ten ur hans händer i mätressernas och ur dessa:
i slafvarnas. Det är qvinnornas och lakejerna:
regering.
— När konungen gör sig till herde, sade han
under Ludvig den sextondes tid, vill herden vara
konung — och Gud vet hvart detta skall föra,
tillade han med dyster ton, i det han, på sit!
vis, försänkte sig i betraktelser öfver framtiden
Glansen af ett aristokratiskt namn, den kon-
sulariska myndighet, hvarmed ban var. beklädd,
samt värdigheten af Syndicusj hvarföre han hade
att tacka sin höga ålder, ställde naturligtvis miar-
kis de La Fare i spetsen för all adel i Provence;
men det var hos erkebiskopen i Aix, der han
tillbringade alla åftnår, hvarest alla mått och steg
angående Mirabeaus uteslutånde, hemligen afband-
lades. Den förste konsuln kände icke annat än
den ärliga och öppna sidan af de anfall, som rig-
tades mot hans fiende. Det var bonom, ovetan-
de som alla slags: bemliga. knep utöfvades och
en möngd nedriga planer utfördes, hvilkas trådar
höllos af prelaten och andra konsuler.
Markis de La Fare visade en nästan:formell
artighet mot sina likar, men dref föraktet för de
ringare klasserna ända till egoism. Således hände
sig, att under det adeln yfvades öfver att hafva
honom till öfverhufvud, egnade folket. honom sin
djupaste afsky — och folket hade rätt; ty en dag,
då det arma, uthungrade folket med höga rop
begärde nedsättning på brödtaxan, emedan de ej
hade råd att köpa så dyrt bröd, gick markis de
La Fare, stadens förste konsul, ända derhän i
grymhet och menniskoförakt, att svara de fattige
med dessa afskyvärda ord:
— Bröd! ... edra kanaljer!... J behöfven
ingenting annat än hästgödsel.)
Högtidlig, af vana oböjlig, af stolthet, afvek
markisen sällan eller aldrig från sin dubbla ka-
rakter af konsul och gubbe; men när hans bru-
AVE a ST RE