händelse af krig, så visar saken sig ganska allvarsan
för England. Hitintills har det varit brukligt at
betala och afskeda matroserna, så snart ett krigsskep)
ätervändt från sin kryssning, och desse, som då oft:
blefvo lösärifvare, kunde man i nödfall åter bemäk
tiga sig genom pressning. Men pressningen har ef
ter hand råkat i sådant vanrykte, att man endast
yttersta rfödfall skulle kunna begagna sig deraf, oct
äfven då endast på vissa orter, der den skulle bl
mindre gifvande än fordom, sedan kustfarten så be-
tydligen aftagit. Utom den ständigt tjenstgörande
styrkan, som utgör 30,000 man, måste England
tvärtemot andra af dess hitintills följda institutioner
besluta sig till att underhålla en vid alla tider till-
gänglig trupp matroser. Detta system har redan blif-
vit infördt i Frankrike, genom dess Inscription-
Maritime, och då de amerikanska institutionernas
demokratiska anda verka allt starkare på England,
måste man fastän med motvilja besluta sig till att
ändra det närvarande förhållandet, så vida man ej
vill bli efter de båda nyssnämnde makterna. Genom
sin Inscription-Maritime är Frankrike i stånd att
ständigt disponera ett betydligt antal matroser, och
underhålla fullständiga skeppsbesättningar till lands,
(såkallade eCquipages å terre), hvarigenom man in-
om få dagar kan låta en flotta af 12 till 16 linie-
skepp och fregatter gå till sjös; hvartill England,
med närvarande organisation, ej är i stånd. Der-
före arbetar man på att få dylika equipages å terron,
upprättade, ej genom den i England outförbara ma-
rininskriptionen, utan efter engelsk snitt och deri-
genom att man erbjuder manskapet fortfarande för-
delar. Det är en afgjord sak, att det bästa sjöfolket
ögerna träder i flottans tjenst. Orsaken som lätt in-
ses, fast engelsmännen ej vilja medgifva det, är egent-
ligen det aristokratiska högmod hvarmed de behand-
las. The Naval and Military Gazette, af den 49
April, yttra sig i korthet häröfver sålunda: Det är
rådligt att vi så mycket som möjligt sätta en gräns
för vära bästa sjömäns utvandring till Amerika,
hvilken efter vår öfvertygelse snarare härleder sig
från en moralisk orsak, än från fördelen af en hö-
gre sold i ett land, der allting är så mycket dy-
rare. — Denna moraliska orsak uppgifves väl ej
närmare, men den finnes tydligt nog antydd på an-
dra ställen, och då ett ondt af detta slag ej lätt torde
låta utrota sig ur den engelska tjensten, så måste
det för framtiden uppvägas med guld. Man vill der-
före ej allenast använda kustbevakningstjensten som
Jen plantskola för matroser ) utan äfven uppfordra
det dugligaste sjöfolket att för lifstiden förbinda sig
till kronans tjenst, hvarigenom de ej allenast kom-
ma i åtnjutande af pensioner, utan äfven af fortfa-
rande fördelar, äfven när de ej tjenstgöra. Denna
förbindelse till krigstjenst kommer ej att hindra dem
ifrån att kunna tjenstgöra på handelsfartyg, när icke
staten behöfver deras tjenst. Andamålet är, att på
så sätt försäkra sig om de bästa matroserna för sta-
tens tjenst och hafva dem tillgängliga när så påfor-
dras.
— ETT MYTERI På SJÖN. Från den åt engels-
männen afträdde ön Amoy skrifves af d. 6 sistl. Juli:
Hr Macfarlane, förande handelsbriggen Ariel, har
vid sin ankomst till denna ö inför en magistratsper-
son hr Hillier, handhafvare af polisen i hamnen, af-
gifvit en sjöförklaring, hvaraf följande inhemtas: Brig-
gen Ariel hade lemnat Amoy, medhafvande flere ki-
stor, hvilka innehöllo 100,000 piaster. Kapten Mac-
farlane, hans sekond Wilhinson, konstapeln och en
ung skeppsgosse voro de ende engelsmännen om bord.
Hela besättningen utgjordes för öfrigt af manilleser
och kineser. q
Kaptenen, som tillbragt hela natten på däck, kände
sig opasslig. Han nedgick i sin kajuta för att lägga
sig kl. 6 på morgonen.. Klockan half 9 väcktes han
af Wilkinsons röst, som med ohöflig ton sade till
honom: Kapten, stig opp på däck, gå till er post!
Hr Macfarlane, förvånad öfver dessa ord, skyndade
sig att stiga opp på däck. Dit ankommen såg han.
sin sekond och konstapeln beväpnade med ett par
pistoler. Vi vilja icke göra er något ondt, sade
Wilkinson, tvärtom vilja vi inlåta er i vår speku-
lation. Vi hafva beslutat att begagna oss af Ariel
för sjöröfveri, som är mycket ypperligt i dessa far-
vatten; ni vill kanhända icke tillsammans med oss
föra detta äfventyrliga lif; nå väl, vi föra er till
Singapore och ge er för er räkning en del af dessa
hundra tusen piaster, som finnas om bord. Allt
hvad vi begära är att ni låter oss handla som vi
vilja. Som fartyget är en snabb seglare frukta vi
icke att bli förföljda; men om vi till all olycka skola
blifva tagna kasta vi kronans pengar i hafyet och
oss efter, för att icke bli hängda.,
Mina barn, svarade kaptenen, j hafven förmod-
igen icke betänkt det hiskliga brott som ni föreslår
mig, och de fruktansvärda följderna deraf som ni
skulle lida; tro mig, slå ifrån eder denna elaka tanka
och jag lofvar att icke förråda er.
Jag väntade mig detta ert afslag, svarade Wil-
kinson ; också har min första tanka varit att krossa
ert hufvud med ett pistolskott under er sömn, men
jag har förkastat en dylik feghet; emedlertid har ni
vår hemlighet och vi kunna icke lemna vårt öde åt
ert godtycke. .
Detta -samtal fortfor länge i samma ton; konstapeln
ville nödvändigt slå kaptenen i bojor och sätta ho-
Pom i kölrummet, han hade till och med lyftat opp
keppsluckan; men på Macfarlanes löfte att gå iland
närmaste hamn der man ville aflemna honom, ar-
esterade man honom i hans egen hytt, hvarifrån s
nan borttog allt slags vapen. Macfarlanes kinesiska
etjent bragte hvarje dag lifsmedel till honom genom
tt hål på väggen. .
En dag berättade honom kinesen att manilleserna,
öga belåtna med att öfverlemna sig åt det farliga!
Jöröfvarelifvet, gjort opp eft förslag att göra uppror
mot sina nya herrar, befria kaptenen och föra ho-le
iom till Hong-Kong. Macfarlane fruktade i början!t.
lågot förräderi, men gick dock till slut in på försla-
et. Underrättad genom en signal att stunden tilll N
öretagets utförande var inne, gick han ut genom
Önstret på kajutan och lyckades att kränga sig opp
å däck, endast beväpnad med en stor köksknif,som ij,
en trogne kinesen tillställde honom.
Manilleserne, beväpnade med kanonsättare, hadejCGcs
ogit ihjäl Wilkinson; konstapeln hade undkommitZ:
em; han hade flytt till krutdurken med en yxa ilne
en ena handen och en påtänd lunta i den andra,l!
otande att sprängaå fartyget i tarten ifall Man nal
Te I RR
SS SS —-—Oö OR
-—-— MN AA - - - VA AM
400 MA
bell
a
cr
ag