ten ur hans händer i mätressernas och ur dessa: i slafvarnas. Det är qvinnornas och lakejerna: regering. — När konungen gör sig till herde, sade han under Ludvig den sextondes tid, vill herden vara konung — och Gud vet hvart detta skall föra, tillade han med dyster ton, i det han, på sit! vis, försänkte sig i betraktelser öfver framtiden Glansen af ett aristokratiskt namn, den konsulariska myndighet, hvarmed ban var. beklädd, samt värdigheten af Syndicusj hvarföre han hade att tacka sin höga ålder, ställde naturligtvis miarkis de La Fare i spetsen för all adel i Provence; men det var hos erkebiskopen i Aix, der han tillbringade alla åftnår, hvarest alla mått och steg angående Mirabeaus uteslutånde, hemligen afbandlades. Den förste konsuln kände icke annat än den ärliga och öppna sidan af de anfall, som rigtades mot hans fiende. Det var bonom, ovetande som alla slags: bemliga. knep utöfvades och en möngd nedriga planer utfördes, hvilkas trådar höllos af prelaten och andra konsuler. Markis de La Fare visade en nästan:formell artighet mot sina likar, men dref föraktet för de ringare klasserna ända till egoism. Således hände sig, att under det adeln yfvades öfver att hafva honom till öfverhufvud, egnade folket. honom sin djupaste afsky — och folket hade rätt; ty en dag, då det arma, uthungrade folket med höga rop begärde nedsättning på brödtaxan, emedan de ej hade råd att köpa så dyrt bröd, gick markis de La Fare, stadens förste konsul, ända derhän i grymhet och menniskoförakt, att svara de fattige med dessa afskyvärda ord: — Bröd! ... edra kanaljer!... J behöfven ingenting annat än hästgödsel.) Högtidlig, af vana oböjlig, af stolthet, afvek markisen sällan eller aldrig från sin dubbla karakter af konsul och gubbe; men när hans bruAVE a ST RE