lemningar.
NNK
— Aftonbladets musikreferent, herr —u—
har begärt rum i tidningen för följande:
Dagligt Allehandas omdöme år 1838 om her:
Lindblads kompositioner. (Se Dagl. Aileh. för d 2
S och 40 Aug. nämade år.) Denna uppsats är dela
i 3 artiklar och har till öfverskrift:
Hr Lindblads svenska visor och nyare sånger )
Uti första artikeln heter det, att herr Lindblad ä:
ojemn i sina kompositioner; hvad han i det ena ö
gonblicket bygger upp, rifver hsn ned i det andra
Vidare säges, att hv L. söker imitera Beetboveh, äf.
vensom det berättas. att han i Geijers sällskap gjor:
jen lysande början på sin artistiska båna. Härpå föl
tjer en refiexion öfver våra artisters mindre lyckliga
ekonomiska ställning i allmänhet. .
Den andra artikeln innehåller en sträng recension
öfver texten till Atterboms Svenska visor.
Den tredje artikeln lyder som följer:
Musiken i de Svenska Visorne har nästan öf-
verallt samma karakter. Visorne hafva alla tycke af
hvarandra, som fruntimmersansigtena i Konst- och
bNyhets-magazinet. Vis gen gå somliga i dur och
ndra i moll — men hvad Hr Lindblads komposi-
tioner i allmänhet beträffar, så har msn verkeligen
Svärt att urskilja hvilkendera tonarten som uti dem
spelar hufvudrolen. ty der är en så ständig vexling
af dur och moilltreklanger, att grundfärgen blir öf-
versmetad. Derför skiljer sig en komposition af Hr
Lindblad ifrån en t.ex. af Weber, som ett stycke
kattun från det biå himlahvaltvet. Fruntimmer
tycka mycket om kattun — de tycka också mycket
om Hr Lindblads kompositioner. Ett stycke kattun
vet hvarje piga att värdera — himlahvalfvet — nå
ja, kunde det mätas upp med aln, och säljas för
någorlunda b:lligt pris, så kanske skulle det duga
rätt bra till klädning. Men azurn är, åtminstone
för ögonblicket, icke någon modefärg — deremot
ligga Hr Lindblads sånger nu på alla klavår.
Men apropos af moder. Den menskliga uppfin-
ningsförmägan måtte i afseende pä dem vara gan-
ska inskränkt, emedan man ständigt ser hur gamla
moder äter tagas upp. Så har Hr L. gjort i sina
pvisor. Han har i dem börjat återinföra cen stän-
iigt rörlig bas. Sådant brukades i den goda gamlan
atiden. Det torde icke vara många som känna till
en viss Hr Jonsson, den der lefde under Konung
Adolf Fredriks tid, och till hvars Drottning han de-
dicerade en samling af honom komponerade visor.
De linka också fram så dör på en ständigt rörlig
bas. En komposition som hvilar på en sådan bas
pförekommer mig alldeles som en person som går på
stylior. Han kan icke stanna, utan om han vill det.
,så måste styltorno likafullt vara i en jemn rörelse.
Om att klifva på styltor det sålunda är den natur-
pligaste gångmethoden, så är äfven den ständigt rör-
liga basen den naturligaste bas. Det torde emed-
lertid finnas en och annan som gör sig ett annor-
p!u:da beskaffadt begrepp om ordet bas.
(Härefter följer en speciel kritik öfver de utgifna
sångerna, hvilken utrymmet ej tillåter oss att intaga.
Slutligen heter det:)
Vill man emedlertid hafva ett centraliseradt om-
döme öfver arten af Hr L:s musikaliska foster i all-
mänhet, sådan den är af oss uppfattad, så är det:
patt i dem salsen ej är ren, att rylkm oftast sak-
pnas, alt melodien på många ställen är bunden af
sharmonien, att modulationerna äro kantiga och
tvära, och att, så vida man ej tager molnet för Juno,
man ej ertappar någon originalitet.
Sådant var Dagligt Allehandas otadöme öfver herr
Lindblad som kompositör, under en tid, då hans po-
jularitet redan vunnit stadga, och större verk af ho-
rom, såsom operan Frondörerna, och sinfonien, re-
lan varit offentligen gifne. Sju år sednare föranstal-
ar samma tidning deremot en fullständig apoteos
ill herr Lindblads ä och förklarar tillika de kri-
ici, som af sitt kall funnit sig befogade alt anmär-
ca några i herr Lindblads sednaste arbete förekom-
nande brister, för o yntar, oförskämdan, okun-
igan, Moförsigtigan, otympligar, oefterrällligan, O-
jeipliga, inbilska, obskura, förargligan och
korkade — my , okritikaster och medelmåt-
or, som skifte spärra upp och sloka ned öro-
en,, fastna i pets, och, i förenämnde egenskap
f myggor, ,ihjolslås dussintals, af hr xi Bagl. Al-
ehanda. För Sgt äro enligt Allehandas tan-
a, behätade med kaoti tankeförmåga, pförvir-
ade begrepp, aund samt hvarjehanda personliga
vagheters, — (Aila dessa sinnrika uttryck finnas i
uUlehandas artiklar rörande herr Lindblads sednaste
ånger.) ;
Det är omöjligt, att en och samma tidning kan
ttala till den grad stridiga åsigter af et och sam-l:
ia ämne, utan att i det ena feilet ha bestämdt orätt.
rågan biir således, hvad omdömet öfver herr Lind-
lads kompositioner viakommer, naturligtvis denna:!s
ar Allehanda ljugit 2838 oller 4845? I
—
Dessa artiklar uppgifvas visserligen vara insände:
men sakna signatur eiler namnteckning, och då lv
Alleh, Red. dessutom icke reserverat sig mot de-j:
ras innehåll, så måste min antaga, att Redm in-!c