efter mitt omdöme, icke vinnas genom den af kongl.
styrelsen föreslagne förändring. Om det, på sätt kongl.
åst:relsen hemställt, blefve stadgadt, att den fattiges
underhåll skulle bekostas af alla de socknar den fat-
tige tillhört, blefve orättvisan uti de, i berörde af-
seende, nu gällande författningar väl förminskad,
men ej helt och hållet undanröjd. Fördelarna af
rättigheten, att utaf de socknar den fattige förut till-
hört fordra ersättning för hans underhåll, skulle nm-
ligen utan tvifvel ofta, om ej i de flesta fall, gå för-
lorade i brist af bevis för ådagaläggande af hvilka
dessa socknar voro; hvarförutan bidregen till de fat-
tiges underhåll icke komma att utgå i ett jemnt af-
mätt förhållende ifrån rikets särskildte socknar, utan
skulle, likasom hittil!s, komma att vara beroende af
slumpen, så att den socken, hvilken af ett oblidt
öde fått det största antalet krymplingar och sjuklin-
gar, samt såiedes till följd deraf mest voro i behof
af andres bistånd, deremot komme att få sin olyckas
mått ökadt genom skyldigheten att utgifva de stör-
sta bidragen till de fattiges underhåll.
fö Beträffende åter det hinder, som uti nu gällande
örfattningar finnes nedlagdt för mängen arbetsför.
att fortfara i nyttig verksamhet, så skulle detta hin-
der visserligen genom den föreslagna förändringen
äfven varda förminskadt, men dock ej undanrödjas.
Vid hvarje förekommande fråga om en medellös men
arbetsför Persons inflyttning skulle nemligen socknen
hädanefter, såsom förut. söka att lägga hinder der-
emot, med afseende på den socknen tillkommande
Skyldigheten, att, i förhållande till den tid. som den
inflyttande komme att tillhöra socknen, få uti dess
underhållskostnad deltaga. derest han framdeles blefye
i behof af fattigvårdens bistånd.
För att göra för mig klart, huru de fel, som, en-
ligt hved förut nämdt är, vidlåda nu gällande fattig-
Vvårdsörfattningar, må kunna bkbelt och hållet undan-
Tödjas, har jag indelat dem, som, i den mening hvar-
Om här är fråga. behöfva andras hjelp, uti tyenne
slag, nemligen dels sådane, som äro arbetsföre, men
sakna både egna medel till sitt uppehälle och tillfälle
att genom sina krafters användande, medelst arbete,
sådant sig förskaffa; och dels sådane, som sakna ej
allenast egna medel till sitt uppchälle, utan äfven
krafter och förmåga att arbeta.
De som tillhöra det förra slaget böra icke betrak-
tas såsom varande i behof af fattigvårdens bistånd.
De ega nemligen i sina krafter ett kapital, men sak-
Na endest förmåga eller tillfälle att göra det frukt-
bärande. Härtill böra de derföre förhjelpas af sta-
ten, som utan tvifvel måste tillvexa i styrka och väl-
möga i samma mån, som flertalet af dess medlem-
mar kan hålles till nyttig verksamhet. I öfverens-
stämmelse härmed har det ock uti det af styrelsen
afgifna författningsförslaget väl blifvit delegeradt ä;
kommunerna, att, hvar inom sitt område, källa med-
lemmarna deraf till ordning och arbete, men staten
förbehållet, att, åer kommunernas bemödanden i
nämnde afscende fruktlöst aflöpa. genom användan-
det af tvångsåtgärder förmå den lättjefulle eller hals-
Starrige, att på ett för honom sjelf och samhället nyt-
tigt sält använda sina krafter.
Men om det sålunda är statens rättighet att tvin-
ga den arbetsföre till nyttig verksamhet, så länge
han dertill eger krafter, så måste det ock vara sta-
tens pligt. att, sedan krafterna äro slut eller innan
sådana erhållits, lemna den orkeslöse det bistånd, han
oundgängligen behöfver och hvertill hans menskliga
natur synes honom berättiga.
Om nu, i enlighet härmed, stadgadt blefve, att den
fattiges urderhållskostnad skulle af staten bestridas
så komme, cfter mitt omdöme, de fel, som vidlåda
nu gällande författningsr, helt och hållet att försvin-
na. Derefter skulle nemligen beloppet af det bidrag,
som ifrån hvarje socken för berörde ändamål borde
lemnas, ej längre vara beroende af den tillfälliga
omständigheten, huruvida flere eiler färre orkeslöse
personer tillhörde eller tillhört socknen, utan komme
detsamma för samhällets alla medlemmar att bestäm-
mas uti ett rättvist förhållande, i likbet med de bi-
drag, som af dem lemnes till bestridande af statens
öfrige utgifter; — och skulle, såsom följd häraf, icke
heller någon socken derefter ega anledning att mot-
sätta sig en persons inflyttning af frukten, att få till
större eller mindre del bekosta dess underbåll såsom
fattighjon, somt det hinder, som i berörde afseende
nu ofta möter för en arbetsför person, att fortfara
i nyttig verksamhet, således fulikomligen undan-
Tödjas.
I öfvcrensstämmelse med dessa mina åsigter, hade.
jag derföre önsket, att den af Kongl. styrelsen före-
slagna författningens 235 kunde hafva erhållit föl-
jande lydelse:
Mom. 1. Med det undantag, nästa 8 innehåller,
bör hvar och en, som i anseende till mindre fram-
framskriden eller hög älder. eller obotlig sjukdom är
oförmögen att sig sitt oundgänliga lifsuppehälle för-
skaffa, cerest ingen finnes, som är villig eller pligtig,
att detsamma bekosta, åtnjuta nödig vård och un-
derhåll, antingen vid för sådant ändamål inrättad
allmän anstalt, eller ock i den socken, den fattige
tillhör; börande i sistnämnde fall socknen af allmän-
na medel erhålla ersättning för underhål!skostnaden
till det belopp, som Kongl. Maj:ts Befallningshafvan-
de pröfvar skäligt, dock ej öfverstigande 00 Räår för
en person om året.
Mom. 2. Uti protokollet, som innehåller Kongl.
M:ts Befallningshafvandes beslut, angående den fattiges
rättighet, att på allmän bekostnad njuta underhåll
och vård, böra ordagrannt intagas de läkare- och
prestattester, som ligga till grund för beslutet, och
hvilka attester skola vara uppställde i enlighet med
derför hestämda formulär. så fullständige, att af dem