaste i operan. Här före kommer en vacker kör i katolsk kyrkostyl af dt till munkar förklädde falskmyntarne, hvilken se dan vidare utvecklas genom varierande instru mentation och solostämmornas deltagande, till er del i lätt figurerad styl. Skada blott att hymner togs i ett allt för fort tempo! — Uti 2:dra akter (vid festen hos grefve Campo Mayor) utmärke sig ensemblenumret med den briljanta tvåstäm. miga Buleron och Catharinas bravurvariationer der hon på ett högst komiskt sått bortskämta: den bekymrade älskarens farhågor. Afven finale i denna akt är väl genomfördt och erbjuder täcka melodier. Deremot innehålla de båda duelterns alitför klena motiver, belst den första, hvari vals lusten tycks ha fått nog mycken makt med för fattaren. Sista akten erbjuder, utom qvintetten— eitlilgt och välordnadt konversationsstycke — inte af synnerligt intresse. Terzetten är visserligen e utan effekt, men den magra sopranarian och fina: jet (om hvilket vi ofvan ordat) utgöra utan tvilvel operans svagaste sidor. Författaren har således haft det missödet — förmodligen till följd al brådska — att lyckas minst uti den sednare delen af sitt verk; han tycks imedlertid hafva boppals räddning af de muntra dansmelodierna — och äfven bar den verldskleke mannen ej missräknat sig. Om utlörandet kan man billigtvis i allmänhet endast säga boröraligt. Mil Fundin gaf Catharina med micken lifghet och behag, både hvad sång och spel vidkommer, ehuru ref. ej kan förtiga hennes äfven nu stundom för höga intonation; imedlertid hoppas vi, att denna olägenhet, som i alla fall nu var mindre märkbar än förr, småningom skall helt och hållet förlora sig. För öfrigt böra vi anmärka hennes ökade färdighet i hvarjesanda svåra koloraturer, den hon i synnerhet i S:åra akten hade rikligt tillfälle att ådagalägga. Afven hr Strandberg röjde lika mycken ledighet i sitt spel, som Hf och uttryck i sin sång, och visade genom sin uppfattning af det hela, på huru god väg han är att realisera de förhoppningar, hvartili hans vackra naturgåfvor berättiga. Fru Liedborg lyckades förträffligt i Donna Dianas roll, hvaruti hennes muka fylliga röst, helst i mellanregistret, tog sig synnerligen väl ut. Uu Boleron i 2:dra akten utmärkte kon jemte rmll Fundin sig ganska fördelaktigt; endast vilja vi härvid erinra fru Liedberg, att ej låta andbemtningen förleda sig till att pausera vid förhållningen, emedan den harmoniska effekten derigenom går förlorad. Hr L. Kinmanson gaf Reboiledo med den blandning af förslagenhet och djerihet, som rollen erfordrar, och genomförde denna med sin vanliga tonseqvens. Äfven brr Wallin och Hoffman böra nämnas med beröm, ehuru visserligen ännu mycket, helst i afseende på scenisk rutin, för dem står att förvärfva. Ir Wallins sång bevittnade vackra framsteg; hvad hans spel vidkommer, skulle vii denna roll önska något mera värdighet och mindre bonhommie. Pjesens uppsättning är vårdad, dekorationer och kostymer smakfulla; dock måste vi göra ett imndantag vid krönings esten, som påtagligen bevisade, alt droitsingen åtminstone ej bortslösade nkomsten för de sålda juvelerna på sin hofstat, varibland vi tyckte oss varsebliftva mer än en nedlem af det Colibradosska huset. För öfrigt är vår tanka om det hela, att stycet, oaktadt dess brister, ändå skall lyckas bibevålla sin publik och förmågan att bereda den UWminstone en mera lifvande underhållning, än de vida underlägsna Bellini-Donizettiska produkterna näkta åstadkomma. —U— fInsändt )