för rätt, ty jag har hört, att han redan samla en här, hvarmed han ämnar fånga dig på slotte Lätzen; likväl skall, som jag sagt dig, mitt be mödande ej fela. — Och dermed stod han upr för att låta honom gå. Kohlhaas mente, att han förbön vore tillräcklig att lugna honom i dett hänseende, hvarefter Luther till afsked helsad honom med en rörelse af handen. Men nu föl Kohlhaas plötsligt på knä för honom och sade att han ännu hade en bön på bhjertat. Undei dessa krigiska tider hade han nemligen försum. mat att gå till Guds bord vid Pingstetiden, hvilket han eljest brukade, och frågade derföre, om han ville visa honom den ynnest att utan vidare förberedelse mottaga hans skriftermål och meddela honom den heliga Nattvarden. Luther gaf honom en egen blick och svarade efter kort betänkande: Ja, Kohlhaas, det vill jag göra. Men vår Herre, hvars lekamen du begär, förlät sina fiender. Vill du, fortfor han, under det den anIre förlägen betraktade honom, likaledes förlåta junkern, som förnärmat dig? Vill du gå till Tronkenburg, hemta dina hästar och med dem rida hem till Kohlbaasenbräck? Huru? högärevörlige berre, sade Kohlhaas rodnande och grep hans hand; vår Herre sjelf tillgaf icke alla sina fienler. Låt mig tillgifva kurfurstarne, mina båda ierrar,. borglogden, förvaltaren, herr HFlinz och Kunz, och hvem som eljest kränkt mig i denna sak; men tillåt mig, om möjligt, tvinga junkern utt återställa mina hästar i deras fordna skick. Vid dessa ord vände Luther honom ryggen, med täissröjd uppsyn, och drog på klocksträngen. Nedslagen resie sig Kohlhaas från golfvet och torkade sina ögon, under det i förstugan en famu