gerom den hierarkiska ordningen. Domkapitlen eller konsistorierna, der biskoparne presidera, föra öfveruppsigten öfver presterna; presterna äro åter en dem underordnad myndighet. Utan domkap:tlets medverkan kunna hvarken patronella eller rezala ligenheter tillsättas. Blind undergiiv nlet och sorgfälligt undvikande af all frisinnad åsigt af vetenskapen och lifvet måste derföre anb fallas de sökande, adjunkter och komministrar. De sednare bilda ett presterligt proetarsat; de äro dömda att lefva i armod och deras ögon att fröjda sig åt öfverflödet hos herrar pastorer, af hvilka de ofta behandlas med ett upjrörande förakt. Adjunkternas ställning erinTar mycket om de så kallade desservants i Frankrike. Deras intressen äro icke särskildt representerade på riksdagen, och de skulle gerna göra gemensam sak med folket, hvars själasörjare egen:ligen de äro, då pastorerna ofta i anseende till riksdagsgöromål eller andra för inder äro årlångt frinvarande), om de icke till och med innebafva lägenheter blott såsom prebende. Presten erinras ock städse i dagliga sammanlefnaden om sitt stånd; han vågar nemligen aldrig visa sig! utan den svarta rocken, som skiljer honom, den: invi.de, från andra menniskor. Ordinationen har Påtryckt honom en character indelibilis, hvilket äfven är den herrskande åsigten i de öfriga skandinaviska kyrkorna. Sålunda synes presterskapets makt också inifrån befästad. Men, oaktadt det oerhörda, politiska privilegiet, oaktadt inflytandet på privatlifvet genom potestss clavium, oaktadt hela den inre hierarkiska ordningens stränghet, är det likväl klart, att klerus råkat in i en position, som eiter tidens upplysta åsigter, hvilka äfven iSverige funnit ingång, icke kan försvaras. Ty för att icke nämna att vår tid är afvogt sinnad mot allt privilegiiväsen, så beror presterskapets politiska ställning mest på den förutsättning, att det skulle vara uteslutande innehafvare af bildningen och lirdomen, och presterskapets religiösa makt på den hierarkiska principen, som redan genom reformationen blifvit förkastad. Och när presteståndet bemödar sig att genom prebendena locka till sig äfven den verldsliga intelligensen, så upp: står den frågan: hvad hafva dessa statsmän, naturforskare Öc. i kyrkan att skaffa; förmå de verkligen vppfylla sitt kyrkliga kall ? Då biskopsembetena kunna besättas med icke-teologer, så måste de vara sinekurer, och de för dem anslagna inkomster kunna bättre anvärdas. Derföre kunde cck bondeståndet redan 4869 komma på den tanken, att biskopsembetena borde indragas, hvilket dock icke utan en förändring i representationssystemet kunde försiggå. Pårepresentationsfrågan är det alltså, som beståndet af hela den bierarkiska byggnaden bänger. Den biskopliga värdigbetens öde har blifvit gjord afbängig af en rent politisk reform; och detta med rätta. Dess bibehållande och inflytande har från äldsta tider varit ett verk af den praktiska klokheten, det sluga begagnandet af omständigheterna; hela dess historia, ända ifrån reformationen, vittnar derom, och de konsiderationer, som legat till grund för biskopsvalen, hafva varit föga egnade att dölja denna svaga sida. Den biskopliga myndigheten inom svenska kyrkan grundar sig icke på någon dogm, såsom i den anglicenska; den har under tidernas lopp blifvit allenast ett pairie, som af en stigande upplysning måste röna det häftigaste motstånd. Lägger man dertill att biskoparne, äfven de som ej saknat skicklighet att sköta sitt embete, alltid ensett riksdagen såsom den rätta skådebanan för deras kallelse, och derföre öfverlåtit stiftens lörvaltning belt och hållet åt domkapitlen, med undantag endast af de, biskopen uteslutande förbehållne, kyrkliga bandlingar, t. ex. ordinationen, så måste man finna den tankan mycket naturlig, att biskopsembetena icke äro annat än sinekurer med oerbörda privilegier och alt de borde helt och hållet afskaffas. Detta har naturligtvis icke låtit sig göra så länge den gamla riksdagsordningen ännu gäller; ty huru vore det väl möjligt att genomdrifva en sådan förändring, då det högvördiga ståndets eget bifall dertill erfordrades, och hur skulle man kunna vänta ett sådant bifall af ett riksstånd, hvars vigtigaste privilegium derigenom öfverändakastades, af ett riksstånd, hvars förmän och ledare derigenom sågo sina dyraste intressen hotade? ) Som bekant är, öfverlemnas själavården åt adjunkter eller vicepastorer icke så ofta för det pastor är frånvarande, som för det han är maklig eller Åldamati nan Alaa förrn dat att nast avatat iNnNNAahafvac