bar såsom pressens hamnbuse. ,V1 la svara Göthe-
borgarenv, sade D. K., att vi icke, likt andre, låta
0ss ledas hvarken till det ena eller andra, hvar-
ken af kotterier eller enskilda, emedan vi hafva
för sed att leda oss sjelfva, hvilket vi åtminsto-
ne hittills stått ut med, emedan vi hvarken råka
vara blinda, halta eller på annat sätt oförmögna
alt vara på egen hand. (Hvilken urbanitet i
tonen?) Efter en lång utgjutelse i denna stil,
heter det vidare: Efter denna ingress återstår
oss alt säga några ord om det öfriga af arti-
keln, och det skulle blifva ej så litet, derest
vi hade Götheborgarens utrymme,. Härpå
följa åter några fraser till svar på en frå-
ga, hvarest den bestämda oppositionen mot
regeringen är i tre af riksstånden? De äro
spridda öfver hela riket, men de återkomma,
samlas och uttaga stegen; och trots allt skrik
mot Presteståndet (märk läsare) tro vi och
hoppas, att det till nästa riksdag skall visa sig i
föryngrad gestalt, och detta i än högre grad då,
som vi tro, till derpå följande möle, de mest
inkarnerade omöjligheterna på den episkopala
ybänken ej mera äro till inom riksförsamligen,
etc. Vidare yttras till svar på det ännu kinki-
gare -pörsmålet om orsaken till den Konstitutio-
nelles hätska utfall mot Borgareståndet: Vi må-
ste förbigå hvad Götheborgaren har att siga om
pBorgareståndet, emedan vårt svar annars skulle
vexa till lika vidd med hans krigsförklaring, och
pvår kortsynthet dessutom säger oss, att detta
stånd snart och eftertryckligt måste tagas under
skärskådande., — Slutligen genmäles Götheborgs
tidningens fråga, hvarest män stode alt taga för
Konungen, utrustade med alla de egenskaper, som
skulle vara uti den Konstitutionelles tycke: Jon,
säger D. K. den 8 Mars 2844 stodo de att finna
ptill icke så obetydligt antal, men i slutet af 1845
phafva sig allt litet svårigheter att få dem dit
man året förut utan all möda fått dem att gå.
Götheborgaren ber oss ait uppge 40 sådane män.
Vi äro ej de som tänka tillskapa en ny flock)
nationens män, och bedje för den skull Göthe- :
,borgaren göra en lusttur genom statskalendern; .
finner kan ej der hvad han söker, skola wil!
komma honom till hje!p.,
Det är onödigt att uppehålla sig längre vid j!
ofvanstående citationer, för att påpeka det abra-
kadabra, som råder uti alla dessa räsonnemanger; .
vid motsägelsen emellan hvad som yltras om
pskriket mot Presteståndet vid denna riksdag och
förhoppningen ..alt-—-detta- stånd skall blifva mera
liberalt vid en följande, eller vid det anförda
skälet alt ej yttra sig om Borgareståndet, emedan
detta stånd behöfver tagas under skärskådandep,
eller slutligen den behändiga hänvisningen till
statskalendern för att uppsöka ministrar. Det
oefterrättliga och meningslösa i hela detta skoj,
faller nog ändå läsaren tillräckligt i ögonen.
Deremot är det ej lika lätt, att utan en när-
mare kunskap om ställningar och förhållanden,
kunna fatta det fenomenet, att Götheborgstidnin-
gen, oaktadt alla de anmärkningar den sjelf fun-
nit sig befogad göra mot den Konstitutionelle,
och i trots af det obestridda factum, att sist-
nämnde blad efter omständigheterna förfäktat alla
möjliga opinioner i sak, och skrifvit än för än
emot både den ena och andra åsigten t. ex. i
frågan om representationsreformen och närings-!
friheten, samt i afseende på personer isynnerhet
anfallit de liberala, men deremot emellanåt sme-
kat det gamla systemets män, att Götheborgstid-
ningen, säga vi, detta allt oaktadt kan kalla den
Konstitutionelle sin vän och icke ens draga hans
ärlighet i tvifvelsmål, men deremot uppenbara
ett visst misstroende emot de publicister, som
ifrån början konseqvent kämpat för de liberala
ideernas och de demokratiska institutionernas ut-
veckling. Vi skole nu söka lemna en förklaring
häraf.
Götheborgs-tidningen är nemligen, så vidt vi
kunnat fatta, ingalunda af föresats afvogt sinnad
mot den nya styrelsen; den har fastmer bevisat
motsatsen vid flera tillfällen genom artiklar, hvari
den, med anledning af liberala regeringsåtgärder,
egnat Konungen sin varma hyllning. Men den
inser nogsamt, hvad hela folket instinktmässigt
känner, att för samhällets framskridande på för-
bättringarnas bana, ingalunda är nog med endast
den goda viljan från Regeringens sida, äfven om den
vore ganska fast; den känner, lika med allmän-
heten, att det inkarnerade motståndet af den
gamla surdegen, af alla intressen som koalisera
sig emot Regeringen blott för motståndets skull
och i hopp alt Konungen, uttröttad dervid, slut-
ligen skall kasta sig i deras armar, icke kan
brytas af Regeringen ensam; att hennes kraft skall
blifva alldeles otillräcklig, så framt den icke för-
stärkes genom icke blott understöd, utan äfven på-
tryckning af allmänna tänkesättet; ja, att dess-
utom mer än sannolikt fordras några vigtiga för-
ändringar inom konseljens personal, innan någon-
ting verksamt är att hoppas; ty icke kan Konun-
gen komma långt utan en kraftfull och enig mi-
nister. Från denna ståndpunkt låter det natur-
ligtvis lätt förklara sig, att Götheborgstidningen
möjligen kan frukta, det några af de förra oppo-
sitionsbladen, t. ex. Aftonbladet och Dagl. Alle-
handa, af sitt förtroende till Konungens redan
visade liberala och ädla tänkesätt, blifvit på visst
sätt afväpnade från sin vigtiga och ansvarsfulla
roll såsom väktare af folkets rättigheter och der-
före skulle låta sakerna gå som de kunna, utan
alt med samma nit som förr frambålla nödvän-
digheten af de grundsatser, för hviika de hittills
kämpat. Med dessa antaganden kan man ock