såväl inbundne som oinbundne; eller om de funnos i omslag och merän tio exemplar af samma verk, skulle erlägga 4 eller 2 sch. per skålpund, eller ock, att böcker, etc., i det norska eller danska språket, biblar, psalmböcker, almanachor eller auktoriserade skolböcker skulle beläggas med dylik tull. Efter begge förslagen skulle alla andra böcker vara fria. I en påföljande sammankomst, blefvo dessa förslag afgjorda på det sätt, att Storthinget mot 24 röster, fattade följande beslut: Böcker, tryckta, a) och i det norska eller danska språket: 4) oinbundna, 4 skålp. 2 sk.; 2) då de i omslag finnas vara 410 exemplar af samma verk: häftade, 4 skålp., 2 sk., inbundne, 4 skålp., 4 sk. db) Andra — fria. Af denna korta framställning utaf det iStorthinget fattade och i Danmark så stor förargelse väckande beslutets historia, synes det, att under hela sakens behandling aldrig någon tanka varit på några anti-skandinaviska demonstrationer, utan blott på att hindra norska förläggare till att låta trycka sina norska arbeten i Danmark, 0. S. VDå dessa danska tidningar derjemte åberopa vissa, emot skandinavismen efter uppgift vigtiga artiklar i Norska Rikstidningen, såsom bevis på Norrmännens missgynnande stämning mot Danmark och ogillande af den Skandinaviska ideen, så kan ej en sådan bevisning grunda sig på annat, än en fullkomlig obekantskap med härvarande förhållanden; ty om den oefterrättlige Norske Rikstidningen, som i hela Norge har så godt som ingen annan publik än det nödtvungna, verkligen skulle vara fiendtligt stämd emot all slags Skandinavism, som går utanför halfön — något som är mig och troligen de flesta Norrmän obekant, så kan detta likväl omöjligt hafva något att betyda, i motsatts till de vittnesbörd om skandinaviska sympathier i Norge, hvilka de mest utspridda norska dagbladen, Morgonbladet, och Den Constitutionelle i den sednaste .tiden afgilvit. Det kan icke heller nekas, att man i Norge, i allmänhet med lifligt intresse följt sina resande unge landsmän och Skandinav-tåget; att man med glädje förnummit den stämning som rådde i Danmarks hufvudstad i anledning af slägtingarnes besök; och att man innerligen önskar att se besöket återgäldadt i Norges hufvudoch universitetsstad, för att med handling kunna visa, att man vet alt omfatta en id med värma om man ock icke är strax färdig att svärma för den, samt att man i vänskapligt sinnelag mot såväl Svenske som Danske bröder icke står tillbaka för någon, ehuru naturligtvis Christiania icke förmår att ådagalägga detta på ett så lysande sätt, som Nordens Athen. De hemkomna Norska Studenter äro ännu berusade af hänryckning och enthusiasm öfver den hjertliga emottagning, som de rönt och öfver den storartade och rörande karakter som utmärkte hela sammankomsten. Enthusiasm är, som man vet, smittosam. De sköna, upplyftande minnen, som en så stor del af den norska studerande ungdomen fört hem med sig från dessa oförgätliga dagar, då den Skandinaviska treenigheten firade sina triumfer, äro en borgen att Norge, då det gäller, icke kommer att skilja sin sak från det gemensamma, stora fosterlandet. Om det af danska regeringen visade välvilliga sinnelaget i afseende på besöket endast var Jlåtsadt eller om det var uppriktigt, kan man naturligtvis icke här afgöra. Åtalet emot Hr Poulsen, Helweg och Lehmann bevisar ingenting, emedan man likaså gerna kan anse det såsom en nödtvungen bitning i det sura äpplet. Att den danska regeringen i alla fall blifver illa tjenad genom denna åtgärd, inses lätt, isynnerhet om den — såsom det låter — skulle anse Lebmann såsom en farlig person. Att den gamle Stehman härigenom skulle fira en triumf på Konung Christians egen bekostnad — något som vissa berättelser sökt gilva anledning, alt antaga — det synes likväl vara temligen befängdt. Oaktadt man här hos oss icke så helt och hållet kunnat gilla Hr Lehmanns tal i ridbuset, för så vidt som han, icke nog aktande på sanningen af det gamla ordspråket: ifrån det upphöjda till det löjliga är blott ett enda steg, — gaf det en vändning, hvarigenom han, i det han uppdrog en jemförelse mellan den verldsberömda församlingen i bollhuset i Versailles och den glada ungdomsfesten i ridhuset i Köpenhamn, på visst sätt lockade de unge, hvilka dessutom glödde af franska viner och skandinavisk ifver, att afligga bestämda löften, som blott män kunna gifva och män hålla, medför detta ingalunda den följd, att vi skulle känna någon lust hos oss att se hans högra hand afhuggen och jemte hans vackra hufvud satt på en påle. Vi tro tvärtom, att domstolarne i närvarande fall skulle komma regeringen till hjelp med en till pekuniär -uppoffring inskränkt dom, då äfven landsförvisning eller affärdande till Christians-ö sannolikt äfven skulle förorsaka danska regeringen mera bryderi än den troligen kan tåla. Men nu nog om skandinavismen för det första. Den saken har likaså långa utsigter, som en underlöjtnant, utan lön, och det blifver tid nog att återkomma på detta ämne. STOCK TO LI. De i dag ankomna utländska posterna medförde tidningar från Paris och TFandon af den 42 samt