så begaf han sig till rådhuset, der municipalförsamlingen skulle sammanträda. Under detta allmänna tumult hade Ermelinda närmat sig Rudolf. — Chevalier, kom ihåg er ed, hviskade hon sakta. — Ermelinda, kom ilåg er egen, svarade han, lika sakta. — Ni har svurit alt vara mig behjelplig vid utförandet af mina planer. Ni har svurit att icke utföra dem, förrän på den dag och timme som jag utsätter. — Det skall då bli, som det är aftaldt. — Hvad jag svurit, det skall jag bålla. Af detta korta och förstulna samtal finner man, att chevalier de Vorbelles uppfattade förträffligt sin roll och antog en konspiraiörs korta och torra ordalag. Markisinnan de La Fare tryckte hans hand med en köld och ett lugn, som kom honom alt rysa. — Rudolf höll imedlertid god min oct svarade, så godt han kunde, på denna stumm: demonstration. Ermelinda lemnade salen, men återkom snart orolig, uppskakad, ehuru ännu alltid med sjeltbeherrskning. E— Rudolf, vi äro förrådda! ropade hon. Hon gjorde ett par sekunders uppebåll, hvarefter hon med ifver fortfor: — Blindskåpet är öppnadt — ebeukolzskrinei tomt — dolken borta. Medan markisinnan talade, fästade kon på Ru dolf sip genomträngande, brinnande blick. — Hvem misstänker ni? frågade han. En stund hade det varit han sjelf, som af Er. melinda varit misstänkt; men snart fann hon at