nelsen pa 55 lIitcda nHaägOon annan: MHadant ar vd tänkbart hös en person som redan är förvunnen till lifssak, och följaktligen utan egen risk kan göra en tredje denna tjenst. Men att åtaga sig ett döden medförande brott hvaruti man är oskyldig, för att dymedelst freda en annan, förutsätter i så hög grad en sjelfuppoffrande karakter, en sentimentalitet och derjemte en förvillelse om rätt och orätt, att man svårligen kan föreställa sig allt detta på en gång inkarneradt i den förevarande personen. Hedda Thormans psychologi är då något möjligare att reda, ehuru svår och mörk äfven den visar sig. Hade hon blifvit mor till ett oäkta barn, så kan hon tänkas hafva velat mörda det: det är ett bekant motiv. Har pigan Forsberg varit i gerningen delaktig, så kunde Thorman vilja mörda henne, för att dölja händelsen: det är ock ett begripligt motiv. Men hvarföre skulle hon vilja mörda sin husbonde, såsom första bekännelsen lät? För att hindra honom lägga ett hinder i vägen för något, som — berättas. Detta kunde väl ock antagas som psychologiskt motiv; ehuru det snarare tyckes böra vara det för en annan person, att göra gerningen, ifall nemligen hela detta hinder egde rum, ens i de intresserades föreställning; hvilket är föga troligt, då man tar i betraktande den aflidne Ekvalls retirerade, med familjens angelägenheter, såsom det säges, föga sig befåttande personlighet. Men allt detta å sido, då nu Thorman återtagit de flesta bekännelserna om missgerningar för egen del, hvad motiv har hon då från början kunnat hafva att påstå sådana om sig? Har hon dertill blifvit mutad? Men — mutas till en sak, som medför lifvets förlust — huru stora skola då sjelfva mutorna vara? Det är orimligt. Har hon blifvit torterad till denna bekännelse? Det har hon icke uppgifvit. Ar hon beröfvad förståndet? Det är icke ådagalagdt. Så många gåtor synas, efter hvad sakens nuvarande läge utvisar, icke gerna kunna ega mera än en antaglig lösning: att man nemligen föreställer sig bringa hela målet till intet genom bekännelser och återtagelser fram och åter, hvilka väl ännu kunna komma att utsträckas till möjligen flere personer än hittills, men alla dock slutande med ett outredbart chaos, görande för en svensk domstol, utan jury, omöjligt att meddela ett omsider fällande utslag. Skulle någonting slikt vara i fråga, så motarbetas det otvifvelaktigt genom en domstols åtgärder, som har i sin makt att utsträcka undersökningarna vida längre än hittills skett. En person, som för upplysningars meddelande mäste vara af betydlig vigt, nemligen enkefru Ekvall sjelf, har tills dato ganska obetydligt kunnat tjena domstolen härmed, emedan sjuklighet hindrat henne att lemna Attarp. Men då för urtima tings hållande intet visst ställe är föreskrifvet, utan de tvertom ofta sättas just på den lokal der ett brott föröfvats, för att desto bättre och lättare kunna anställa sina forskningar; så är det tänkbart att domstolen här, i fall fru Ekvall fortfar med illamåendet, flyttar sina sessioner till Attarps gård. Vid sista ransakningen, förliden Måndag den 15, hörde domstolen endast Sofi Ekvall, men hvarken sonen, Vilhelm Ekvall, eller pigan, Hedda Thorman, ehuru de närvoro vid tinget. Sofi Ekvall åberopade sin vid tillfället ingifna skrift, och fortfor ihärdigt att vidhålla utsaägorna deruti, ehuru hon vid de: muntliga förhöret dock beträddes med hvarjehanda motsägelser. Fråga tycktes vara angående skriftens egentliga författare; men afstannade. — Flere vittnen afhördes i öfrigt, men hade intet särdeles nytt att berätta. En tit. Lindberg, Sofi Ekvalls uppgifne eller tilltänkte fästman, förevar, vittnade och företedde bref ifrån fru Ekvall och dottren Sofi, skrifna efter fadrens frånfälle. Innehållet af dessa bref kunna vi icke nu meddela, emedan tingsprotokollerna ej än hunnit göra dem tillgängliga. Det märkvärdiga anföres om pigan Thorman, att hon, icke inför domstolen, men dock för alla, som tala med henne i häktet, lärer bestämdt förneka sin gjorda bekännelse om barnamordet, äfvensom bestrida att hon ens varit hafvande. Sofi Ekvalls ofvan omtalade till tinget inlemnade äterkallelseskrift, aftryckt med diplomatisk noggrannhet, lyder som följer: Uppmanad af herr Pastor Wadell en huld Morbroder Och mitt eget samvete får jag här nedskrifva en fullständig Och san bekännelse angående Pappas död. så att min Olyckliga Och af Sorg Nedtrykta moder måtte få bli fri från det Brott hvaruti man säker hon skall vara delaktig, ett par dagar förut innar jag ba forsberg köpa mig Opium Så kom pappa upp till mig en afton Och såg Ledsen ut. han sa då åt mig (just med dessa ord) du sophi är den ende som jag tror skulle kunna bevara en hemlighet. men du får inte jppa den varken för eller äfter min död. Och jag svarade ja innan jag någonsin viste vad Pappa Ville för jag insåg inte då att min — Barnsliga Lydnad skulle Störta mig i detta fördärf. pappa sa då det är inte nog med ja utan du skall lägga två finger på bibel Och svära denna ed tre särskilta gånger Som jag nu förestafvar dig. Och den lydde så här: jag låfvar Och svär vid gud Och hans heliga Evangelium ätt alldrig omtala för någom Menniska Eho det vara: månde. nämligen Pappas Rysliga veslut att medelst gift begå ett Själfmord. Och detta pekräftade jag med dessa orden Så sant min gud elpe till lif Och själ. Och dessa eder är det som har hålt mig från att tala sanningen: Och då jag Haäle svurit hela Brottet på mig så har jag gått i dölen inför Världen Som fadermörderska Bara inte namma har blifvit Misstängt att vartt min medorotsling Och jag hoppas att hon nu skall blifva frikänd då all sanning kommer i dager. — — — Och edan jag håde svurit dessa grufliga Eder. ba Pappa nig ställa Sjg lite Opium. för, det vill jag taga n en afton så att jag somnar, Och alldrig raknar mer. Och jag mins då att jag svarad att Pappa det jör jag inte för det kan komma att jöra nig Olycklig en gång. men (pappa) han Svarade då nins vad du har svurit Och det skall du hålla Och lesutom kan det ju alldrig komma att skada dig. )ch jag frågade pappa varföre han hade fattat detta srufliga Beslut. Och han sade då efven ået skall ag Säga dig men du skall inte blifya Ledsen, men nina affärer står på så Orediga fötter så att innom tt år äro vi fattiga, men Mor Och ni Barn kan alt fter min död Bärga er endå om ni äro arbetsamma. )ch husålsaktiga. Och inte trifs jag här på Attarp om på Borghamn. Och lifvet är mig så tungt för ag har lefvat länge nog. Så föllo Pannas ord t;ll