för rätt, ty jag har hört, att han redan samla
en här, hvarmed han ämnar fånga dig på slotte
Lätzen; likväl skall, som jag sagt dig, mitt be
mödande ej fela. — Och dermed stod han upr
för att låta honom gå. Kohlhaas mente, att han
förbön vore tillräcklig att lugna honom i dett
hänseende, hvarefter Luther till afsked helsad
honom med en rörelse af handen. Men nu föl
Kohlhaas plötsligt på knä för honom och sade
att han ännu hade en bön på bhjertat. Undei
dessa krigiska tider hade han nemligen försum.
mat att gå till Guds bord vid Pingstetiden, hvil-
ket han eljest brukade, och frågade derföre, om
han ville visa honom den ynnest att utan vidare
förberedelse mottaga hans skriftermål och med-
dela honom den heliga Nattvarden. Luther gaf
honom en egen blick och svarade efter kort be-
tänkande: Ja, Kohlhaas, det vill jag göra. Men
vår Herre, hvars lekamen du begär, förlät sina
fiender. Vill du, fortfor han, under det den an-
Ire förlägen betraktade honom, likaledes förlåta
junkern, som förnärmat dig? Vill du gå till Tron-
kenburg, hemta dina hästar och med dem rida
hem till Kohlbaasenbräck? - Huru? högärevör-
lige berre, sade Kohlhaas rodnande och grep hans
hand; vår Herre sjelf tillgaf icke alla sina fien-
ler. Låt mig tillgifva kurfurstarne, mina båda
ierrar,. borglogden, förvaltaren, herr HFlinz och
Kunz, och hvem som eljest kränkt mig i denna
sak; men tillåt mig, om möjligt, tvinga junkern
utt återställa mina hästar i deras fordna skick.
Vid dessa ord vände Luther honom ryggen, med
täissröjd uppsyn, och drog på klocksträngen.
Nedslagen resie sig Kohlhaas från golfvet och tor-
kade sina ögon, under det i förstugan en famu-