Dagligt Allebanda i dag en artikel, hvilken så
fullständigt utreder hela förhållandet, att vi anse
oss böra upptaga det hufvudsakliga innehållet a!
de anförda argumenterna:
Allehanda upprepar först den förut lemnade
upplysningen, att chefskapet för fångstyrelsen icke
är något embete på stat, utan en befattning som
konungen kan när som helst förändra eller in-
draga, och att det således vore orimligt att for-
dra det en person med embete på stat skulle af-
säga sig detta, för att mottaga en sådan befatt-
ning. Härefter tillägges följande:
Vi vilja vidare anmärka, huru orättvist det vore,
om en tjensteman, som ulom stat af Regeringen e-
mottager ett vigtigt uppdrag, derigenom skulle gå
förlustig sin befordringstur vid det verk eller vid den
korps, der ban är på ordinarie stat anställd. — Riks.
Ständer vid 1840—1841 årens riksdag hafva ock, i
sammanhang med införandet af den s. k. ministerial-
styrelsen, serskildt i und. anhållit hos Kongl. Maj:t,
att expeditionscheferna i statsdepartementerna, ehuru
på stat uppförda och enligt 335 Reg.form. afsättli-
ga, likväl måtte få bibehål!a sina förut på stat inne-
hafvande tjenster, för ait, då deras expeditionschefs-
befattningar upphörde, till de förra ätergå. Att detta
sedan varit förhållandet med flere expeditionschefer
är ju bekant, likasom det nästan kan tagas för af-
gjordt, att, om nämnde expeditionschefer varit för-
sedda med fullmakter och säledes icke lemnat sina
förra tjenster, der de nu hade sin reträtt, de ännu
troligen befunnits orubbade på sina expeditionschefs-
platser. Fångstyrelsen är ett embetsverk, som ome-
delbart sorterar under justitiestatsministern och hvars
chef följaktligen står i närmaste beröring med denne
minister. Att dessa embetemän äro ense i grunder-
na för administrationen och lagstiftningen i denns
vigtiga detalj af justitiedepartementet, är således för
sjelfva saken alldeles oundvikligt. Af denna anled-
ning är det fördenskull tydligt, att en justitiemini-
ster, som icke droge fullkomligt jemnt med chefen
för fångstyrelsen, måste se sig i nödvändighet att o-
medelbarligen aflägsna honom; likaså mäste en che
för fångstyrelsen, som är missnöjd med justitiemini.
sterns principer för fängelsernas förvaltning, so sig
tvungen att begära sitt entledigande. Som vi veta
har justitieministersplatsen i sednare tider varit en
biard de aldra rörligaste, hvilket också skäligen bör
anses såsom ett godt skäl för fångstyrelsens chef, at
icke binda hela sin välfärd och framtid vid en be
fattning, som vid en möjlig ministerförändring de
kan blifva för honom omöjligt att handhafva, sisom
han finner embetets vigt kräfva.
Vidare anföres, att det enda förtroende-embett
Rikets Ständer tillsätta, eller Justitieombucsmanna
embetet, icke utesluter den dertill förordnade persor
att på samma gång innehafva annat embete och bi
behålla sin befordringstur, — ehuru han hvarker
kan eiler får på en gång sköta båda embetena. —
Ja, Rikets Ständer sjelfva hafva gått så längt i libe
ralitet, att Justitieombudsmannen icke blott åtnjute
Justitieombudsmans lön, utan bibehåller derjemt
den lön, han på Rikets stat innehafver.
Siutligen böra vi ej lemna obemäldt, att Riket.
Ständer vid innevarande riksdag beslutat och Konun
gen sanktionerat en sådan förändring af 34 SR. F.
hvarigenom förbudet till och med för Statsrådets le
damöter att på samma gång bekläda eller innehafv
annat embete blifvit borttaget och inskränkt dertill
att de icke må utlöfva, eller uppbära inkomster fö!
annat embete; hvarföre, om vi ej för mycket miss
taga oss, Statsråds-embetena, enligt Rikets Ständer
beslut, icke heller tillsättas genom fullmakter elle
med skyldighet att aftjena begrafningshjelp c. At
meningen härmed varit dels att undanrödja åtskil
liga ekonomiska konsiderationer vid en mer elle
mindre partiel ministeörförändring, genom att lemni
herrar Ministrar tillfälle att återgå till sina föru
innehafda och under tiden endast på interimsförord
nanden bestridda platser, dels att inskränka ansprå
ken på höga pensioner 8c., tyckes vara otvifvelak
tigt. Och ur denna synpunkt kan det ju förklara:
att några af de tjenster och embeten, hvarifrån per
soner under sednare tiden blifvit kallade till leda
möter af Konungens konselj fått stå och ännu st
lediga. Utan tvifvel är en sådan grundsats mer el
ler mindre nödvändig att tillämpa uti ett fattigt lan
och der, med få undantag, de personer, som ingå
Statens tjenst, sakna större enskild förmögenhet oc
säledes nödgas hufvudsakligen lefva på inkomstern
af sin tjenst.
Till det ofvanstående synes klart utredt, hva
som jemväl i sig sjelf måste öfverensstämma me
statens fördel och göromålens gång, att chefspla
serna icke må betraktas såsom en lifstidsegendor
för innehafvarne, utan hållas på en mera rörl
fot, hvilket dock blir till en viss grad omöjli;
för konsiderationers skull, om innehafvarne genor
ett afsked skola beröfvas sin existens och gå så
som sparfven från axet.
en
— I anledning af hvad Aftonblandet nylige
anförde rörande den förmodan att ministrarne
I ss Ull. II amn