al sitt embete, rent af på fri hand, efter någon li
ten vånda kommit fram med ett tal, som sedan, till
lika med alla symptomerna af skott, hurrarop m.m
fått en plats i Statstidningen. Dessa förtjusnings
paroxysmer voro då så reguliära, att man icke alle
nast kunde på förband beräkna tiden för skälfvan
under talets skrifvande, utan äfven timman och stun
den för sjelfya kalasfebern och för krisis, skålen, d
det glädjedrypande talet framsades — hvarefter all
kom i sin gamla gång och vederbörande i sina åt
häfvor åter blefvo menniskomen like.
Nu är förhållandet annorlunda, och detta gifver be
lackaren rum att tro, det dessa herrar der och hva
kommit ur sin magnetiska rapport t till Konungen oci
att de på den 4 Juli ej hafva några känningar a
den glädje och belåtenhet, som nu genomströmma
folket, helst man i annat fall ej behöfde kronofogde
rapporter för att få reda på samma belåtenhet.
Det är ej möjligt annat, än att herrar landshöf
dingar och andra chefer, som från gammalt ansett si:
böra fira Konungens födels2dag, icke äfven nu ön
skat att kunna göra det värdigt det höga föremålet
ty det är rent af omöjligt, att de velat uttrycka nå
gon sin opinion med sin tystnad, emedan de väl veta
att den i det hela betyder rätt och jemnt intet, cnä
Konungen kan skapa så många landshöfdingar har
vill och äfven förklara dem förlustige sitt förtroend:
när han vill. Det är ju en helig lära, att det ä:
Konungen allena som styr riket; att den, som klan.
drar eller underlåter beröma en regeringsåtgärd, öl
en fiende till Konungens person, eller missminna vi
oss om de principer, som för omkring ett år sedan
predikades i vissa beskyddade tidningar — nå väl,
hvad är då orsaken till att vederbörande icke på
Oscar I:s födelsedag ansågo sig kunna begagna tillfäl-
let till lika mycken vördnads- och tillgifvenhetsbe-
tygelse, som på Carl XIV:s namnsdag.
Vi tvifla visst icke på vederbörandes goda vilja,
och att herrar landshöfdingar, både de som dragits
med pliten och med fliten för sin plats, äro intagne
af kärlek och vördnad för Konungen; lika litet tvifla
vi på att de gerna velat tillställa en fest på hans
födelsedag, om ej annat, för att ej gå från en gam-
mal vana; icke heller kunna vi finna någon orsak
till underlåtenheten uti ovanligt höga priser på mat-
varor och vin eller på krut; och lika litet förmoda
vi, att man kunnat få ondt om gäster, helst folket
sjelf i allmänhet röjt ett förut ej spordt begär att
tillställa glädjefester, utan måste (naturligtvis veder-
börandes husliga ekonomi och beqvämlighet oförkränkt)
söka en annan orsak, hvarföre man så allmänt låtit
bli att officiellt fira d. 4 Juli, och åtnöjt sig med
kammarspisning, uteslutande hvarje annan skål än
soppskålen. Denna orsak finna vi uti sjelfva nöd-
vändigheten af att hålia tal; man kunde naturligtvis
ej nu vända på fjerdingen och börja medNapoleons
jernspira och Buropas förtryck,, slaget vid Denne-
wits m. m., utan mäste börja tala om annat, och
specielt om flere i vår egen statsorganism ingripande
ätgärder. Man kan således hoppas, att det nog tar
upp sig med tiden, och imedlertid får folket sjelf till-
ställa sina hyllnings- och glädjefester, med risk att få
en smula gnabb i tidningarne som efterrätt. När
Konung Oscar ännu några år hållit spiran öfver
Svea land, är det sannolikt, att vederbörande små-
ningom få sina koncepter i ordning och andans gåf-
vor komma uti flytning —. och då fä vi höra och
läsa tal i bela Juli månad. Och detta är nära nog
allt hvad man kan säga om den saken.
Ute —-—r- ARE EAA