Det är först då erfarenheten lagt sin lärdom till tänkandets och läsandets, som vi rält kunna säga: Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare Herrans namn!, — Men de sökte och funno sin tröst i religionen. De bådo om undergifvenhet, och den gafs dem, och dem gafs ännu mer: en ljuf ersättning. . I deras grannskap bodde en fattig underofficer, af en adlig men afsigkommen familj. Stjernfeldt var hans namn. Äfven i hans boning rasade sjukdomen; men här valde den andra offer. Det var fadren och modren, som bortrycktes från en son — utan anhöriga, utan arf. Han var af samma ålder, som den prosten förlorat. Då den sednare kallades till modrens dödsbädd, hvilade redan fadren under de gröna torfvorna på kyrkogården. Det var en svår befattning han hade, att i den bortgående modrens hjerta ingjuta nog lugn för barnets öde, att kunna med undergifvenhet lemna det. Han hade länge förgäfves talat till henne, och gick att hemta barnet, i det hopp, att dess glada sorglöshet skulle styrka hans ord. Han hade alltid varit barnens älskling, och då han kallade gossen , ilade denne emot honom med öppna armar. Prosten bade ej sett honom sedan sin egen sons död, och det var med djup rörelse han tryckte honom i sin famn. Med stora, klara ögon blickade Theodor på honom, slog sina armar kring hans hals och ropade: Nu kommer du och blir min pappa, sedan de stygga karlarne bar bort min förra pappal — Underbart träffade dessa ord den sörjande fadrens hjerta; han tyckte sig höra sonens ande hviska: här har du mig åter) — Och nu fick den arma qvinnån ro, då hon emottog hans löfte att som eget barn