TEATER. Rika morbror, af A. Blanche. Denna nya pjes, som några gånger gifvits p Djurgårdsteatern, är qvick och lustig, såsom d flesta alster af hr B:s penna, hvilka han redar länge med frikostig hand strött omkring sig. Uti en annan tidnings anmälan om ifrågava rande stycke har blifvit yttradt: att det kan liknas vid en starkt kryddad sillsallat, hvaraf aldrig kan bli något helt, hvilket omdöme, såsom läsa ren finner, är något magstarkt — och falskt äf ven. Verkliga förhållandet är, att mera enhe och genomförd plan förefinnes i detta, än i någo af hr B:s förut uppförda lustspel. Styckets sammanhang är följande: Vice häradshöfdingen Alfred Westerqvist, er på visst sätt vigilant ung man, har förälskat sig i den rike stadsmajoren och riddaren Kummellunds vackra dotter Mathilda, och kanske ännu mera i hennes penningar. Men det förhåller sig med tit. Westerqvist, som med en hel hop andra unga män i verken, han har ingen förmögenhet; och stadsmajor Kummellund, som söker göra friaren begripligt, att dennes ljuspenningar icke ens förslå till hushyra och ved, afslår bestämdt hans anhållan om mamsell Mathildas hand. Stadsmajoren tycker att det kan vara nog med en stackare i slägten, svågern Job Kurk, hvilken varit många år till sjös och nu hemkommit, fattig och utblottad. Stadsmajorens betjent har, med detsamma han blifvit tillsagd att höfligt visa häradshöfding W. på dörren, erhållit befallning att köra bort den arme Job. Tit. Westerqvist är en förslagen man; han hittar på ett ovanligt medel för sina ändamål, och lyckas ganska väl. Han låter stadsmajoren förstå att den stackars Job Kurk alldeles icke är någon stackare, och att kasta en fattig slägting på porten, det går väl för sig, yttrar hr W.; men att kasta ut en stenrik slägtinge, en plantageegare från Rio Janeiro, en millionär... betänk er, hr stadsmajor och riddarelv... i Stadsmajoren betänker sig. Skulle väl fan så hafva drifvit sitt spel?,... Stadsmajoren fattar ett raskt beslut. Job Kurk, som i detsamma inträder, blir emottagen med öppna armar, får höra många ursäkter öfver det förut honom visade ohöfliga bemötandet, man ber honom sitta ner, stadsmajoren förärar honom sin dyrbara snusdosa, en mängd gäster, som tillkommit, komplimentera den förmente plantageegaren, smutsa sina glacchandskar vid tryckningen af hans grofva orena händer, göra sig underrättade om hans femton skepp äro assurerade, 0. s. v. Job, alldeles förbryllad, vet i början ej hvad han skall tänka, men finner sig omsider i sin roll, valkar sin tuggbuss, och emottager med resignation omfamningar och tacksägelser för 30,000 Piaster, som han påstås hafva lofvat sin systerdotter Mathilda i hemgift, då hon en gång gilter sig med häradshöfdivgen. På sällskapets begäran berättar Jobi derefter åtskilliga underbara saker om Rio Ja-! neiro. Lyckliga land! Silfver ur bergen hemtas der gratis, Guldet på åkern vexer som potatis. Der är hvar torpare rik som Carnegie, Boskapen äter — färsk spenat med ägg i Hela Stockholm begapar den fantastiskt utstyrde mannen, plantageegaren, dex rika morbrodren, som gjort sina slägtingar så mycket godt. Så till vida är allt väl Men Job kommer en dag på värdshuset å Kastellholmen i sällskap med några gamla kamrater, matroser och jungmän, hvilka göra sig ej mm ES RK