var karlen, som skulle öfverbringa brefvet, plågad af fallandesjukan och råkade just få ett anfall deraf i en by, nära Dresden. Derunder upptäcktes brefvet och lemnades genast till slottshöfvitsmannen på Gubernium. Denne bar det på ögonblicket till kurfursten och mente nu, att tillräckligt vittnesbörd funnes emot Kohlhaas. Kurfursten åter påstod, att detta icke kunde fälla bonom, helst det vore bevisligt, att han förut icke stått i förbindelse med Nagelschmidt. För att således pröfva Koblhaas, beslöts att samme man skulle lemna honom brefvet, såsom om ingenting under tiden händt. Härtill förmåddes denne lätt. Man gaf honom en korg med kräftor, och under förevändning att sälja dessa, erhöll han tillträde i buset samt öfverlemnade i hemlighet brefvet till Kohlhaas. Denne läste det uppmärksamt, under det barnen lekte med kräftorna, hvarefter han, med en tungsint och bedröfvad blick, stirrade på karlens välbekanta ansigte och bad honom återkomma efter en timmas tid för att hämta svaret. Fan kom och erhöll svar af det innehåll, att Kohlhaas antog förslaget. Nagelschmidt skulle till Neustadt vid Dresden sända en vagn med tvenne hästar, för honom och hars fem barn, samt dessutom några beväpnade karlar, för att hje!pa honom genom vakten, ifall den ej lät besticka sig. Vidare fordrade han tjugu guldkronor till resekostnadernas bestridande. Nagelschmidt skulle dock icke sjelf medfölja, utan stanna hos bandet. — Koblhaas afsigt var att med sina fem barn flykta till Hamburg, och derifrån till Levanten, Ostindien eller något annat ställe, der den blåa himlen hvälfde sig öfver elt folk, som han ej kände. Ty någon ersättning för hästarna åstundade icke numera hans af bekymmer och motgångar nedtryckta själ.