Ad SRAll 101583, YdBIEA 0000 NE
lunda återger henne fri dispositionsrätt öfver hen-
nes hand. Detta sker äfven, och under den hir-
igenom väckta uppståndelsen flyr Catharina i mi-
nisterns egen vagn.
Uti 3:dje akten har Catharina åter blifvit Por-
tugals drottning (ehuru ännu ej krönt). Uti au-
dienssalen i det kongl. palatset uppträda grefve
Campo Mayor med sin dotter, Don Enriquez och
Sebastian. Grefven söker audiens hos drott:in-
gen, ehuru fruktlöst, emedan hon erdast motta-
ger markisen Alonzo las Morillas del Fuentes,
hvilken egentligen icke är någon annan, än vår
gamle bekante Sennor Rebolledo, som drottnin-
gen förvandlat till chef för sin hemliga polis.
Don Enriquez, hvilken imedlertid träffar drott-
ningen, ehuru endast i närvaro af Diana, som
redan upptäckt Catharinas ideniitet med Portu-
gals beherrskarinna, fortfar att bestorma den för-
menta zigenerskan med utbrotten af sin passion,
samt tillbjuder henne till och med sin hand; och
drottningen beslutar i tysthet att icke lemna en
så oförtruten älskare obelönt. Stunden för krö-
ningen inträder, Maria Franciska har intagit thro-
nen, Don Enriquez nalkas för att bedja om nåd
för den olyckliga zigenerskan, då han upplyfter
blicken och tillsin stora bestörtning märker hvil-
ken metamorfos här föregått. Drotiningen för-
klarar imedlertid, att bon ämnar välja en make
bland sina undersåter och tillkännagifver derjemte,
att Don Enriquez de Sandoval är den lycklige,
samt gläder, till råga på allt, sin utkorade med
den högtidliga försäkran, att juvelerna, som blixtra
på hennes hufvud, äro det enda falska hos henue.
Man finner lätt, att Scribe, här såsom vanligt,
framför allt behöfver en pikant omständighet,
som ger färg åt dei hela, och hvilken i nödfall
får vara så osannolik som helst. Men den raskt
framåtilande handlingen lemnar åskådaren föga
tid att anställa reflexioner: låter han indraga sig
i dess hvirfvel och beqvämer sig att tro på det
otroliga, så skall han till belöning finna sitt del-
tagande sysselsalt på ett ganska hfligt och om-
vexlande sätt. Åskådarens likgiltighet för knutens
slutliga lösning är den farligaste klippan för dra-
matikern, och den förstår Scribe ganska väl att
kringsegla. Ett bevis på författarens takt som libret-
tist, är att han bevarat stycket för utseendet af en
Haupt- und Staatsaktion,, och s så mycketsom möjligt
låtit hofintrigen träda i bakgrunden: sådant, eburu
ofta af god verkan i en talpjes, är oanvändbart
till musikalisk behandling, bvarpå, bland annat,
Anna Bolena är ett talande exempel. Deremot
har han i 4:sta akten företrädesvis fravelyftat de
karakteristiska zigenarscenerna och Catharinas my-
stiska uppträdande, som gifva ett serdeles lyck-
ligt musikaliskt stoff. Äfven 2:dra aktens ele-.
gantare ensemblenummer, och konversationsstyc-
kena i den 3:dje gifva tonsältaren tacksamma.
momenter vid handen, hvaremot ett och annat
enskildt nummer (såsom den första duetten i 2:dra
akten) innebär för den musikaliska bebandlingen
ofruktbara ämnen. Äfven kan man ej frikänna
den eljest underhållande dialogen från åtskilliga
longörer, hvilka dock i originalet, utförde med
fransysk velocitet, måhända äro mindre märkbara.
Mot musiken kunna åt.killige betänkliga gra-
vamina anföras. Dess brist på tids- och lokalförg
är här en olägenhet, som tillika utesluter egentlig
totalkarakter och deraf beroende intryck utaf det
hela. Zigenarväsendet är skildr-dt med djeriva
och vilda toner, men de sakna alldeles den fan-
tastiska karakter, som man här väntar; Catha-
rinas romantiska böjelse för det fria lifvet bland
skogarnes barn är den princip, som skall ge nå-
gon enbet åt den kameleontartade gestalten med
dess kapriciösa grazie, dess skalkaktiga lynne
— men äfven härom har komponisten ingenting
att förmäla. Met ett ord, det romantiska ele-
mentet, som tonsättaren här baft många till-
fällen att inlägga, och hvilket isynnerhet icke
bordt felas i ett drama från den he-periska ball-
ön — dermed befattar sig Auber i Kror juvelerna
lika litet som i sina öfriga verk, så vidt vi känna
dem. Äfvenså saknar man ogerna i festscenerna
hos den gamla aristokraten Campo Mayor och
vid hböofvet uttrycket af grandezza och gravilet,
som på en gång skulle ha beredt omvexling och
karakteristisk sarning, Oiörklariigt är det, hvar-
före librettisten åtminstone ej til!ställt cå, alt
Sarabanden kunnat dansas inne på seenen: mu-
siken till denna dans — troligen en gammal
äkta melodi — är högst intressant för sin origi-
nalitet, och hade, använd till en väl arrangerad
ballet, kunnat föranleda ett gan-ka karakteristiskt
moment, då den nu deremot spelas piopissimo,
under Jjudelig dialog på scenen, och såunda
knappast märkes. Märkvärdigast framträder den
Auberska lättsinnigheten uti sista aktens final,
der en den yraste galopp fungerar såsom portu-l
gisisk kröningsmarseh från år A777, och tillika
användes vid drottningens högtidliga förkloriug
rörande sin förmälning.
Förlåter man imedlertid den ytliga karakteri-
stiken, så kan å andra sidan ej nekas, att denna
musik innehåller många genom silt melodiösa
behag, sin lätta grazie, och framför allt genom
sin hfliga och pikanta rytm ganska intressanta
partier. Med harmonibygg snaden, med en intres-
sant stämföring gör Auber sig gemenligen föga
omak, men sker det någon gång, så förfelar det,
likasom allt det öfriga, ej sin effekt. Ty Auber
har framför minga andra tonsättare det väsendt-
liga företrädet att ej vilja mera än ban kan, och;
om han än ej sätter sig något serdeles högt mål
före, så förfelar han det också sällan, åtminstone!