KORRESPONDENS-ARTIKEL
Berlin, i Augusti 1845. Efter afsändandet af
mitt sednaste bref hafva flera för vårt tillstånd
vigtiga händelser inträffat, bland hvilka grefve
von Arnims utträdande ur statstjensten väl långt
för detta lärer vara kändt genom tidningarne.
Hr von Arnim har icke lingre kunnat qvarhål-
las. Man hade mottagit hans afskedsansökning,
men önskade dock att han måtte blifva qvar tills
Landtdagsbeskeden hunnit utfärdas; men efter en
audiens, som denne minister hade hos Konungen,
på Sans-souci, öfverlemnade han oförmodadt sin
portfölj åt sina kolleger och for till sina gods.
Man nödgades derföre provisoriskt anförtro den
åt skattministern (Minister des Schatzes) Hr von
Bodelschwing, sedan man förgäfves sökt förmå
finansministern v. Flottwell att öfvertaga den.
Han, så väl som öfverpresidenien von Wedell i
Schlesien och Hr v. Bötteher i Königsberg, voro
försigtiga nog att undanbedja sig det vådliga be-
styret, vid hvilket H:rne Rochows och Arnims
öde hotande stod dem för ögonen och antydde
hvad de sjelfva hade att vänta, i fall styrelse-
systemet icke ändrades, men hvarpå man allde-
les icke vill ingå, under det att likväl allmänna
rösten, från hvarje håll, högt förklarar, att någon
styrelse på det vanliga viset icke kan fortsättas.
Förhållandet är också i sjelfva verket det, att
den insigtsfullare delen af statens högsta embets-
mannapersonal småningom öfvertygat sig om att
vår polis- och byråstat, sådan som den för när-
varande existerar, är lossnad i alla fogar och icke
länge håller ihop. Man vill derföre ej låna sig
till verktyg och täckmantel längre, eller belasta
sig med nationens hat; ej heller låta såsom för-
brukad bortkasta sig, för att lemna plats åt nå-
gon ny sådan organ. Hr Flottwell framställde
vilkor, som icke blefvo antagna; detsamma gjorde
äfven de andra kandidaterna: och svårligen torde
man upptäcka den man, som visar sig benägen
att blindt foga sig efter hofvets önskningar och
med kraftfull konseqvens träda upp till strids
emot tidens anspråk. Och äfven till en sådan kon-
seqvens saknas utrymme här, emedan ministrarne
blott och bart äro verkställare, saknande all sjelf-
ständig röst vid rådslagen. Kabinettsorder be-
stämma ofta hvad som skall ske: konungens för-
trogne — männen af kamarillan — som utgöra
monarkens aftonsocietå, göra sitt inflytande gäl-
lande i alla rigtningar, och ministrarne se sig
nödsakade att verkställa åtgärder, för hvilka väl
ansvaret inför allmänna tänkesättet drabbar dem,
men hvari de ej sjelfva ha ringaste del. Så vet
man t. ex. med visshet, att de Badenska repre-
sentanterna von Itzsteins och Heckers förvisning
kom från kabinettet, och ålades von Arnim, som
fåfängt gjorde föreställningar deremot och vid af-
slaget ärligt begärde sitt entledigande. Man vet
att Arne von Thiele, Bodelsehwing, Savigny, Stol-
berg, Gerlacharne, Voss och flera andra utgöra
stöden för religionshyckleriet och den öfriga be-
klagansvärda rigtningen, som alstrar så mycket
emESENAE TEST TSSE SO SNES KENSSNE ENSESVKTDY Vero