ska presten har (såsom jag nyss visat) i Upsala
Mötes beslut och Företalet till Formula Concor-
die (str. s. d.) m. fl. st. tillräckligt att stödja sig
på, för forskningsrätten, i alla fall. Likväl säger
äfven Augsburgiska Bekännelsen saker, som, utan
att omedelbart vidröra forskningsfriheten, dock
uttrycka sattser, hvilka, för att i sig sjelfve vara
sanna, nödvändigt medföra antagandet af lärans,
forskningens, alla stadgars och löftens läggande
under Guds ords dom. Jag skall anföra några
ställen. I Andra Missbruket (som skall afskaffas)
heter det mot slutet: lika som ingen mennisko-
lag kan omstörta Guds befallning: alltså kan icke
heller något löfte Guds bud cmintetgörar. På
detta ställe är väl endast fråga om presternas
Coelibat, och Augsburgiska Bekännelsen bestrider
rättmätigheten af löften, hvilka, emot Guds ord-
ning och bud, hindra menniskoslägtets förökande.
Men klart är, att, ehuru sattsen om löftens ogil-
tighet här blott tillämpas för ett enskildt fall,
måste den dock af Augsburgiska Bekännelsen
först och främst tagas för sann och ovilkorlig i
sin allmänhet, emedan den eljest lika litet kunde
användas emot löften, som angå Coelibatet, som.
emot andra, hvilka som helst, så fort de strida
emot Guds ordning och bud. När man följakt-
ligen uppfattar meningen så allmänt, finner man,
att inlet löfte (således ej heller prest-eden) får
hafva gällande kraft i något mål, som är emot
den Hel. Skrift, derest sådant skulle befinnas.
Samma säger Augsburgiska Bekänrelsen på flera
ställen; t. ex. i Sjette Missbruket: man bör tjena
Gud uti de bud, som han halver sjelf gifvit, och
icke uti de stadgar, som af menniskorna diktade
och upptänkte äro,. I Sjunde Missbruket: (om
gränsorna för biskoparnes makt): om detta spörs-
mål lira våra lärare (protestanterna) således:
Nemligen, att biskoparne icke hafva mskt att
något stadga, som är emot Guds ord. Och
längre ned: Om nu biskoparne hafva makt till
att betunga Guds församling med otaliga stadgar
och besnärja menniskornas samvete, hvi förbju-
der då den Hel. Skrift så ofta, att man menni-
sko-tadgar hvarken stifta eller höra skall? Hvi
kallar bon dem en djeflalära? Månne den Hel.
Ande allt sådant tillförene fåfingt varnat hafver?
Ännu längre ned säges åter något om stadgar,
hvilket måste vara likaså sant om läror, och lika
rätt för hvilken tid som helst: I begynnelsen
(d. är vid tidpunkten af stiftelsen) hafva några
stadgar tilläfventyrs haft lideliga orsaker, hvilka
icke komma öfverens med de efterkommande ti-
der. Det är ock uppenbart, att några stadgar
äro af ovetenhet antagna. Hvarföre hörer bisko-
Pparnes (således i vår tid stats-institutionernas,
som i dessa mål nu utöfva den makt, katholska
biskoparne förr innehade) fromhet till, att nu
lindra dessa stadgar, efter det att sådan förän-
dring intet skadar Guds församlings enighet. Ty
många mennisko-stadgar äro af sjelfva tiden för-
ändrade, såsom den gamla Kyrkolagen viutnar.
Men om mean ingalunda kan förmå, att de stad-
gar måtte varda uteslutne, hvilka man icke utan
synd hålla kan, måste vi då efterfölja Apostlar-
nes reglor, som befalla (Ap. Gern. V.) att man
mera skall lyda Gud än menniskor,. Här utta-
lar Augsburgiska Bekännelsen således rentaf den
sattsen, att, der man ieke ännu kan få oriktiga,
orimliga, skadliga, gudlösa lagar och förordnin-
gar ur samhället aflysta och borttagna, eger man
alt icke följa dem, oaktadt de stå qvar i staten
med laga myndighet. Jag frågar: bar väl någon
gått längre i sina påståenden för en rätt frihet,
än Augsburgiska Bekännelsen bär går?
Och månne icke samma läror -drifvas i Augs-
burgiska Bekännelsens Apologi? Ett anförande
må göra tillfyllest. Melanchthon säger häri styc-
ket XIV (om Prediko-embetets makt och myn-
dighet): Så införa de (vederparterna) ock detta
språk: varer edra lärare lydige och följen dem
(Hebr. XIII: 47). Detta språk (fortfar Melanch-
thon) fordrar, att man skall vara Evangelium
hörsam och lydig, ty det gifver icke Biskoparne)
något eget herravälde utom Evangelium. Icke
heller böra Biskoparne) göra några stadgar eller
förordningar, som äro emot Evangelium, ej hel-
ler deras stadgar emot Evangelium uttyda eller
förklara. Ty när de det göra, då förbjuder
Evangelium att man skall vara dem hörsam och
lydig, efter detta språket: Om ock vi eller en
engel af himrmelen -annorlunda predikade Evan-
gelium för eder, än vi eder predikat hafve, han
vare förbannad (Gal. I: 8). Detsamme svare vi
ock på detta språket: allt det de bjuda eder
hålla, det håller och görer (Matth. XXI: 3).
Det är visst (fortfar Melanchthon), att dermed
varder icke allmänt befaldt, att vi skola hålla allt
hvad de bjuda, ja ock emot Guds ord, ty skrif-
ten säger annorstädes: man skall mera lyda Gud
än menniskor (Ap. Gern. V: 29). Derföre, när
de lära något, som ochristligt och ogudaktiot är,
eller som strider emot Guds ord, då måste
man dem hvarken höra eller lyda.
Fåfängt må man invända, att dessa och dylika
ord af Melanchthon, i Apologia Confessionis Au-
gustane, riktades mot katholska myndigheter blott,
och icke kunna angå oss. De Skriftens ord, på
hvilka han, jemte alla protestanter, beropar sig,
hafva i Nya Testamentet blifvit författade den
tid, då inga katholiker funnos i verlden, och
kunna således icke röra dem särskildt och ex-
clusive, utan träffa alla menniskor och myndig-
heter, derest de framställa något emot Guds ord,
de må vara hvilka som helst, hvarest och i hvil-
ken tid, som helst. Apologiens uttryck kunna
också omöjligen vara sanna och giltiga emot Ka-
tholikerne, utan med vilkor att vara sanna och