NRE:VI INaLOnNCH),; UCL SCUMAIL al ACUULULCU Ae oo Re
tredje gifves icke i detta ämne; ty det skulle
innefatta ett stillastående, som hindrade Guds sak
blifva till ibland menniskorna. Hvilket icke kan
vara.
Nu uppkommer det spörsmålet: hvilketdera af
de begge framsatta alternativeraa är bättre att
utvälja?
Till en början kan detta spörsmål icke besva-
ras, utan efter en undersökning, om vår kyrkas
konstitution verkligen är så beskaffad, att den
inom sig byser eller åtminstone tillåter en pro-
gression i läran, d. v. s. en ytterligare fortsätt-
ning af den genom Luther började reformationen.
Ty förnekas oss detta af vår kyrkas grundlag;
då kan det förra alternativet icke ibland oss kom-
ma i fråga: vi hafva då icke annat än att skrida
till det sednare. Nu är det just mitt påstående,
att den Evangeliskt-lutherska kyrkans grundkon-
stilution, rätt förstådd, inom sig icke blott hyser
tillåtelsen till en progression, en oupphörlig re-
formation, ett ständigt stigande till högre renhe:,
och till öfverensstämmelse med Christi egen lära;
utan jag säger: den anbefaller, den lägger på
prestens oeh hvarje menniskas samvete, att gå
till en sådan. Och för att visa detta, har jag
anfört allt det föregående, innehållande hvad en
Svensk prest genom sin embets-ed förbundit sig
till, eller icke.
Men här kan man framstå och säga: förutsatt
också, att det förra alternativet, det reformativa,
är i vår kyrkas konstitution tillåtet; månne icke
i alla fall det bästa blir, att gå till det sednare,l
det revolutiva? Med andra ord: är det icke bäst,
att kullkasta den nu befintliga grunden, hvarom
så mycken tvist är, och som man säger innehålla
så många tvetydiga, underliga utsagor, att den
klarligen icke begriper sig sjelf, icke begripits all:
sina egna författare, och säkert aldrig skallaf nå-!
gon annan fulleligen begripas? Är det icke enk-
last och rättast, att så godt först som sist, med
förbigående af allt detta, odelad och ohindrad af:
bisaker, allenast stiga till Christi ord, och der-
med lägga en helt och hållet ny grund, till ren-)
het och öfverensstämmelse med hans bud?
Svaras härpå, att om detta sista just kan ske
i och med det förra alternativet, så är det all-
rabäst. Med andra ord: om en revolution kan
tillvägabringas inom kyrkans eget sköte, just ber !:
stående uti en ur dess egen botten utgående re-
formation, men så grundlig, så kraftigt bringande )
oss till öfverensstämmelse med Christi ord, att:
en utom kyrkans sköte tillvägabragdt revolution: :
icke med sin nylagda grund skulle kunna ut-
rätta någonting djupare och kraftigare; då är
detta tvifvelsutan mycket att föredraga framför :
en sådan revolution utanföre henne, och hvilken :
skulle nödgas börja med att kullkasta henne.
Frågan är blott, om det förra låter sig göra?)
och det anser jag mig hafva visat genom det of-t
van anförda.
För att se saken ännu tydligare låtom oss be-
teckna den rena, med Christi ord öfverensstäm-
mande läran med märket C, för att kunna tala
derom i all korthet. Då är skillnaden denna:l:
En person, som ställer sig på revolutionens
alternativ, säger: Jag vill ibland menniskor in-
föra och fortplan!a detta C: Jag har på min sida
Guds ord, mitt eget samvete och mitt förnuft:
men emol mig har jag Luther, Evangeliska läran,
hela kyrkobyggnaden, dess systems predikanter :
och upprätthållare, såsom embetsverk och myn-
digheter i samhället.
En person, åter, som står på den fortsatta
reformationens alternativ, säger: Jag vill ibland
menniskor införa och fortplanta detta samma C
(som nyss ofvan): jag har med mig Guds ord,
mitt eget samvete och förnuft; jag har med mig
Luther och den Evangeliska läran, rätt förstådd,
således ock hela kyrkobyggnaden, jemte dess pre-
dikanter och upprätthållare, såsom embetsverk
och myndigheter i samhället, så fort de äro hvad
de, på grund af embetsed och kyrkans konstitu-
tion (med forskningens frihet gående till Christil
ord och intet annat) böra vara; men emot mig
har jag ingenting annat än ett tomt inbillnings-
foster, den hos några ännu till en tid qvarsit-
tande fördomen om en sådan de Symboliska böc-
kernas autoritet, hvilken dessa böcker aldrig sjelfve
tillagt sig, men i de tydligaste ordalag frånsagt
sig, läggande på prestens och hvarje menniskas
samvete att i högsta mening endast ställa sig
Guds ord till rättesnöre.
Af dessa två här skildrade personer skall du
säkert medgifva den sednare kunna framgå med
mesta kraft, emedan han måste hafva snart sagdt
ingenting emot sig, så fort man allmänt i landet
inser hans mening och den af kyrkans egen kon-
stitution rättvisade grund, hvarifrån han utgår. :
Allt. beror nemligen på, om vi hafva rättighet
att taga saken så, eller om vi nödvändigt måste :
vara personer i den förra ställningen. Nu är det
hvad jag ådagalagt, att vi ej blott hafva rättig- !
het, men skyldighet, att taga saken så, som den
sednare personen. Vi hafva rätt och pligt, att
rena våra föreställningar inom kyrkans eget sköte
och genom en reformation, stående på grundva-
len af hennes egna konstitutiva skrifter.
Nu torde du inse meningen. Om detta utgör
en nyhet, eller ej, det är sak samma. Men det
vissa är, att ingen prest i hela Sverige till följe
af sin ed, lika litet som någon annan menniska,
till följe af sitt religiösa samvete, behöfver dröja
att gå härtill.
OM DE TILLTÄNKTA STAMHOLLÄN-
NERIFR NA