var karlen, som skulle öfverbringa brefvet, plågad
af fallandesjukan och råkade just få ett anfall
deraf i en by, nära Dresden. Derunder upp-
täcktes brefvet och lemnades genast till slotts-
höfvitsmannen på Gubernium. Denne bar det på
ögonblicket till kurfursten och mente nu, att till-
räckligt vittnesbörd funnes emot Kohlhaas. Kur-
fursten åter påstod, att detta icke kunde fälla
bonom, helst det vore bevisligt, att han förut
icke stått i förbindelse med Nagelschmidt. För
att således pröfva Koblhaas, beslöts att samme
man skulle lemna honom brefvet, såsom om in-
genting under tiden händt. Härtill förmåddes
denne lätt. Man gaf honom en korg med kräftor,
och under förevändning att sälja dessa, erhöll
han tillträde i buset samt öfverlemnade i hem-
lighet brefvet till Kohlhaas. Denne läste det upp-
märksamt, under det barnen lekte med kräftorna,
hvarefter han, med en tungsint och bedröfvad
blick, stirrade på karlens välbekanta ansigte och
bad honom återkomma efter en timmas tid för
att hämta svaret. Fan kom och erhöll svar af
det innehåll, att Kohlhaas antog förslaget. Nagel-
schmidt skulle till Neustadt vid Dresden sända
en vagn med tvenne hästar, för honom och hars
fem barn, samt dessutom några beväpnade kar-
lar, för att hje!pa honom genom vakten, ifall den
ej lät besticka sig. Vidare fordrade han tjugu
guldkronor till resekostnadernas bestridande. Na-
gelschmidt skulle dock icke sjelf medfölja, utan
stanna hos bandet. — Koblhaas afsigt var att
med sina fem barn flykta till Hamburg, och der-
ifrån till Levanten, Ostindien eller något annat
ställe, der den blåa himlen hvälfde sig öfver elt
folk, som han ej kände. Ty någon ersättning för
hästarna åstundade icke numera hans af bekym-
mer och motgångar nedtryckta själ.