NRE:VI INaLOnNCH),; UCL SCUMAIL al ACUULULCU Ae oo Re tredje gifves icke i detta ämne; ty det skulle innefatta ett stillastående, som hindrade Guds sak blifva till ibland menniskorna. Hvilket icke kan vara. Nu uppkommer det spörsmålet: hvilketdera af de begge framsatta alternativeraa är bättre att utvälja? Till en början kan detta spörsmål icke besvaras, utan efter en undersökning, om vår kyrkas konstitution verkligen är så beskaffad, att den inom sig byser eller åtminstone tillåter en progression i läran, d. v. s. en ytterligare fortsättning af den genom Luther började reformationen. Ty förnekas oss detta af vår kyrkas grundlag; då kan det förra alternativet icke ibland oss komma i fråga: vi hafva då icke annat än att skrida till det sednare. Nu är det just mitt påstående, att den Evangeliskt-lutherska kyrkans grundkonstilution, rätt förstådd, inom sig icke blott hyser tillåtelsen till en progression, en oupphörlig reformation, ett ständigt stigande till högre renhe:, och till öfverensstämmelse med Christi egen lära; utan jag säger: den anbefaller, den lägger på prestens oeh hvarje menniskas samvete, att gå till en sådan. Och för att visa detta, har jag anfört allt det föregående, innehållande hvad en Svensk prest genom sin embets-ed förbundit sig till, eller icke. Men här kan man framstå och säga: förutsatt också, att det förra alternativet, det reformativa, är i vår kyrkas konstitution tillåtet; månne icke i alla fall det bästa blir, att gå till det sednare,l det revolutiva? Med andra ord: är det icke bäst, att kullkasta den nu befintliga grunden, hvarom så mycken tvist är, och som man säger innehålla så många tvetydiga, underliga utsagor, att den klarligen icke begriper sig sjelf, icke begripits all: sina egna författare, och säkert aldrig skallaf nå-! gon annan fulleligen begripas? Är det icke enklast och rättast, att så godt först som sist, med förbigående af allt detta, odelad och ohindrad af: bisaker, allenast stiga till Christi ord, och dermed lägga en helt och hållet ny grund, till ren-) het och öfverensstämmelse med hans bud? Svaras härpå, att om detta sista just kan ske i och med det förra alternativet, så är det allrabäst. Med andra ord: om en revolution kan tillvägabringas inom kyrkans eget sköte, just ber !: stående uti en ur dess egen botten utgående reformation, men så grundlig, så kraftigt bringande ) oss till öfverensstämmelse med Christi ord, att: en utom kyrkans sköte tillvägabragdt revolution: : icke med sin nylagda grund skulle kunna uträtta någonting djupare och kraftigare; då är detta tvifvelsutan mycket att föredraga framför : en sådan revolution utanföre henne, och hvilken : skulle nödgas börja med att kullkasta henne. Frågan är blott, om det förra låter sig göra?) och det anser jag mig hafva visat genom det of-t van anförda. För att se saken ännu tydligare låtom oss beteckna den rena, med Christi ord öfverensstämmande läran med märket C, för att kunna tala derom i all korthet. Då är skillnaden denna:l: En person, som ställer sig på revolutionens alternativ, säger: Jag vill ibland menniskor införa och fortplan!a detta C: Jag har på min sida Guds ord, mitt eget samvete och mitt förnuft: men emol mig har jag Luther, Evangeliska läran, hela kyrkobyggnaden, dess systems predikanter : och upprätthållare, såsom embetsverk och myndigheter i samhället. En person, åter, som står på den fortsatta reformationens alternativ, säger: Jag vill ibland menniskor införa och fortplanta detta samma C (som nyss ofvan): jag har med mig Guds ord, mitt eget samvete och förnuft; jag har med mig Luther och den Evangeliska läran, rätt förstådd, således ock hela kyrkobyggnaden, jemte dess predikanter och upprätthållare, såsom embetsverk och myndigheter i samhället, så fort de äro hvad de, på grund af embetsed och kyrkans konstitution (med forskningens frihet gående till Christil ord och intet annat) böra vara; men emot mig har jag ingenting annat än ett tomt inbillningsfoster, den hos några ännu till en tid qvarsittande fördomen om en sådan de Symboliska böckernas autoritet, hvilken dessa böcker aldrig sjelfve tillagt sig, men i de tydligaste ordalag frånsagt sig, läggande på prestens och hvarje menniskas samvete att i högsta mening endast ställa sig Guds ord till rättesnöre. Af dessa två här skildrade personer skall du säkert medgifva den sednare kunna framgå med mesta kraft, emedan han måste hafva snart sagdt ingenting emot sig, så fort man allmänt i landet inser hans mening och den af kyrkans egen konstitution rättvisade grund, hvarifrån han utgår. : Allt. beror nemligen på, om vi hafva rättighet att taga saken så, eller om vi nödvändigt måste : vara personer i den förra ställningen. Nu är det hvad jag ådagalagt, att vi ej blott hafva rättig! het, men skyldighet, att taga saken så, som den sednare personen. Vi hafva rätt och pligt, att rena våra föreställningar inom kyrkans eget sköte och genom en reformation, stående på grundvalen af hennes egna konstitutiva skrifter. Nu torde du inse meningen. Om detta utgör en nyhet, eller ej, det är sak samma. Men det vissa är, att ingen prest i hela Sverige till följe af sin ed, lika litet som någon annan menniska, till följe af sitt religiösa samvete, behöfver dröja att gå härtill. OM DE TILLTÄNKTA STAMHOLLÄNNERIFR NA