MIRABEAU OCH MIRABELLE. )
HISTORISK NOVELL AF HIPPOLYTE BADOU.
VITT.
TVENNE BILJETTER.
Följande afton inträffade, enligt Mirabeaus för-
utsägelse, att den lysande lyktgubben visade sig
och försvann, vid samma nattliga timma som af-
tonen förut. Samma dunstlika skepnad smög sig
öfver la place des Precheurs och stannade, liksom
förra gången, vid hotellet Joubert.
Porten till detsamma stod vidöppen och en
karl stod på dess tröskel. Då flickan såg sig vän-
tad, rodnade hon — om det var af glädje eller
blygsel, är oafgjordt. Hennes sinnesrörelse här-
ledde sig sannolikt från dessa båda känslor. —
Väntad af Mirabeaul.... det var någonting, som
kunde smickra Christines fåfänga. — ÅA andra si-
dan: — hur skulle man icke rodna, då man nat-
tetid befinner sig två steg från dea mannen, som
man älskar?
Efter denna första sinnesrörelse (hvilken jag
kanske bordt i tysthet förbigå, emedan den är så
naturlig och ofrivillig) har jag ingenting annat att
förtälja, än att samtalet mellan Mirabeau och Chri-
stine började redan i portgången, alldeles som af-
tonen förut. — Hvar, när och huru slutade det?
— Jag vet det icke. Det återstår mig blott att
tillägga, att lyktgubben i hotellet de la Fare icke
snart återtändes, och att, då den åter visade sig,
var dess sken hastigt, lifligt och hoppande. Deraf
kan man med säkerhet sluta, att den intagande
arlesiskan begaf sig tillbaka till sitt rum med en
skolgosses glädtighet och snabbhet, enär han både
fröjdar och oroar sig öfver att hafva bortlekt en
hel timma, som egentligen bordt egnas åt lexan.
De tvenne derpå följande aftnarne var arlesi-
skan ganska punklig; hon kom på vanlig timma
) Se Aftonbl. J4 208, 209, 240, 2142, 944, 215, 216
och 248.