gerom den hierarkiska ordningen. Domkapitlen
eller konsistorierna, der biskoparne presidera, föra
öfveruppsigten öfver presterna; presterna äro åter
en dem underordnad myndighet. Utan dom-
kap:tlets medverkan kunna hvarken patronella
eller rezala ligenheter tillsättas. Blind under-
giiv nlet och sorgfälligt undvikande af all fri-
sinnad åsigt af vetenskapen och lifvet måste der-
före anb fallas de sökande, adjunkter och kom-
ministrar. De sednare bilda ett presterligt pro-
etarsat; de äro dömda att lefva i armod och de-
ras ögon att fröjda sig åt öfverflödet hos herrar
pastorer, af hvilka de ofta behandlas med ett
upjrörande förakt. Adjunkternas ställning erin-
Tar mycket om de så kallade desservants i Frank-
rike. Deras intressen äro icke särskildt repre-
senterade på riksdagen, och de skulle gerna göra
gemensam sak med folket, hvars själasörjare e-
gen:ligen de äro, då pastorerna ofta i anseende
till riksdagsgöromål eller andra för inder äro år-
långt frinvarande), om de icke till och med
innebafva lägenheter blott såsom prebende. Pre-
sten erinras ock städse i dagliga sammanlefnaden
om sitt stånd; han vågar nemligen aldrig visa sig!
utan den svarta rocken, som skiljer honom, den:
invi.de, från andra menniskor. Ordinationen har
Påtryckt honom en character indelibilis, hvilket
äfven är den herrskande åsigten i de öfriga skan-
dinaviska kyrkorna.
Sålunda synes presterskapets makt också inifrån
befästad. Men, oaktadt det oerhörda, politiska
privilegiet, oaktadt inflytandet på privatlifvet ge-
nom potestss clavium, oaktadt hela den inre hie-
rarkiska ordningens stränghet, är det likväl klart,
att klerus råkat in i en position, som eiter ti-
dens upplysta åsigter, hvilka äfven iSverige fun-
nit ingång, icke kan försvaras. Ty för att icke
nämna att vår tid är afvogt sinnad mot allt pri-
vilegiiväsen, så beror presterskapets politiska ställ-
ning mest på den förutsättning, att det skulle
vara uteslutande innehafvare af bildningen och
lirdomen, och presterskapets religiösa makt på
den hierarkiska principen, som redan genom re-
formationen blifvit förkastad. Och när preste-
ståndet bemödar sig att genom prebendena locka
till sig äfven den verldsliga intelligensen, så upp:
står den frågan: hvad hafva dessa statsmän, na-
turforskare Öc. i kyrkan att skaffa; förmå de
verkligen vppfylla sitt kyrkliga kall ? Då biskops-
embetena kunna besättas med icke-teologer, så
måste de vara sinekurer, och de för dem anslagna
inkomster kunna bättre anvärdas. Derföre kun-
de cck bondeståndet redan 4869 komma på den
tanken, att biskopsembetena borde indragas, hvil-
ket dock icke utan en förändring i representa-
tionssystemet kunde försiggå. Pårepresentations-
frågan är det alltså, som beståndet af hela den
bierarkiska byggnaden bänger. Den biskopliga
värdigbetens öde har blifvit gjord afbängig af en
rent politisk reform; och detta med rätta. Dess
bibehållande och inflytande har från äldsta tider
varit ett verk af den praktiska klokheten, det
sluga begagnandet af omständigheterna; hela dess
historia, ända ifrån reformationen, vittnar derom,
och de konsiderationer, som legat till grund för
biskopsvalen, hafva varit föga egnade att dölja
denna svaga sida. Den biskopliga myndigheten
inom svenska kyrkan grundar sig icke på någon
dogm, såsom i den anglicenska; den har under
tidernas lopp blifvit allenast ett pairie, som af en
stigande upplysning måste röna det häftigaste mot-
stånd. Lägger man dertill att biskoparne, äfven
de som ej saknat skicklighet att sköta sitt em-
bete, alltid ensett riksdagen såsom den rätta skå-
debanan för deras kallelse, och derföre öfverlå-
tit stiftens lörvaltning belt och hållet åt domka-
pitlen, med undantag endast af de, biskopen ute-
slutande förbehållne, kyrkliga bandlingar, t. ex.
ordinationen, så måste man finna den tankan
mycket naturlig, att biskopsembetena icke äro
annat än sinekurer med oerbörda privilegier och
alt de borde helt och hållet afskaffas.
Detta har naturligtvis icke låtit sig göra så
länge den gamla riksdagsordningen ännu gäller;
ty huru vore det väl möjligt att genomdrifva en
sådan förändring, då det högvördiga ståndets eget
bifall dertill erfordrades, och hur skulle man kun-
na vänta ett sådant bifall af ett riksstånd, hvars
vigtigaste privilegium derigenom öfverändakasta-
des, af ett riksstånd, hvars förmän och ledare
derigenom sågo sina dyraste intressen hotade?
) Som bekant är, öfverlemnas själavården åt adjunk-
ter eller vicepastorer icke så ofta för det pastor
är frånvarande, som för det han är maklig eller
Åldamati nan Alaa förrn dat att nast avatat iNnNNAahafvac