ska presten har (såsom jag nyss visat) i Upsala Mötes beslut och Företalet till Formula Concordie (str. s. d.) m. fl. st. tillräckligt att stödja sig på, för forskningsrätten, i alla fall. Likväl säger äfven Augsburgiska Bekännelsen saker, som, utan att omedelbart vidröra forskningsfriheten, dock uttrycka sattser, hvilka, för att i sig sjelfve vara sanna, nödvändigt medföra antagandet af lärans, forskningens, alla stadgars och löftens läggande under Guds ords dom. Jag skall anföra några ställen. I Andra Missbruket (som skall afskaffas) heter det mot slutet: lika som ingen menniskolag kan omstörta Guds befallning: alltså kan icke heller något löfte Guds bud cmintetgörar. På detta ställe är väl endast fråga om presternas Coelibat, och Augsburgiska Bekännelsen bestrider rättmätigheten af löften, hvilka, emot Guds ordning och bud, hindra menniskoslägtets förökande. Men klart är, att, ehuru sattsen om löftens ogiltighet här blott tillämpas för ett enskildt fall, måste den dock af Augsburgiska Bekännelsen först och främst tagas för sann och ovilkorlig i sin allmänhet, emedan den eljest lika litet kunde användas emot löften, som angå Coelibatet, som. emot andra, hvilka som helst, så fort de strida emot Guds ordning och bud. När man följaktligen uppfattar meningen så allmänt, finner man, att inlet löfte (således ej heller prest-eden) får hafva gällande kraft i något mål, som är emot den Hel. Skrift, derest sådant skulle befinnas. Samma säger Augsburgiska Bekänrelsen på flera ställen; t. ex. i Sjette Missbruket: man bör tjena Gud uti de bud, som han halver sjelf gifvit, och icke uti de stadgar, som af menniskorna diktade och upptänkte äro,. I Sjunde Missbruket: (om gränsorna för biskoparnes makt): om detta spörsmål lira våra lärare (protestanterna) således: Nemligen, att biskoparne icke hafva mskt att något stadga, som är emot Guds ord. Och längre ned: Om nu biskoparne hafva makt till att betunga Guds församling med otaliga stadgar och besnärja menniskornas samvete, hvi förbjuder då den Hel. Skrift så ofta, att man mennisko-tadgar hvarken stifta eller höra skall? Hvi kallar bon dem en djeflalära? Månne den Hel. Ande allt sådant tillförene fåfingt varnat hafver? Ännu längre ned säges åter något om stadgar, hvilket måste vara likaså sant om läror, och lika rätt för hvilken tid som helst: I begynnelsen (d. är vid tidpunkten af stiftelsen) hafva några stadgar tilläfventyrs haft lideliga orsaker, hvilka icke komma öfverens med de efterkommande tider. Det är ock uppenbart, att några stadgar äro af ovetenhet antagna. Hvarföre hörer biskoPparnes (således i vår tid stats-institutionernas, som i dessa mål nu utöfva den makt, katholska biskoparne förr innehade) fromhet till, att nu lindra dessa stadgar, efter det att sådan förändring intet skadar Guds församlings enighet. Ty många mennisko-stadgar äro af sjelfva tiden förändrade, såsom den gamla Kyrkolagen viutnar. Men om mean ingalunda kan förmå, att de stadgar måtte varda uteslutne, hvilka man icke utan synd hålla kan, måste vi då efterfölja Apostlarnes reglor, som befalla (Ap. Gern. V.) att man mera skall lyda Gud än menniskor,. Här uttalar Augsburgiska Bekännelsen således rentaf den sattsen, att, der man ieke ännu kan få oriktiga, orimliga, skadliga, gudlösa lagar och förordningar ur samhället aflysta och borttagna, eger man alt icke följa dem, oaktadt de stå qvar i staten med laga myndighet. Jag frågar: bar väl någon gått längre i sina påståenden för en rätt frihet, än Augsburgiska Bekännelsen bär går? Och månne icke samma läror -drifvas i Augsburgiska Bekännelsens Apologi? Ett anförande må göra tillfyllest. Melanchthon säger häri stycket XIV (om Prediko-embetets makt och myndighet): Så införa de (vederparterna) ock detta språk: varer edra lärare lydige och följen dem (Hebr. XIII: 47). Detta språk (fortfar Melanchthon) fordrar, att man skall vara Evangelium hörsam och lydig, ty det gifver icke Biskoparne) något eget herravälde utom Evangelium. Icke heller böra Biskoparne) göra några stadgar eller förordningar, som äro emot Evangelium, ej heller deras stadgar emot Evangelium uttyda eller förklara. Ty när de det göra, då förbjuder Evangelium att man skall vara dem hörsam och lydig, efter detta språket: Om ock vi eller en engel af himrmelen -annorlunda predikade Evangelium för eder, än vi eder predikat hafve, han vare förbannad (Gal. I: 8). Detsamme svare vi ock på detta språket: allt det de bjuda eder hålla, det håller och görer (Matth. XXI: 3). Det är visst (fortfar Melanchthon), att dermed varder icke allmänt befaldt, att vi skola hålla allt hvad de bjuda, ja ock emot Guds ord, ty skriften säger annorstädes: man skall mera lyda Gud än menniskor (Ap. Gern. V: 29). Derföre, när de lära något, som ochristligt och ogudaktiot är, eller som strider emot Guds ord, då måste man dem hvarken höra eller lyda. Fåfängt må man invända, att dessa och dylika ord af Melanchthon, i Apologia Confessionis Augustane, riktades mot katholska myndigheter blott, och icke kunna angå oss. De Skriftens ord, på hvilka han, jemte alla protestanter, beropar sig, hafva i Nya Testamentet blifvit författade den tid, då inga katholiker funnos i verlden, och kunna således icke röra dem särskildt och exclusive, utan träffa alla menniskor och myndigheter, derest de framställa något emot Guds ord, de må vara hvilka som helst, hvarest och i hvilken tid, som helst. Apologiens uttryck kunna också omöjligen vara sanna och giltiga emot Katholikerne, utan med vilkor att vara sanna och