1icelS oOlverlagsna meat, IOr NVIKCIH IOIKGL HHeStv buga sig som för en gudomlighet och villigt framräcka sin hyllningsgärd. Knappast sedd och hördo — heter det vidare — v,ännu ej uppfattad och anatomiserad af Rhenstrandens konstdomare och konstkännare, var snilleblixten nog för at: tända allt; och döfvande jubelrop genombäfvade genast den i konstens tempelsalar sammanhopade skaran. Var det väl ensamt denna ljufva och dock så kraftiga röst, mäktig af alla sångens finaste skiftningar, som så underbart grep : Var det ensamt denna fulländade in i :strupfördighet, för hvilken de svåraste och djerfvaste tonföljder halkade fram, än som en tynande luftlägt, än med strömfallets makt, men öfveralit I samma genomskinliga renhet? Var det den heundransvärda tonträffningen, säker, äfven . språng; eller var det den konstfärdighet, som lät alla dessa fullkomligheter framträda på det mest otvungna och naturliga sätt, utan anspråksfull eller mödosamt tillkämpad öfverdrift, men så, att man tyckte den eller den passagen aildeles icke kunna sjungas riktigt, på annal vis? Var det det välljudande dialektfria språket, som gaf åt hvar stafvelse sin rätt, och det fastän Jenny Lind ännu för ett år sedan icke kunde tala detta språk? Var det den af dessa ! ;eter uppburna och derigenom dubbelt grpnde deklamationen, eller den ledighet, hvarmed denna röst förmår, att efter de mest olikartade sinnesrörelser, antaga de mest skiljaktiga tonfärger? Eller var det slutligen denna underbar: mimiska och plastiska förmåga, hvilken, äfven oberoende af sångens trolleri, skulle ställa konstnärinnan bland de mest fulländade skådespelerskor? ... Man kan ej besvara dessa frågor; iv ingen af alla de herrliga gåfvorna öfverväger de öfriga; och om man än medgilver att den ena eller andra teatersångerskan står jemnhögt medl Jenny Lind i den ena eller andra af hennes egenskaper, så ligger det egentligen i den förut okända föreningen af dem alla, som hon sväfvar högt öfver mängden af sina konstfränder. Och hvad som sätter kronan på alltsammans, är tjusningen af den rena oskuld, som omsväivar detta 1: nde väsen, som beledsagar hvarje steg, hvarjs ställning, hvarje armrörelse af Jenny Lind, och s ie imponera på den råaste folkmassa, men m ; dubbelt mått hänföra en för konstens företeelser finkänslig och högt bildad publik. Författaren till dessa enthusiastiska utgjutelser omförimnäler dem såsom de sammanställda omdömena af fiera konstdomare, i ett förtroligt aftonsällskap mna afton, då mill Lind första gången hade uppträdt som Norma på Kölns teater. För taflans fullständighet må här tilläggas ett sammandrag af en annan uppsats, i Kölns tidning, efter representationen äfven af Friskytten: ,Hvem har ej i sin barndom lyssnat med from. het pi de gamla sagorna om tonernas hemlighetsfuila makt, om sångens underbara verkningar: huru den lugnar alla vilda passioner, botar eller br 7 i förgätenhet alla lidanden, och täm-j jer till ödmjukhet de råaste sinnen? Hvad som likväl hittills blott för oss varit en ibland digtens sköna bilder, känna vi förvandladt till en ny, när Svenskan Jenny Lind med sin sång drager den magiska kretsen omkring oss. Det är ingon! stani som här utöfvar detta mystiska ie ty sångerskan strålar ej i den glans af utom ordentlig skönhet, hvars anblick förvirrar åskådaren till glömska af allt annat; ej heller griper oss hennes röst med någon oerhörd styrka, elter med en konstfärdigbet, som man beundrar, de att den är så konstfull. Nej, intet af all men i hennes toner och spel utvecklar sis en lugn, diup och mäktigt hänförande siölskroft, som fattar åhörarnes och åskådarnes ia, med en hemlighetsfull sympathbi, hvars verkningssätt man känner utan att kunna förklara. Huru ofta ha vi ej hört och beundrat Norma a elier Asatha, föredragna af utmärkta sånen så hänfört oss har ännu ingen; l: to ska vakade, ha vi ännu icke nedböjt oss nas allmakt. Häpen, med återhållen anför ton dedrägt, lyssnar publiken; den ryckes bort af dessa I. tjusade och tjusande tontöljder; ty i de ögon-li blick då singerskan helt och hållet öfverlåter sig, åt sin ingivelse, tycks en högre ande leda henne lj; och skänka lif åt hvad tonskalden sjelf blott drömt li i den skap nde hänförelsens stunder. — Villeli ( e ( J vi frarabålla enstaka momenter af hvad vi redan erfarit, så skulle vi förstöra intrycket deraf; tyl här herrskade konstens högsta jemnvigt i allt; ingenstädes :s någonting sökt, för att åstadkomma nåcon särskild, utom det öfriga framstigande verkan. Detta gäller lika mycket för Norma som för Agatha. I dubbelt mått ha vi lärt att vörda Weber, sedan vi hört Jenny Lind skänka hans : toner denna obeskrifliga tjusning. Om vanliga bifallsbetygelser kan här ej bli fråga; hvad betyda ! här frar S LÅ ropningar, kransar och blommor? Det vore löjligt att vilja framhålla de ojemnförliga skönheterna i hennes sång, då hvarje theori måste förstummas vid en dylik företeelse. MHennes sång är själens högsta och renaste uttryck; derföre måste den fängsla hvar och en: derföre står hon, bland alla sångerskor, åt hvilka Europa hitti!ls skänkt sin hyllning, såsom i sitt konstslag — den enda. W-.n MH (Insändt.) Bland de förslag som blifvit gjorde om anläggning af ett nati snalmuseum i Hurelegården, innefattade