ears nr SE
XX
omhägnad plats, som beskuggades af parkens ekar,
så att det föreföll ganska osannolikt och obegrip-
ligt, huruledes djuret skulle kunna möta oss på
torget. Imedlertid, för att komma hexan på
skam och förhindra alla skälmstycken, skickade
kurfursten genast ett bud med befallning, att
rådjuret straxt skulle slagtas och tillredas för
nästa dags taffel. Derpå vände han sig till qvin-
nan, som hört hans befallning, och frågade: Nå-
väl, hvad spår du 0ss? — Qvinnan betraktade
hans hand och sade: Hell min furste och herre!
Din nåd skall länge regara; länge skall det hus
bestå, hvarifrån du härstammar. Dina efterkom-
mande skola blifva stora och herrliga framför alla
furstar och herrar i verlden.
Tankfull betraktade henne kurfursten, vände
sig derpå till mig och yttrade halfhögt, att det
nästan gjorde honom ondt att hafva afsändt ett
bud, för att göra spådomen till intet. Och un-
der det nu ett regn af penningar från alla fur-
stens riddare föll i hennes sköte, frågade han, i
det han sjel! gaf henne ett guldmynt, om det
hon hade ait förkunna mig klingade likaså väl.
— Qvinnan öppnade först ett skrin, nedlade deri
Ppenningarne, hvar och en efter sort och stämpel
i sin fack, och slöt den derpå igen; höll så han-
den öfver ögonen, såsom Om solens sken bländade
henne. och betraktade mig. Jag återtog frågan
och framräckte min hand, under det jag på skämt
sade till kurfursten: Det synes ej, som om hon
bade något godt att förkunna mig! — Då grep
hon sin krycka, reste sig långsamt upp från pal-
len, böjde sig hemlighetsfullt fram emot mig
och med handen för munnen hviskade hon i mit!
öra ett tydligt: Nej! —; Såå? sade jag förvirrac