MIRABEAU OCH MIRABELLRE. ) HISTORISK NOVELL AF HIPPOLYTE BADOU. Xx. BESÖK. Om Mirabeau, vid den tidpunkt vi nu omtala, hade gjort sitt första försök i konsten att förföra, sitt första magnetiska försök på qvinnohjertat, så hade intet tvifvel varit, det ju Ermelindas hänförelse hade smittat honom med en dylik hänförelse å hans sida, och i följd deraf, helt och hållet tillintetgjort alla hans hämdplaner; men den beständiga öfningen af hans förtrollningsmakt hade slutligen förhärdat hans hjerta och giort det otillgängligt för alla ömmare känslor. I anledning af den nu började episoden, hade han alltför många skäl, för att icke framhärda deruti. Hos Mirabeau fanns det alltid tvenne olika personer, bjert afstickande från hvarandra. Den ene — Riquetys son, bar i blodet sitt stånds medfödda högmod och fördomar; — den andre — sonen af sitt tidehvarf, drifven af sitt snille, sin själs storhet och framförallt af det förakt, som hans stånd visade honom, omfattade alla frihetens och jemulikhetens idter. Det bref han skre! till sin sekreterare, herr de Comps, samma afton som han utströks ur generalstaterna, låter, i detta hänseende, påskina en ganska betydelsefull bekännelse. — Denna fräcka och dumma adel gör mig till folktribun mot min vilja, utbrister han, efter att hafva berättat händelserna af den 9 Februari. Denna bekänne!se är sannolikt det omedvetna ropet af en adelsman, hvars likar krossat bans högmod. — Den skymf som markis de La Fare Jåtit hans heder undergå, kunde väl glömmas af folktribunen Mirabeau; men den kunde ej glömmas ) Se Aftonbl. J4 208, 209, 210, 212, 214, 245, 216 v 248, 219 och 220.7