FÅNGVÅRDSSTYRELSENS UTLÅTANDE.
Vid detta utlåtande har kansliledamoten i be-
mälde styrelse, herr R. T. Cederschiöld, afgifvit
följande reservation?
Ehuruväl jag lika med Kongl. styrelsen tror, att
fängelse, användt såsom aga, skulle på de fleste per-
soner utöfva en vida fördelaktigare verkan. än den
kroppsliga egan, kan jag dock ej instämma uti
den del af det underdåniga förslagets 7 8 hvar-
igenom sockennämnden skuile blifva berättigad, att
säsom husaga använda fängelse. Då friheten utan
tvifvel är en af menniskans heligaste rättigheter, sy-
nes äfven lagen böra lemna henae ett säkert skydd
emot densammas våldförande. Detta skydd skulle
dock ti!l en stor del försvinna, om det underdåniga
förslaget i nämnde del blefve till efterrättelse fast-
ställdt, hvilket likväl, efter roitt omdöme, ej kan ske,
med mindre, än att förändring eger rum, så väl uti
Missgerningsbalkens 0 kap. 7 , sådan den lyder
uti Kongl. förordningen den 20 Januari 1779 enligt
hvilken ingen må af enskild person häktas utan up-
penbar migssgerning, som ock i Regerirgs ormens 46
S, enligt hvilken en hvar är tillförsäkrad, ej a!!enast
personlig frihet, utan äfven att varda dömd endast
af den domstol, hvarunder han rätteligen hörer och
lyder.
Uti underdånig skrifvelse af d. 23 December näst-
lidet år har Kongl. styrelsen såsom ett mede! att
förekomma rymningar ifrån kronoarbertkorpsens fäst-
ningsklass föreslagit, att arbetstiden för hv:rje karl,
som derifrån rymmer, skulle varda med sex månader
förlängd. Ifrån berörde förslag var jag i så måtto
skiljaktig, att jag ansåg den rymde, i afseende på
tiden för frihetens återvinnande, böra försättas i
samma tillstånd, som det, hvaruti han före anställ-
ningen vid korpsen sig befann; och kan jag, i enlig-
het med denna min åsigt, icke eller nu instämma
uti det i 15 8 5 mom. framstälde försieg at den
ådömde arbetstiden, då rymning sker, skall förlängas,
med 3:ne månader, om den rymde var domå till ar-
bete vid länets arbetshus, och med sex månader, om
ban var dömd till allmänt arbete.
Denna straffpåföld skulle efter min öfvertygelse
ej vara rättvis, emedan den blefve mycket sträng för
den minst vanartige, men lindrigare i samma mån,
som den rymde ådagalagt sig vara i högre grad våd
lig för allmänna säkerheten. j
Den ådömde arbetstiden skulle nemligen för rym:
ning blifva förlängd för den minst vanartige, eller
den som vore dömd endest till 2:ne månaders arbete
vid länets srbetshus, med 450 procent; för den mera
vanartige eiler den, som vore dömd till e:t års ar-
bete vid sådant arbetshus, med 23 procent; för den
i högre grad vådlige, eller den som vore dömd till
3:ne års allmänt arbete, med 46 , procent, samt för
den, som ådagalagt sig vara för allmänna säkerheten
mest vådlig, eller den till 4 års allmänt arbete dömde
endast med 12 !V, procent.
Då begäret efter friheten är oskiljaktigt ifrån
menskliga naturen, synes det ej eller räusenligt
kunna såsom straffvärdt betrektas, att den, som blif-
vit friheten beröfvad, begagnar det tillfälle, som der-
till sig yppar, för att återvinna densamma. Men då
omtankan för allmänna säkerhetens upprättbällande
fordrar vidtagande af nödige försigtighetsmätt till
förekommande deraf, alt sådane personer, som, der-
före, att de visat sig vara för densamma vådlige,
blifvit friheten beröfvade och dömde till arbete på
bestämd tid, ej må, innan det med tvångsarbetet
åsyftade ändamäl i stadgad ordning blifvit uppnådt,
kunna åter förskaffa sig fribeten; och då sådant ej
kan, utan högst betydliga kostnader, förekommas en-
samt genom noggranna bevakningsanstalter, så har
jag ansett säkraste medlet, ait underlätta bevaknin-
gens hemödanden i nämnde afseende vara, att, för
rymning, bestämma en sådan påföljd, att den till
arbete dömde sjelf må finna med sin egen fördel most
förenligt, att afhålla sig ifrån nämnde försee!se emot
den stadgade ordningen; och har jag trott , sås
som en påföljd, verkande till berörde ändamäl, böra
föreslå, att rymmaren ej skulle få beräkna sig till
godo den del af gen ådömda arbetstiden, som före
rymningen redan vore afijenad, utan, efter det han
blefve ertappad, ånyo påbörja det ådömda arbetet.
Om emot detta förslag skulle anmärkas, att denna
påföljd vore för lindrig, derest rymmaren nyligen
blifvit insatt i tvångsarbetet, men för Sträng, derest
han varit der längre tid anställd, så får jag dertill
svara, att den till tvångsarbete dömdes förseelse, att
emot stadgad ordning söka återvinna friheten efter
mitt omdöme är mindre, i samma mån han kortare
tid varit i tillfälle, att inhemta kännedom om de
fördelar, som den ordentlige och arbetsamme har att
påräkna, men större i samma mån han längre tid
varit vid arbetsanstalten, cnär han då ej allenast
borde hafva inhemtat en fullständigare kännedom i
berörde afseende, utan äfven visste, att han inom en
kortare tid vore berättigad, att på lagligt sätt åter-
vinna friheten.
Denna påföljd skulle derföre, efter mitt omdöme,
ej blifva orättvis emot någon, utan drabba alla lika
med afseende på den ställning, hvaruti de sig befun-
no då rymningen verkställdes; och kunde ej betrak-
tas såsom ett straff, om det stadgades, att arbetsti-
den, som för hvar och en, iemlikt författningens fö-
reskrift, bestämdes till den längd, som för den van-
artiges återförande till ordning och nyttig verksam-
het ansägs erforderlig, ej fick genom rymning afbry-
tas, så vida den dömde efter den bestämda tidens
slut ville komma i åtnjutande af frihetens återvin-
nanda