Ad SRAll 101583, YdBIEA 0000 NE lunda återger henne fri dispositionsrätt öfver hennes hand. Detta sker äfven, och under den hirigenom väckta uppståndelsen flyr Catharina i ministerns egen vagn. Uti 3:dje akten har Catharina åter blifvit Portugals drottning (ehuru ännu ej krönt). Uti audienssalen i det kongl. palatset uppträda grefve Campo Mayor med sin dotter, Don Enriquez och Sebastian. Grefven söker audiens hos drott:ingen, ehuru fruktlöst, emedan hon erdast mottager markisen Alonzo las Morillas del Fuentes, hvilken egentligen icke är någon annan, än vår gamle bekante Sennor Rebolledo, som drottningen förvandlat till chef för sin hemliga polis. Don Enriquez, hvilken imedlertid träffar drottningen, ehuru endast i närvaro af Diana, som redan upptäckt Catharinas ideniitet med Portugals beherrskarinna, fortfar att bestorma den förmenta zigenerskan med utbrotten af sin passion, samt tillbjuder henne till och med sin hand; och drottningen beslutar i tysthet att icke lemna en så oförtruten älskare obelönt. Stunden för kröningen inträder, Maria Franciska har intagit thronen, Don Enriquez nalkas för att bedja om nåd för den olyckliga zigenerskan, då han upplyfter blicken och tillsin stora bestörtning märker hvilken metamorfos här föregått. Drotiningen förklarar imedlertid, att bon ämnar välja en make bland sina undersåter och tillkännagifver derjemte, att Don Enriquez de Sandoval är den lycklige, samt gläder, till råga på allt, sin utkorade med den högtidliga försäkran, att juvelerna, som blixtra på hennes hufvud, äro det enda falska hos henue. Man finner lätt, att Scribe, här såsom vanligt, framför allt behöfver en pikant omständighet, som ger färg åt dei hela, och hvilken i nödfall får vara så osannolik som helst. Men den raskt framåtilande handlingen lemnar åskådaren föga tid att anställa reflexioner: låter han indraga sig i dess hvirfvel och beqvämer sig att tro på det otroliga, så skall han till belöning finna sitt deltagande sysselsalt på ett ganska hfligt och omvexlande sätt. Åskådarens likgiltighet för knutens slutliga lösning är den farligaste klippan för dramatikern, och den förstår Scribe ganska väl att kringsegla. Ett bevis på författarens takt som librettist, är att han bevarat stycket för utseendet af en Hauptund Staatsaktion,, och s så mycketsom möjligt låtit hofintrigen träda i bakgrunden: sådant, eburu ofta af god verkan i en talpjes, är oanvändbart till musikalisk behandling, bvarpå, bland annat, Anna Bolena är ett talande exempel. Deremot har han i 4:sta akten företrädesvis fravelyftat de karakteristiska zigenarscenerna och Catharinas mystiska uppträdande, som gifva ett serdeles lyckligt musikaliskt stoff. Äfven 2:dra aktens ele-. gantare ensemblenummer, och konversationsstyckena i den 3:dje gifva tonsältaren tacksamma. momenter vid handen, hvaremot ett och annat enskildt nummer (såsom den första duetten i 2:dra akten) innebär för den musikaliska bebandlingen ofruktbara ämnen. Äfven kan man ej frikänna den eljest underhållande dialogen från åtskilliga longörer, hvilka dock i originalet, utförde med fransysk velocitet, måhända äro mindre märkbara. Mot musiken kunna åt.killige betänkliga gravamina anföras. Dess brist på tidsoch lokalförg är här en olägenhet, som tillika utesluter egentlig totalkarakter och deraf beroende intryck utaf det hela. Zigenarväsendet är skildr-dt med djeriva och vilda toner, men de sakna alldeles den fantastiska karakter, som man här väntar; Catharinas romantiska böjelse för det fria lifvet bland skogarnes barn är den princip, som skall ge någon enbet åt den kameleontartade gestalten med dess kapriciösa grazie, dess skalkaktiga lynne — men äfven härom har komponisten ingenting att förmäla. Met ett ord, det romantiska elementet, som tonsättaren här baft många tillfällen att inlägga, och hvilket isynnerhet icke bordt felas i ett drama från den he-periska ballön — dermed befattar sig Auber i Kror juvelerna lika litet som i sina öfriga verk, så vidt vi känna dem. Äfvenså saknar man ogerna i festscenerna hos den gamla aristokraten Campo Mayor och vid hböofvet uttrycket af grandezza och gravilet, som på en gång skulle ha beredt omvexling och karakteristisk sarning, Oiörklariigt är det, hvarföre librettisten åtminstone ej til!ställt cå, alt Sarabanden kunnat dansas inne på seenen: musiken till denna dans — troligen en gammal äkta melodi — är högst intressant för sin originalitet, och hade, använd till en väl arrangerad ballet, kunnat föranleda ett gan-ka karakteristiskt moment, då den nu deremot spelas piopissimo, under Jjudelig dialog på scenen, och såunda knappast märkes. Märkvärdigast framträder den Auberska lättsinnigheten uti sista aktens final, der en den yraste galopp fungerar såsom portu-l gisisk kröningsmarseh från år A777, och tillika användes vid drottningens högtidliga förkloriug rörande sin förmälning. Förlåter man imedlertid den ytliga karakteristiken, så kan å andra sidan ej nekas, att denna musik innehåller många genom silt melodiösa behag, sin lätta grazie, och framför allt genom sin hfliga och pikanta rytm ganska intressanta partier. Med harmonibygg snaden, med en intressant stämföring gör Auber sig gemenligen föga omak, men sker det någon gång, så förfelar det, likasom allt det öfriga, ej sin effekt. Ty Auber har framför minga andra tonsättare det väsendtliga företrädet att ej vilja mera än ban kan, och; om han än ej sätter sig något serdeles högt mål före, så förfelar han det också sällan, åtminstone!