blick ansett för kärlek ... men nu, nu fann han med förtviflan, att det var Amelie, som lärde honom inse sin irring. O, Hilma! ropade han; din oro då jag antog denna kallelse var då en aning — kärleken gjorde dig klarsynt; men du skall aldrig erfara min svaghet — du skall icke finna dig b bedragen! Den som vill gagna menskligheten, måste först vara herre öfver sitt eget hjerta. Denna gryende passion måste qväfvas i sin uppkomst. Aldrig skall Amelie ana den — och kanske bedrog mig mitt dårade hjerta — kanske fanns intet spår af kärlek i hennes ord — dockp... här gjorde sig bans hjerta upproriskt, det ville ej frånsäga sig den tro, som på en gång fyllde det med outsäglig salighet och biltra förebråelser, i det den närde en passion, som han måsto fördöma och ville öfvervinna. Länge rasade striden i hans bröst — den ena bilden jagade den andra förbi hans själ. An såg han Amelie åter aftynande, längtande från jorden, ed sin försmådda kärlek; än den bedragna Hilmas tårar. Ån hörde han grefven, som öfverhopat honom med så mycken godhet, fordra rökenskap för dottrens röfvade hjerta och Hf; än fosterföräldrarne biltert klaga öfver Hilmas brutna sällhet — öfver fostersonens bedrägeri! — Och bvad soma bordt trösta honom — hoppet att hans egenkärlek missförstått Amelies sång, syntes honoin au, då en gång hopp om genkärlek var födt, beröiva Lans eget lif, hans ära, hans sköna drömmar, all glans. Likväl var det endast så han kunde å samvetsirid. Om det verkligen var kärlek hon hyste för honom, hvad borde han väl göra? Det var en röst inom honom, som hviskade: Atergå till din förra verkningskrvets, se