bar såsom pressens hamnbuse. ,V1 la svara Götheborgarenv, sade D. K., att vi icke, likt andre, låta 0ss ledas hvarken till det ena eller andra, hvarken af kotterier eller enskilda, emedan vi hafva för sed att leda oss sjelfva, hvilket vi åtminstone hittills stått ut med, emedan vi hvarken råka vara blinda, halta eller på annat sätt oförmögna alt vara på egen hand. (Hvilken urbanitet i tonen?) Efter en lång utgjutelse i denna stil, heter det vidare: Efter denna ingress återstår oss alt säga några ord om det öfriga af artikeln, och det skulle blifva ej så litet, derest vi hade Götheborgarens utrymme,. Härpå följa åter några fraser till svar på en fråga, hvarest den bestämda oppositionen mot regeringen är i tre af riksstånden? De äro spridda öfver hela riket, men de återkomma, samlas och uttaga stegen; och trots allt skrik mot Presteståndet (märk läsare) tro vi och hoppas, att det till nästa riksdag skall visa sig i föryngrad gestalt, och detta i än högre grad då, som vi tro, till derpå följande möle, de mest inkarnerade omöjligheterna på den episkopala ybänken ej mera äro till inom riksförsamligen, etc. Vidare yttras till svar på det ännu kinkigare -pörsmålet om orsaken till den Konstitutionelles hätska utfall mot Borgareståndet: Vi måste förbigå hvad Götheborgaren har att siga om pBorgareståndet, emedan vårt svar annars skulle vexa till lika vidd med hans krigsförklaring, och pvår kortsynthet dessutom säger oss, att detta stånd snart och eftertryckligt måste tagas under skärskådande., — Slutligen genmäles Götheborgs tidningens fråga, hvarest män stode alt taga för Konungen, utrustade med alla de egenskaper, som skulle vara uti den Konstitutionelles tycke: Jon, säger D. K. den 8 Mars 2844 stodo de att finna ptill icke så obetydligt antal, men i slutet af 1845 phafva sig allt litet svårigheter att få dem dit man året förut utan all möda fått dem att gå. Götheborgaren ber oss ait uppge 40 sådane män. Vi äro ej de som tänka tillskapa en ny flock) nationens män, och bedje för den skull Göthe: ,borgaren göra en lusttur genom statskalendern; . finner kan ej der hvad han söker, skola wil! komma honom till hje!p., Det är onödigt att uppehålla sig längre vid j! ofvanstående citationer, för att påpeka det abrakadabra, som råder uti alla dessa räsonnemanger; . vid motsägelsen emellan hvad som yltras om pskriket mot Presteståndet vid denna riksdag och förhoppningen ..alt-—-dettastånd skall blifva mera liberalt vid en följande, eller vid det anförda skälet alt ej yttra sig om Borgareståndet, emedan detta stånd behöfver tagas under skärskådandep, eller slutligen den behändiga hänvisningen till statskalendern för att uppsöka ministrar. Det oefterrättliga och meningslösa i hela detta skoj, faller nog ändå läsaren tillräckligt i ögonen. Deremot är det ej lika lätt, att utan en närmare kunskap om ställningar och förhållanden, kunna fatta det fenomenet, att Götheborgstidningen, oaktadt alla de anmärkningar den sjelf funnit sig befogad göra mot den Konstitutionelle, och i trots af det obestridda factum, att sistnämnde blad efter omständigheterna förfäktat alla möjliga opinioner i sak, och skrifvit än för än emot både den ena och andra åsigten t. ex. i frågan om representationsreformen och närings-! friheten, samt i afseende på personer isynnerhet anfallit de liberala, men deremot emellanåt smekat det gamla systemets män, att Götheborgstidningen, säga vi, detta allt oaktadt kan kalla den Konstitutionelle sin vän och icke ens draga hans ärlighet i tvifvelsmål, men deremot uppenbara ett visst misstroende emot de publicister, som ifrån början konseqvent kämpat för de liberala ideernas och de demokratiska institutionernas utveckling. Vi skole nu söka lemna en förklaring häraf. Götheborgs-tidningen är nemligen, så vidt vi kunnat fatta, ingalunda af föresats afvogt sinnad mot den nya styrelsen; den har fastmer bevisat motsatsen vid flera tillfällen genom artiklar, hvari den, med anledning af liberala regeringsåtgärder, egnat Konungen sin varma hyllning. Men den inser nogsamt, hvad hela folket instinktmässigt känner, att för samhällets framskridande på förbättringarnas bana, ingalunda är nog med endast den goda viljan från Regeringens sida, äfven om den vore ganska fast; den känner, lika med allmänheten, att det inkarnerade motståndet af den gamla surdegen, af alla intressen som koalisera sig emot Regeringen blott för motståndets skull och i hopp alt Konungen, uttröttad dervid, slutligen skall kasta sig i deras armar, icke kan brytas af Regeringen ensam; att hennes kraft skall blifva alldeles otillräcklig, så framt den icke förstärkes genom icke blott understöd, utan äfven påtryckning af allmänna tänkesättet; ja, att dessutom mer än sannolikt fordras några vigtiga förändringar inom konseljens personal, innan någonting verksamt är att hoppas; ty icke kan Konungen komma långt utan en kraftfull och enig minister. Från denna ståndpunkt låter det naturligtvis lätt förklara sig, att Götheborgstidningen möjligen kan frukta, det några af de förra oppositionsbladen, t. ex. Aftonbladet och Dagl. Allehanda, af sitt förtroende till Konungens redan visade liberala och ädla tänkesätt, blifvit på visst sätt afväpnade från sin vigtiga och ansvarsfulla roll såsom väktare af folkets rättigheter och derföre skulle låta sakerna gå som de kunna, utan alt med samma nit som förr frambålla nödvändigheten af de grundsatser, för hviika de hittills kämpat. Med dessa antaganden kan man ock