egde i Paris, i ett hörn af förstaden Saint Antoin och hela operakomikens feminina mythologi surrade, från detta ögonblick, lik en bisvärm, föl hans parisiska inbillning. — De gamla stynger öppnades ånyo, och ehuru chevaliern nu befanr sig så långt ifrån de förtjusande insekterna, kände han icke desto mindre deras gadd, och minnet visade dem, sväfvande och surrande på det skalkaktigaste sätt i verlden. Dessa förtroliga bilder skingrades dock snart af en annan, mörkare, mera främmande bild. Rudolf, som af matklockan kallades till frukosten, öppnade sin dörr, för att begifva sig till salongen. Vid den första blick, han kastade utåt förstugan, stannade han på tröskeln, orörlig af beundran. Det var markisinnan, som hastigt ilade genom korridoren. Hennes öfver hufvud och axlar sväfvande slöja hade, under ett ögonblick, lemnat hennes herrliga anletsdrag obetäckta, men vid det buller, Rudolf gjorde, hade slöjan åter nedfallit öfver det ädla ansigtet, och sedan såg Vorbelles ingenting annat än en svart klädning, som släpade utför de första trappstegen. — Gud, hvad min tant är skön! hade chevaliern ovilkorligt ropat vid åsynen af Ermelinde — men denua syn hade varit så kort, att beundraren ej kunde göra sig redo för den egentliga karakteren al hennes skönhet. Vid frukosten fann han sig placerad midt emot markisen och markisinnan. Hon innehade ensam den ena sidan af bordet. Denna ordning, sannolikt på förband uttänkt, tycktes draga ett slags bemärkelselinea emellan houwom och hans värdfolk. Hos chevaliern förorsakade detta ett plågsamt bryderi, som han förgäfves bjöd till att af