gripit, att en demokratisk statsförfatlning är de: säkraste, emedan den endast är möjlig genon sammansmältningen af alla intressen; det ha också icke insett, huru folket sjelf skulle tje nat det till motvigt vid en möjlig kamp mec konungadömet. 4830 års Augusti-konungadömt var ingen skräckbild för borgareståndet; det val i dess ögon endast en statsmakt till namnet borgarne hade sjelf då skapat det och trodde at de kunde bålla det i beroende af sig; de vill icke låta sig uppslukas af konungamakten, mer lika litet ville de vara utsatta för folkdömet tillgrepp. Så uppkom hos borgareståndet det si kallade juste-milieu-systemet. Hur kan man nu fatta, att det kunnat blifva så dåraktigt att gå sig sjelf på lifvet och låta så sammanställa valen, att dess ombud röfvat från dem municipalfriheterna, juryns oberoende, pressen — som eljest är et! så mäktigt verktyg i dess händer, — ja till och med nationalgardet, dess enda palladium? Jag vet att man skall svara mig med det stora ordet korruption. Valmännen låta besticka sig — detta förklarar allt. Men vi må då blott betänka, att man låter sig besticka af intresse; och hvad större intresse skulle väl borgareståndet hafva än att regera? för att kunna tro, att det ej villeatt kammaren skulle kraftigt och ihärdigt motstå statsmaktens tilltag; för att medgifva, att det icke förstått att öfverlåta åt sina ombud sin rätt, att bibehålla det i sin seger; måste man hålla det för rent af vanvettigt, under det att detta stånd likväl mest utmärker sig för klok beräkning och skickligt begagnande af omständigheterna. Också har det ståndet otvifvelaktigt med mycken konseqvens haft sitt eget intresse för ögonen; det är lätt bevisadt, att det redan ofta förskaffat sina hufvudmän en majoritet i kammaren, af hvilken dessa icke vetat att göra bruk, utan fallit sjelfva i händerna på statsmakten. Jag vill, för att visa detta, icke gå längre tillbaka än till år 48539. Jag väljer denna tidpunkt med afsigt. Så länge upploppen sorlade på gatorna, trodde den dynastiska oppositionens medlemmar, att inbördes splitiring var det största, eller rättare det enda hindret för det framskridånde, som dei sina programmer framställt såsom önskvärdt och uppbhinneligt. I stället att vara rättvisa emot dembkratin och fråga sig sjelfve om icke maktens påkallande skulle hafva till följd ett uppgifvande .af alla Julirevolutionens principer, funno de endast deruti en ursäkt för sitt likgiltiga beteende. Nå väl, demokratien, sparande sin hängifvenhet till en bättre tid, utrymde fältet och öfverlemnade det till diskussionen och begreppen. J hafven begärt lugn; det har sedan 4859 icke blifvit stördt; j hafven fordrat en majoritet i kammaren; valmännen hafva gifvit er den; tre gånger, med korta mellantider hafven j kunnat gripa statsrodret och tre gånger hafven j ej velat det; tre gånger hafven j ej förstått att begagna ögonblicket. Talaren utförde sedan huru oppositionen 418539 och 4842 försummat att göra Julirevolutionens principer : gällande; och härvid blef hans anförande fullt af personligheter. Han angrep äfven den dynastiska oppositionen, — Odilon Barrot — och förklarade hela venstira sidan solidariskt ansvarig för allt hvad sedan år 41859 och i synmnerhet under Guizots ministere blifvit illa gjordt för landet; och efter att hafva talat om de inflytelser, som de ledande personerna i kammaren utöfva på hvarandra, 0. s. v., sade han: nÅtt restaurationens och nuvarande quasi-restaurationens män, då de äro vid styret, icke skola bålla sina löften, det kunde man vänta. Vihade ingenting af dem att hoppas; man känner dem. och fruktar dem icke. Men att valkorporationen tror sig försvarad, under det att den öfvergifves, att icke säga förrådes, af sina egna ombud, — att den ännu gör sig illusioner häröfver, det är Frankrikes sanna och största fara.