MIRABEAU OCH MIRABELLRE. )
HISTORISK NOVELL AF HIPPOLYTE BADOU.
Xx.
BESÖK.
Om Mirabeau, vid den tidpunkt vi nu omtala,
hade gjort sitt första försök i konsten att förföra,
sitt första magnetiska försök på qvinnohjertat, så
hade intet tvifvel varit, det ju Ermelindas hän-
förelse hade smittat honom med en dylik hän-
förelse å hans sida, och i följd deraf, helt och
hållet tillintetgjort alla hans hämdplaner; men
den beständiga öfningen af hans förtrollningsmakt
hade slutligen förhärdat hans hjerta och giort det
otillgängligt för alla ömmare känslor. I anled-
ning af den nu började episoden, hade han allt-
för många skäl, för att icke framhärda deruti.
Hos Mirabeau fanns det alltid tvenne olika
personer, bjert afstickande från hvarandra. Den
ene — Riquetys son, bar i blodet sitt stånds
medfödda högmod och fördomar; — den andre —
sonen af sitt tidehvarf, drifven af sitt snille, sin
själs storhet och framförallt af det förakt, som
hans stånd visade honom, omfattade alla frihetens
och jemulikhetens idter. Det bref han skre! till
sin sekreterare, herr de Comps, samma afton som
han utströks ur generalstaterna, låter, i detta
hänseende, påskina en ganska betydelsefull be-
kännelse.
— Denna fräcka och dumma adel gör mig till
folktribun mot min vilja, utbrister han, efter att
hafva berättat händelserna af den 9 Februari.
Denna bekänne!se är sannolikt det omedvetna
ropet af en adelsman, hvars likar krossat bans
högmod.
— Den skymf som markis de La Fare Jåtit
hans heder undergå, kunde väl glömmas af folk-
tribunen Mirabeau; men den kunde ej glömmas
) Se Aftonbl. J4 208, 209, 210, 212, 214, 245, 216
v 248, 219 och 220.7