MIRABEAU OCH MIRABELLE. ) HISTORISK NOVELL AF HIPPOLYTE BADOU. VITT. TVENNE BILJETTER. Följande afton inträffade, enligt Mirabeaus förutsägelse, att den lysande lyktgubben visade sig och försvann, vid samma nattliga timma som aftonen förut. Samma dunstlika skepnad smög sig öfver la place des Precheurs och stannade, liksom förra gången, vid hotellet Joubert. Porten till detsamma stod vidöppen och en karl stod på dess tröskel. Då flickan såg sig väntad, rodnade hon — om det var af glädje eller blygsel, är oafgjordt. Hennes sinnesrörelse härledde sig sannolikt från dessa båda känslor. — Väntad af Mirabeaul.... det var någonting, som kunde smickra Christines fåfänga. — ÅA andra sidan: — hur skulle man icke rodna, då man nattetid befinner sig två steg från dea mannen, som man älskar? Efter denna första sinnesrörelse (hvilken jag kanske bordt i tysthet förbigå, emedan den är så naturlig och ofrivillig) har jag ingenting annat att förtälja, än att samtalet mellan Mirabeau och Christine började redan i portgången, alldeles som aftonen förut. — Hvar, när och huru slutade det? — Jag vet det icke. Det återstår mig blott att tillägga, att lyktgubben i hotellet de la Fare icke snart återtändes, och att, då den åter visade sig, var dess sken hastigt, lifligt och hoppande. Deraf kan man med säkerhet sluta, att den intagande arlesiskan begaf sig tillbaka till sitt rum med en skolgosses glädtighet och snabbhet, enär han både fröjdar och oroar sig öfver att hafva bortlekt en hel timma, som egentligen bordt egnas åt lexan. De tvenne derpå följande aftnarne var arlesiskan ganska punklig; hon kom på vanlig timma ) Se Aftonbl. J4 208, 209, 240, 2142, 944, 215, 216 och 248.