pa, som hon bar vid bältet. Med skälfvande
stämma tillade hon: Frukta Gud och begå in-
gen orättfärdighet! — Åter störtad i den otill-
fredsställda hämndens afgrund, var Kohlhaas just
i begrepp att ropa: Stick i brand! — då i det-
samma en blixstråle med förfärlig skräll slog ned
i jorden, tätt vid hans sida. Han frågade henne
nu, om hon fått hans mandat. — Så sant Gud
hjelpe mig, svarade hon, först två timmar efter
min brorssons afresa! — Förtörnad vände sig Kohl-
haas till Waldmann. Denne undskyllde sig der-
med, att han ej kunnat komma öfver Mulde,
emedan den öiverstigit sina bräddar. Som nu
tillika ett störtande slagrega alldeles utsläckte
facklorna på gården, kände Kohlhaas sin smärta
domna. Han lyftade på hatten för stiftsfrun,
vände sin häst, gaf den sporrarne, ropande: Jun-
kern är i Wittenberg! — och lemmnade klostret.
Vid nattens annalkande tog han in på ett värds-
hus vid landsvägen, der han måste rasta en dag,
för de utmattade hästarnes skull, och som han
väl insåg, att han med tio man intet kunde ut-
rätta mot en sådan stad som Wittenberg, så ut-
gaf han åter ett mandat, hvari han korteligen
omnämnde hvad som händt honom och, under
det han tillika utlofvade handpenningar och an-
dra fördelar af kriget, uppfordrade han hvarje
god kristen att göra gemensam sak med honom
mot junker Wenzel von Tronka, som var alla
kristnas allmänna fiende. I ett annat mandat
kaliade han sig en riks- och verldsfri, Gud alle-
na undergifven, herre,. Oaktadt det orimliga
häruti, fick han dock ett stort tillopp samt kom-
menderade några och trettio man, då han begaf
sig bort för att afbränna Wittenberg. Med hästar