så begaf han sig till rådhuset, der municipalför-
samlingen skulle sammanträda.
Under detta allmänna tumult hade Ermelinda
närmat sig Rudolf.
— Chevalier, kom ihåg er ed, hviskade hon
sakta.
— Ermelinda, kom ilåg er egen, svarade han,
lika sakta.
— Ni har svurit alt vara mig behjelplig vid
utförandet af mina planer.
- Ni har svurit att icke utföra dem, förrän
på den dag och timme som jag utsätter.
— Det skall då bli, som det är aftaldt.
— Hvad jag svurit, det skall jag bålla.
Af detta korta och förstulna samtal finner man,
att chevalier de Vorbelles uppfattade förträffligt
sin roll och antog en konspiraiörs korta och torra
ordalag. Markisinnan de La Fare tryckte hans
hand med en köld och ett lugn, som kom honom
alt rysa. — Rudolf höll imedlertid god min oct
svarade, så godt han kunde, på denna stumm:
demonstration.
Ermelinda lemnade salen, men återkom snart
orolig, uppskakad, ehuru ännu alltid med sjelt-
beherrskning.
E— Rudolf, vi äro förrådda! ropade hon.
Hon gjorde ett par sekunders uppebåll, hvar-
efter hon med ifver fortfor:
— Blindskåpet är öppnadt — ebeukolzskrinei
tomt — dolken borta.
Medan markisinnan talade, fästade kon på Ru
dolf sip genomträngande, brinnande blick.
— Hvem misstänker ni? frågade han.
En stund hade det varit han sjelf, som af Er.
melinda varit misstänkt; men snart fann hon at