Dagligt Allebanda i dag en artikel, hvilken så fullständigt utreder hela förhållandet, att vi anse oss böra upptaga det hufvudsakliga innehållet a! de anförda argumenterna: Allehanda upprepar först den förut lemnade upplysningen, att chefskapet för fångstyrelsen icke är något embete på stat, utan en befattning som konungen kan när som helst förändra eller indraga, och att det således vore orimligt att fordra det en person med embete på stat skulle afsäga sig detta, för att mottaga en sådan befattning. Härefter tillägges följande: Vi vilja vidare anmärka, huru orättvist det vore, om en tjensteman, som ulom stat af Regeringen emottager ett vigtigt uppdrag, derigenom skulle gå förlustig sin befordringstur vid det verk eller vid den korps, der ban är på ordinarie stat anställd. — Riks. Ständer vid 1840—1841 årens riksdag hafva ock, i sammanhang med införandet af den s. k. ministerialstyrelsen, serskildt i und. anhållit hos Kongl. Maj:t, att expeditionscheferna i statsdepartementerna, ehuru på stat uppförda och enligt 335 Reg.form. afsättliga, likväl måtte få bibehål!a sina förut på stat innehafvande tjenster, för ait, då deras expeditionschefsbefattningar upphörde, till de förra ätergå. Att detta sedan varit förhållandet med flere expeditionschefer är ju bekant, likasom det nästan kan tagas för afgjordt, att, om nämnde expeditionschefer varit försedda med fullmakter och säledes icke lemnat sina förra tjenster, der de nu hade sin reträtt, de ännu troligen befunnits orubbade på sina expeditionschefsplatser. Fångstyrelsen är ett embetsverk, som omedelbart sorterar under justitiestatsministern och hvars chef följaktligen står i närmaste beröring med denne minister. Att dessa embetemän äro ense i grunderna för administrationen och lagstiftningen i denns vigtiga detalj af justitiedepartementet, är således för sjelfva saken alldeles oundvikligt. Af denna anledning är det fördenskull tydligt, att en justitieminister, som icke droge fullkomligt jemnt med chefen för fångstyrelsen, måste se sig i nödvändighet att omedelbarligen aflägsna honom; likaså mäste en che för fångstyrelsen, som är missnöjd med justitiemini. sterns principer för fängelsernas förvaltning, so sig tvungen att begära sitt entledigande. Som vi veta har justitieministersplatsen i sednare tider varit en biard de aldra rörligaste, hvilket också skäligen bör anses såsom ett godt skäl för fångstyrelsens chef, at icke binda hela sin välfärd och framtid vid en be fattning, som vid en möjlig ministerförändring de kan blifva för honom omöjligt att handhafva, sisom han finner embetets vigt kräfva. Vidare anföres, att det enda förtroende-embett Rikets Ständer tillsätta, eller Justitieombucsmanna embetet, icke utesluter den dertill förordnade persor att på samma gång innehafva annat embete och bi behålla sin befordringstur, — ehuru han hvarker kan eiler får på en gång sköta båda embetena. — Ja, Rikets Ständer sjelfva hafva gått så längt i libe ralitet, att Justitieombudsmannen icke blott åtnjute Justitieombudsmans lön, utan bibehåller derjemt den lön, han på Rikets stat innehafver. Siutligen böra vi ej lemna obemäldt, att Riket. Ständer vid innevarande riksdag beslutat och Konun gen sanktionerat en sådan förändring af 34 SR. F. hvarigenom förbudet till och med för Statsrådets le damöter att på samma gång bekläda eller innehafv annat embete blifvit borttaget och inskränkt dertill att de icke må utlöfva, eller uppbära inkomster fö! annat embete; hvarföre, om vi ej för mycket miss taga oss, Statsråds-embetena, enligt Rikets Ständer beslut, icke heller tillsättas genom fullmakter elle med skyldighet att aftjena begrafningshjelp c. At meningen härmed varit dels att undanrödja åtskil liga ekonomiska konsiderationer vid en mer elle mindre partiel ministeörförändring, genom att lemni herrar Ministrar tillfälle att återgå till sina föru innehafda och under tiden endast på interimsförord nanden bestridda platser, dels att inskränka ansprå ken på höga pensioner 8c., tyckes vara otvifvelak tigt. Och ur denna synpunkt kan det ju förklara: att några af de tjenster och embeten, hvarifrån per soner under sednare tiden blifvit kallade till leda möter af Konungens konselj fått stå och ännu st lediga. Utan tvifvel är en sådan grundsats mer el ler mindre nödvändig att tillämpa uti ett fattigt lan och der, med få undantag, de personer, som ingå Statens tjenst, sakna större enskild förmögenhet oc säledes nödgas hufvudsakligen lefva på inkomstern af sin tjenst. Till det ofvanstående synes klart utredt, hva som jemväl i sig sjelf måste öfverensstämma me statens fördel och göromålens gång, att chefspla serna icke må betraktas såsom en lifstidsegendor för innehafvarne, utan hållas på en mera rörl fot, hvilket dock blir till en viss grad omöjli; för konsiderationers skull, om innehafvarne genor ett afsked skola beröfvas sin existens och gå så som sparfven från axet. en — I anledning af hvad Aftonblandet nylige anförde rörande den förmodan att ministrarne I ss Ull. II amn