egde i Paris, i ett hörn af förstaden Saint Antoin
och hela operakomikens feminina mythologi sur-
rade, från detta ögonblick, lik en bisvärm, föl
hans parisiska inbillning. — De gamla stynger
öppnades ånyo, och ehuru chevaliern nu befanr
sig så långt ifrån de förtjusande insekterna, kände
han icke desto mindre deras gadd, och minnet
visade dem, sväfvande och surrande på det skalk-
aktigaste sätt i verlden.
Dessa förtroliga bilder skingrades dock snart af
en annan, mörkare, mera främmande bild. Ru-
dolf, som af matklockan kallades till frukosten,
öppnade sin dörr, för att begifva sig till salongen.
Vid den första blick, han kastade utåt förstugan,
stannade han på tröskeln, orörlig af beundran.
Det var markisinnan, som hastigt ilade genom
korridoren. Hennes öfver hufvud och axlar sväf-
vande slöja hade, under ett ögonblick, lemnat hen-
nes herrliga anletsdrag obetäckta, men vid det
buller, Rudolf gjorde, hade slöjan åter nedfallit
öfver det ädla ansigtet, och sedan såg Vorbelles
ingenting annat än en svart klädning, som släpade
utför de första trappstegen.
— Gud, hvad min tant är skön! hade cheva-
liern ovilkorligt ropat vid åsynen af Ermelinde —
men denua syn hade varit så kort, att beundra-
ren ej kunde göra sig redo för den egentliga ka-
rakteren al hennes skönhet.
Vid frukosten fann han sig placerad midt emot
markisen och markisinnan. Hon innehade ensam
den ena sidan af bordet. Denna ordning, sanno-
likt på förband uttänkt, tycktes draga ett slags
bemärkelselinea emellan houwom och hans värd-
folk. Hos chevaliern förorsakade detta ett plåg-
samt bryderi, som han förgäfves bjöd till att af-