pa, som hon bar vid bältet. Med skälfvande stämma tillade hon: Frukta Gud och begå ingen orättfärdighet! — Åter störtad i den otillfredsställda hämndens afgrund, var Kohlhaas just i begrepp att ropa: Stick i brand! — då i detsamma en blixstråle med förfärlig skräll slog ned i jorden, tätt vid hans sida. Han frågade henne nu, om hon fått hans mandat. — Så sant Gud hjelpe mig, svarade hon, först två timmar efter min brorssons afresa! — Förtörnad vände sig Kohlhaas till Waldmann. Denne undskyllde sig dermed, att han ej kunnat komma öfver Mulde, emedan den öiverstigit sina bräddar. Som nu tillika ett störtande slagrega alldeles utsläckte facklorna på gården, kände Kohlhaas sin smärta domna. Han lyftade på hatten för stiftsfrun, vände sin häst, gaf den sporrarne, ropande: Junkern är i Wittenberg! — och lemmnade klostret. Vid nattens annalkande tog han in på ett värdshus vid landsvägen, der han måste rasta en dag, för de utmattade hästarnes skull, och som han väl insåg, att han med tio man intet kunde uträtta mot en sådan stad som Wittenberg, så utgaf han åter ett mandat, hvari han korteligen omnämnde hvad som händt honom och, under det han tillika utlofvade handpenningar och andra fördelar af kriget, uppfordrade han hvarje god kristen att göra gemensam sak med honom mot junker Wenzel von Tronka, som var alla kristnas allmänna fiende. I ett annat mandat kaliade han sig en riksoch verldsfri, Gud allena undergifven, herre,. Oaktadt det orimliga häruti, fick han dock ett stort tillopp samt kommenderade några och trettio man, då han begaf sig bort för att afbränna Wittenberg. Med hästar