gripit, att en demokratisk statsförfatlning är de:
säkraste, emedan den endast är möjlig genon
sammansmältningen af alla intressen; det ha
också icke insett, huru folket sjelf skulle tje
nat det till motvigt vid en möjlig kamp mec
konungadömet. 4830 års Augusti-konungadömt
var ingen skräckbild för borgareståndet; det val
i dess ögon endast en statsmakt till namnet
borgarne hade sjelf då skapat det och trodde at
de kunde bålla det i beroende af sig; de vill
icke låta sig uppslukas af konungamakten, mer
lika litet ville de vara utsatta för folkdömet
tillgrepp. Så uppkom hos borgareståndet det si
kallade juste-milieu-systemet. Hur kan man nu
fatta, att det kunnat blifva så dåraktigt att gå sig
sjelf på lifvet och låta så sammanställa valen, att
dess ombud röfvat från dem municipalfriheterna,
juryns oberoende, pressen — som eljest är et!
så mäktigt verktyg i dess händer, — ja till och
med nationalgardet, dess enda palladium? Jag
vet att man skall svara mig med det stora or-
det korruption. Valmännen låta besticka sig —
detta förklarar allt. Men vi må då blott betänka,
att man låter sig besticka af intresse; och hvad
större intresse skulle väl borgareståndet hafva än
att regera? för att kunna tro, att det ej villeatt
kammaren skulle kraftigt och ihärdigt motstå
statsmaktens tilltag; för att medgifva, att det icke
förstått att öfverlåta åt sina ombud sin rätt, att
bibehålla det i sin seger; måste man hålla det
för rent af vanvettigt, under det att detta stånd
likväl mest utmärker sig för klok beräkning och
skickligt begagnande af omständigheterna. Också
har det ståndet otvifvelaktigt med mycken kon-
seqvens haft sitt eget intresse för ögonen; det är
lätt bevisadt, att det redan ofta förskaffat sina huf-
vudmän en majoritet i kammaren, af hvilken
dessa icke vetat att göra bruk, utan fallit sjelfva
i händerna på statsmakten. Jag vill, för att visa
detta, icke gå längre tillbaka än till år 48539.
Jag väljer denna tidpunkt med afsigt. Så länge
upploppen sorlade på gatorna, trodde den dyna-
stiska oppositionens medlemmar, att inbördes
splitiring var det största, eller rättare det enda
hindret för det framskridånde, som dei sina pro-
grammer framställt såsom önskvärdt och uppbhin-
neligt. I stället att vara rättvisa emot dembkra-
tin och fråga sig sjelfve om icke maktens påkal-
lande skulle hafva till följd ett uppgifvande .af
alla Julirevolutionens principer, funno de endast
deruti en ursäkt för sitt likgiltiga beteende. Nå
väl, demokratien, sparande sin hängifvenhet till
en bättre tid, utrymde fältet och öfverlemnade
det till diskussionen och begreppen. J hafven
begärt lugn; det har sedan 4859 icke blifvit
stördt; j hafven fordrat en majoritet i kamma-
ren; valmännen hafva gifvit er den; tre gånger,
med korta mellantider hafven j kunnat gripa
statsrodret och tre gånger hafven j ej velat det;
tre gånger hafven j ej förstått att begagna ögon-
blicket. Talaren utförde sedan huru oppositio-
nen 418539 och 4842 försummat att göra Julire-
volutionens principer : gällande; och härvid blef
hans anförande fullt af personligheter. Han an-
grep äfven den dynastiska oppositionen, — Odi-
lon Barrot — och förklarade hela venstira sidan
solidariskt ansvarig för allt hvad sedan år 41859
och i synmnerhet under Guizots ministere blifvit
illa gjordt för landet; och efter att hafva talat om
de inflytelser, som de ledande personerna i kam-
maren utöfva på hvarandra, 0. s. v., sade han:
nÅtt restaurationens och nuvarande quasi-restau-
rationens män, då de äro vid styret, icke skola
bålla sina löften, det kunde man vänta. Vihade
ingenting af dem att hoppas; man känner dem.
och fruktar dem icke. Men att valkorporatio-
nen tror sig försvarad, under det att den öfver-
gifves, att icke säga förrådes, af sina egna om-
bud, — att den ännu gör sig illusioner häröf-
ver, det är Frankrikes sanna och största fara.