troget vid hvad som en gång blifvit erkändt såsom förträffligt och vända sig ej lätt till något nytt, oförsökt. Det är sant att, detta oaktadt, dåliga böcker äfven der utkomma i temlig mängd, men de försvinna snart, utan att vinna uppmärksamhet; hvaremot sådane böcker, som en gång tillvunnit sig allmänt godkännande och fast fot, upplefva en mängd upplagor, och derigenom att de vid hvarje ny upplaga ytterligare förbättras, allt mer och mer befästa sig i allmänhetens gunst. På detta sätt vet Engelsmannen i de flesta fall hvad han skall taga, under det vi sällan veta hvad som är bäst och alltid tveka i valet. Tysklands litterära ställning är en spegelbild af våra politiska förhållanden. Vi hafva en mängd olika läsekretsar, med ganska olika anspråk. I England utgör den bildade läsande allmänheten en vida mer enig, stark och kompakt korps (a close body), och hvad den ene har eller vet, det vilja äfven andra hafva och veta. Tänkande hufvuden och goda pennor göra också -der en vida hastigare och mera afgord lycka, än hos Oss. Hvar och en köper strax deras skrifter, hvar och en läser och behåller dem; under det en bok hos oss har att vandra linga vägar genom åtskilliga offentliga biblioteker, innan han vinner ett bifall som kan kallas någorlunda allmänt. Jag har i Tyskland hos menniskor, som räknade sig till de väluppföstrade och bildade klasserna, sett privat-biblioteker, hvilkas ringhet satte mig i stor förvåning. Stundom bestod hela biblioteket af Göthe, Schiller och Konversationsexikon. Jag vill derföre icke påstå, att dessa menniskor icke kände mer af litteraturen. De förskaffade sig sitt behbof deraf på andra vägar, men deras eget bibliotek erbjöd endast nämnde tretal. Huru mycket annorlunda i England, der hvar och en sträfvar att äga hela raden af sitt hemlands klassiska författare hemma hos sig, vid sin härd, på sina penaters altare. Der Shakspeare ch Milton finnas, dit vilja ock Byron och Burns, Moore och Goldsmith, Hume och Gibbon, den amle Cowper och den ännu äldre Bacon, — der le gamle finnas, dit måste ock de yngre och yngte sluta sig, och de öfversvinnligt talrika alstren f ännu lefvande författare och skalder få ej heler saknas, — bredvid det gamla och nya sköni terära måste allmänt godkända, de af nationen orisbelönta behofsböcker, de förträfflgaste verk i la vetandets grenar, the standard-booksn, stå vå sin plats i raden. Jag upprepar, alla dessa cker måste stå i samlingen, och de bilda så att äga den kraftiga och rikhaltiga hufvudstammen f Englands privat-biblioteker, hvartill naturligtis i rikare hus kommer otaligt annat till komlettering.