Det är först då erfarenheten lagt sin lärdom till
tänkandets och läsandets, som vi rält kunna sä-
ga: Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare
Herrans namn!, — Men de sökte och funno sin
tröst i religionen. De bådo om undergifvenhet,
och den gafs dem, och dem gafs ännu mer: en
ljuf ersättning. .
I deras grannskap bodde en fattig underofficer,
af en adlig men afsigkommen familj. Stjernfeldt
var hans namn. Äfven i hans boning rasade
sjukdomen; men här valde den andra offer. Det
var fadren och modren, som bortrycktes från en
son — utan anhöriga, utan arf. Han var af
samma ålder, som den prosten förlorat. Då den
sednare kallades till modrens dödsbädd, hvilade
redan fadren under de gröna torfvorna på kyr-
kogården. Det var en svår befattning han hade,
att i den bortgående modrens hjerta ingjuta nog
lugn för barnets öde, att kunna med undergif-
venhet lemna det. Han hade länge förgäfves ta-
lat till henne, och gick att hemta barnet, i det
hopp, att dess glada sorglöshet skulle styrka hans
ord. Han hade alltid varit barnens älskling, och
då han kallade gossen , ilade denne emot honom
med öppna armar. Prosten bade ej sett honom
sedan sin egen sons död, och det var med djup
rörelse han tryckte honom i sin famn. Med sto-
ra, klara ögon blickade Theodor på honom, slog
sina armar kring hans hals och ropade: Nu kom-
mer du och blir min pappa, sedan de stygga kar-
larne bar bort min förra pappal — Underbart
träffade dessa ord den sörjande fadrens hjerta;
han tyckte sig höra sonens ande hviska: här har
du mig åter) — Och nu fick den arma qvinnån
ro, då hon emottog hans löfte att som eget barn