efter mitt omdöme, icke vinnas genom den af kongl. styrelsen föreslagne förändring. Om det, på sätt kongl. åst:relsen hemställt, blefve stadgadt, att den fattiges underhåll skulle bekostas af alla de socknar den fattige tillhört, blefve orättvisan uti de, i berörde afseende, nu gällande författningar väl förminskad, men ej helt och hållet undanröjd. Fördelarna af rättigheten, att utaf de socknar den fattige förut tillhört fordra ersättning för hans underhåll, skulle nmligen utan tvifvel ofta, om ej i de flesta fall, gå förlorade i brist af bevis för ådagaläggande af hvilka dessa socknar voro; hvarförutan bidregen till de fattiges underhåll icke komma att utgå i ett jemnt afmätt förhållende ifrån rikets särskildte socknar, utan skulle, likasom hittil!s, komma att vara beroende af slumpen, så att den socken, hvilken af ett oblidt öde fått det största antalet krymplingar och sjuklingar, samt såiedes till följd deraf mest voro i behof af andres bistånd, deremot komme att få sin olyckas mått ökadt genom skyldigheten att utgifva de största bidragen till de fattiges underhåll. fö Beträffende åter det hinder, som uti nu gällande örfattningar finnes nedlagdt för mängen arbetsför. att fortfara i nyttig verksamhet, så skulle detta hinder visserligen genom den föreslagna förändringen äfven varda förminskadt, men dock ej undanrödjas. Vid hvarje förekommande fråga om en medellös men arbetsför Persons inflyttning skulle nemligen socknen hädanefter, såsom förut. söka att lägga hinder deremot, med afseende på den socknen tillkommande Skyldigheten, att, i förhållande till den tid. som den inflyttande komme att tillhöra socknen, få uti dess underhållskostnad deltaga. derest han framdeles blefye i behof af fattigvårdens bistånd. För att göra för mig klart, huru de fel, som, enligt hved förut nämdt är, vidlåda nu gällande fattigVvårdsörfattningar, må kunna bkbelt och hållet undanTödjas, har jag indelat dem, som, i den mening hvarOm här är fråga. behöfva andras hjelp, uti tyenne slag, nemligen dels sådane, som äro arbetsföre, men sakna både egna medel till sitt uppehälle och tillfälle att genom sina krafters användande, medelst arbete, sådant sig förskaffa; och dels sådane, som sakna ej allenast egna medel till sitt uppchälle, utan äfven krafter och förmåga att arbeta. De som tillhöra det förra slaget böra icke betraktas såsom varande i behof af fattigvårdens bistånd. De ega nemligen i sina krafter ett kapital, men sakNa endest förmåga eller tillfälle att göra det fruktbärande. Härtill böra de derföre förhjelpas af staten, som utan tvifvel måste tillvexa i styrka och välmöga i samma mån, som flertalet af dess medlemmar kan hålles till nyttig verksamhet. I öfverensstämmelse härmed har det ock uti det af styrelsen afgifna författningsförslaget väl blifvit delegeradt ä; kommunerna, att, hvar inom sitt område, källa medlemmarna deraf till ordning och arbete, men staten förbehållet, att, åer kommunernas bemödanden i nämnde afscende fruktlöst aflöpa. genom användandet af tvångsåtgärder förmå den lättjefulle eller halsStarrige, att på ett för honom sjelf och samhället nyttigt sält använda sina krafter. Men om det sålunda är statens rättighet att tvinga den arbetsföre till nyttig verksamhet, så länge han dertill eger krafter, så måste det ock vara statens pligt. att, sedan krafterna äro slut eller innan sådana erhållits, lemna den orkeslöse det bistånd, han oundgängligen behöfver och hvertill hans menskliga natur synes honom berättiga. Om nu, i enlighet härmed, stadgadt blefve, att den fattiges urderhållskostnad skulle af staten bestridas så komme, cfter mitt omdöme, de fel, som vidlåda nu gällande författningsr, helt och hållet att försvinna. Derefter skulle nemligen beloppet af det bidrag, som ifrån hvarje socken för berörde ändamål borde lemnas, ej längre vara beroende af den tillfälliga omständigheten, huruvida flere eiler färre orkeslöse personer tillhörde eller tillhört socknen, utan komme detsamma för samhällets alla medlemmar att bestämmas uti ett rättvist förhållande, i likbet med de bidrag, som af dem lemnes till bestridande af statens öfrige utgifter; — och skulle, såsom följd häraf, icke heller någon socken derefter ega anledning att motsätta sig en persons inflyttning af frukten, att få till större eller mindre del bekosta dess underbåll såsom fattighjon, somt det hinder, som i berörde afseende nu ofta möter för en arbetsför person, att fortfara i nyttig verksamhet, således fulikomligen undanTödjas. I öfvcrensstämmelse med dessa mina åsigter, hade. jag derföre önsket, att den af Kongl. styrelsen föreslagna författningens 235 kunde hafva erhållit följande lydelse: Mom. 1. Med det undantag, nästa 8 innehåller, bör hvar och en, som i anseende till mindre framframskriden eller hög älder. eller obotlig sjukdom är oförmögen att sig sitt oundgänliga lifsuppehälle förskaffa, cerest ingen finnes, som är villig eller pligtig, att detsamma bekosta, åtnjuta nödig vård och underhåll, antingen vid för sådant ändamål inrättad allmän anstalt, eller ock i den socken, den fattige tillhör; börande i sistnämnde fall socknen af allmänna medel erhålla ersättning för underhål!skostnaden till det belopp, som Kongl. Maj:ts Befallningshafvande pröfvar skäligt, dock ej öfverstigande 00 Räår för en person om året. Mom. 2. Uti protokollet, som innehåller Kongl. M:ts Befallningshafvandes beslut, angående den fattiges rättighet, att på allmän bekostnad njuta underhåll och vård, böra ordagrannt intagas de läkareoch prestattester, som ligga till grund för beslutet, och hvilka attester skola vara uppställde i enlighet med derför hestämda formulär. så fullständige, att af dem